Jag har inte skrivit mycket här om mina barn, men de som känner mig via facebook eller i verkliga livet vet att de är bland de bästa små varelserna som någonsin befolkat jorden. Naturligtvis SKA man känna så för sina barn, men jag inbillar mig verkligen att det är helt sant, eftersom jag så ofta får höra det från andra och eftersom de inspirerat till så mycket barnskaffande bland andra par. Nu är det ju lite, lite slump inblandad i hur ens barn blir, men det mesta handlar om gener och miljö (till vilken procent var lämnar jag åt var och en att argumentera för). Eftersom jag står för hälften av generna och kanske minst lika mycket av miljön (som den drivande föräldern bakom deras uppfostran och omvårdnad) så tycker jag att jag har all rätt att vara nöjd med min "insats".
Som en person med en väldigt trasig uppväxt så är det mer än en sak att vara nöjd över. Det är en hederssak och en livsuppgift att ge mina barn en bättre uppväxt än den jag fick själv. Å ena sidan kan man tänka att det inte är så svårt att lyckas bättre än mina egna föräldrar, men å andra sidan får man lov att komma ihåg att det är svårt att bli en bra förälder utan bra förebilder. Mitt i all min otur så hade jag turen att få komma nära några riktiga förebilder: min första skolfröken, min morbror och föräldrarna till två av mina bästa barndomsvänner. Av den första lärde jag mig hur man handskas med ovanligt intelligenta och vetgiriga små barn. Av den andre lärde jag mig att se barn som värdefulla små individer med stora rättigheter. Av det ena föräldraparet lärde jag mig att se barnet som en kapabel person som ska hjälpas ut i vuxenvärlden utan att bäddas in i bomull. Av det andra föräldraparet lärde jag mig värdet av att göra saker tillsammans som familj i olika konstellationer och att gränslös kärlek visas bäst genom att erbjuda trygghet och stabilitet. Men när jag räknar upp förebilder så måste jag också nämna min mormors föräldrar, som stod för allt som gjorde min barndom fin; skidåkning, bakning, pyssel, handarbete, grönsaksodling, fiske, sagor och bus. Aldrig hörde jag ett hårt ord från dem, men ändå visste jag var gränserna gick. Det handlade om ömsesidig respekt. Dessutom hade mina föräldrars vana att konstant lämna bort mig till andra familjer den fördelen att jag fick se hur andra levde. Att få höra nu i vuxen ålder från en del av dessa familjer att de tyckte jag var ett fint, lugnt, väluppfostrat barn som de gärna hade hos sig känns som ett välkommet motgift till min pappas konstanta påståenden att jag var det värsta barnet på jorden.
När man är lugn, har gott om tid på sig och barnen är på gott humör så är det lätt att vara både rar och pedagogisk. Det är när man är stressad och har gnälliga, protesterande ungar som man går på ryggmärgsbeteende istället för sin genomtänkta uppfostringsmetod. I de situationerna måste vi med trasiga barndomar stanna upp och snabbanalysera vårt beteende. Låter vi som våra egna föräldrar är det dags att hålla munnen stängd, armarna längs sidorna och fundera ett par sekunder på hur vi egentligen vill låta. För mig är det min största stolthet, att jag i 99% av fallen lyckas vara den sortens förälder som jag helst vill vara, även i svåra situationer. Den sista procenten slipper ingen förälder undan. Jag är dessutom omåttligt stolt över både min morbror och min syster som åstadkommit detsamma i sina föräldraskap. Vi och våra barn är levande bevis på att man inte är slav under generationer av elände. Alla har ett val och kan bryta den onda kedjan. Att våra barn sedan fötts in i en släkt där inte alla människor är lämpliga att umgås med kan vi inte göra något åt, men vi kan glädjas åt de många fantastiska släktingar som finns (ta till exempel mina barns alla härliga mostrar och morbröder!) och ta hand om varandra, vi som strävar mot något bättre. Kanske, bara kanske, är vi som har en trasig uppväxt mer medvetna om de val vi gör som föräldrar? Om man ser på det riktigt positivt så kanske jag till och med har mina problem att tacka för att mina barn har det så bra idag.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar