Precis när jag sagt till en vän att jag och R grälat ovanligt lite under våra 12 år tillsammans så kommer det såklart: ett stort gräl. Så hemskt, så dumt, så jobbigt...och så oundvikligt. Det är ett år sedan jag blev så sjuk att jag inte längre kunde röra mig. På det året har vi gått igenom lika mycket svårigheter som under de tidigare 11 åren sammanlagt, känns det som. Men vi har inte pratat ut om det. Jag har levt i min värld, där jag är på väg att skilja mig och går hos psykiater för att bearbeta och förstå vad som händer i mig. R har levt i sin egen värld som jag inte kan ta på mig att beskriva, men den har inte varit samstämmig med min. Varje gång min verklighet har gjort sig påmind (t.ex. genom att jag tittar på en egen lägenhet) så har han dragit sig undan som för att behålla sin egen version av verkligheten. Men nu kolliderade våra världar och konfrontationen var ett faktum.
Det har tagit mer än en timme för min puls att återgå till det normala och för ansiktet att sudda bort den arga minen. Nu kan jag tänka lite klarare istället för att bara höra saker vi sa, om och om igen. Jag försöker att se bortom alla dumma, elaka och ogenomtänkta saker han sa och tänka att det egentligen handlar om sårade känslor. En hel del beror på missförstånd också, som hade kunnat undvikas med bättre kommunikation. Tyvärr är god kommunikation inte alltid möjlig, t.ex. när man är svårt sjuk. Allt är egentligen bara så himla sorgligt.
Men tro nu inte att vi hade ett så fantastiskt ovanligt gräl att allt vi sa bara går att vifta bort med lite god vilja och ett trollspö. När jag väl tänkt bort de saker som går att bortförklara och ursäkta, så är det fortfarande några saker som stör mig och som kommer ta mer än en timme att komma över. Jag är säker på att detsamma gäller för honom, för jag sa också en hel del saker som är både plågsamt sanna och svåra att svälja.
Det ena jag har svårt att komma över är en upptäckt som kom som en chock, men som förklarar en hel del. Jag fick nämligen veta att R har gått omkring i ett år och trott att jag har gjort saker som jag inte gjort. Han läste en privat novell som jag skrev, där jag provade att skriva som mig själv och blanda verklighet med fantasi. Det var aldrig meningen att han skulle läsa den och jag blev upprörd när jag fick veta att han hade gjort det, men jag kunde inte ana att han skulle anklaga mig i sitt inre för att ha gjort allt jag skrev. Alltså har han tyckt att han är bättre än jag för att han kan förlåta mig för upprepade otroheter med en rad olika män, medan jag är så hemsk att jag inte kan förlåta honom för saker han gjort mot mig, saker jag inte skrivit om än här i bloggen. Dels är jag upprörd för att han bara gått och trott de sakerna om mig utan att ens ta upp dem eller ifrågasätta dem. Dels är jag upprörd för att han beter sig som att han är så mycket bättre än jag. Det var precis det jag ville undvika när jag gifte mig med honom; att leva med en partner som konstant trycker ner mig och påpekar vilken tur jag har som har en så fantastisk partner som är så mycket bättre.
Nästa sak jag har svårt att komma över är Rs syn på sig själv som ett totalt hjälplöst offer och mig som någon slags elaksinnad förgörare. Hela hans språk är fullt av sånt som "när du fick mig att". Alltså fraser som indikerar att han inte kan stå till svars för något han känner eller gör, medan jag medvetet är ute efter att göra honom illa. Jag vet var detta kommer ifrån. Han lever kvar i rollen som offer sedan barndomen och kan inte fatta att jobbiga saker bara händer ibland, trots goda intentioner. Nej, det måste vara någon som är ute efter att skada just honom. Jag är oändligt trött på att han tvingar in mig i sitt lilla rollspel där han redan bestämt vilken roll jag ska ha. Kan någon snälla förstå exakt hur mördande svårt det är för mig att bli sedd som "den onda" när jag tillbringat hela mitt vuxna liv med att komma över indoktrineringen från barndomen då jag fick höra just att jag var ondskan själv! Eller hur svårt det är att leva med någon som konstant går in i rollen som hjälplöst offer, precis som min mamma alltid gjorde mot mig! Jag...är...inte...en...ond...människa. Och jag kan inte leva med någon som får mig att känna mig så. Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag sist önskade någon annan människa illa. Än mindre kan jag minnas när jag faktiskt medvetet gjorde någon annan illa med flit. Det går inte ihop med den jag har kämpat mig till att bli eller hur jag ser på världen. Ingen ska få ta det ifrån mig.
Det sista som jag inte kan komma över är att R inte kan förstå hur mycket han har skadat mig. Han undviker, han trivialiserar, han bortförklarar, han gör vad som helst för att slippa ta in sanningen: att hans beteende mot mig ledde till djup depression, ångest, panikattacker, sömnsvårigheter och rädsla för fysisk kontakt. Det låg gamla saker i botten som också orsakade detta, men det var han som utlöste allt. Till skillnad från R så tror jag inte att andra gör saker mot mig för att vara onda och beräknande. Jag tror att det finns förklaringar till allt han gjorde som sträcker sig ända från "ouppklarade trauman i barndomen" till "usel självkontroll". Men ond, det är han inte. Snarare är han en man som tillåter sig att gå över gränser när han är desperat och känner att han förlorar kontrollen över sitt liv. MEN: min hjärna kan inte göra skillnad på olika uppsåt. Det kan bara någon göra som bedömer saker i efterhand, utan känslor inblandade. Allt min hjärna vet är att jag blev förföljd, terroriserad, och utnyttjad trots att jag grät, sa nej och bad honom sluta. Min hjärna låter mig inte längre somna om jag inte är totalt utmattad. Min hjärna låter mig inte lita på honom någonsin igen, hur mycket han än säger att han förändrats. Min hjärna kräver extrem övertalning för att jag ska kunna låta honom röra mig. Men detta förstår inte R. Om han förstår det innerst inne så erkänner han det inte. Han håller fast vid att jag kan välja att bara förlåta, glömma och gå vidare tillsammans med honom, om jag bara vore en tilräckligt bra person. Lika bra som han.
Jag är ledsen att allt har gått så fel. Jag är ledsen att jag inte kan hålla ihop min familj. Men jag är glad att jag har modet att tro på ett bättre liv där jag kan börja bli hel. Jag är glad att jag orkar kämpa för att få det livet, trots att R går emot mig. Jag är ledsen att jag inte kan få hans förståelse för vad jag går igenom. Men jag är glad för att jag snart kan sluta bry mig om det.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar