Graviditeterna

Varje kvinna har ett förhållande till konceptet "graviditet", vare sig det handlar om de man gått igenom, de man inte lyckas gå igenom eller de man oroar sig för att gå igenom. Trots att det är något sannerligen universellt så kan det ibland kännas som att man är totalt ensam med sina tankar, känslor och minnen runt graviditet. Men börjar man öppna sig lite så märker man snart att man delar sina erfarenheter med många man har runt sig dagligen. Jag har skrivit förut om några av mina graviditeter och kommer säkert göra det igen, men just idag kände jag för att samla mina erfarenheter på ett ställe och se helheten. Notera att jag inte tänker ta upp graviditeter som slutade innan de knappt hann börja och som jag kanske inte ens märkte av. Det händer ju oftare än man tror.

1. Min första graviditet var med K, fästmannen jag hade innan jag gifte mig med R. Jag var 20 år, rejält underviktig och hade inte riktigt koll på kroppens cykel. Dessutom var jag ganska slarvig med p-pillren jag hade, eftersom jag och K inte hade haft sex på evigheter. Utom då den där enda gången då vi försökte få liv i vårt förhållande... När missfallet startade några månader senare så hade jag inte ens misstänkt att jag var gravid. Jag var så van vid att må dåligt på olika sätt att jag inte registrerade tecknen för vad de var. Dessutom var det första gången och då är man inte lika kunnig. Förmodligen var det inte direkt bra för fostret att jag fortfarande tog p-piller. Jag genomled hela processen hemma utan att ta mig till läkare och det var både skrämmande och smärtsamt. K fick veta samma dag och var lättad över att han inte skulle bli pappa vid 21 års ålder och inte med mig. Det var slutet på vårt förhållande.
2. Min andra graviditet skedde bara några månader senare, när jag fortfarande var 20. Jag hade precis gift mig med R och precis slutat ta p-piller för att jag ville bli med barn. Men enligt tillverkaren av pillrena skulle det ta minst tre månader innan det fanns någon chans att bli gravid. Nej då, samma vecka hände det! Jag var glad och förväntansfull och kunde inte tänka mig att något skulle gå fel. Det gjorde det inte heller. Förutom att jag mådde fruktansvärt illa under hela graviditeten så var allt perfekt. Om jag bara hade vetat om Postafen och Lergigan då, så hade jag till och med sluppit illamåendet! Eftersom jag blev illamående av allt som var det minsta onyttigt, så var jag i toppform när lilla E föddes, efter nio månader på mestadels citrusfrukter, äpplen och grönt te. Efter en perfekt graviditet, perfekt förlossning och med ett perfekt, friskt litet barn i armarna så kändes det som att jag skulle kunnat skaffa tio barn till!
3. Jag ville ha ett syskon till E, eftersom mina syskon är de viktigaste personerna i livet för mig och jag ville att hon skulle få samma upplevelse. Men så fort jag hunnit bestämma mig för att det var viktigt för mig med ett barn till, så började jag få starka smärtor som knivhugg i magen och ner mot ljumskarna. Det verkade inte ha något med mensen att göra, särskilt som jag aldrig hade haft menssmärtor i hela mitt liv (jag vet, ni andra kvinnor vill döda mig nu). Det kom och gick helt oförutsägbart och till slut gick jag till gynekologen. Det visade sig att jag hade stora cystor på äggstockarna och äggledarna som gjorde det i stort sett omöjligt för mig att bli gravid. Läkaren förklarade hur svårt det skulle vara för ett ägg att ta sig igenom. Han kunde inte heller förstå hur jag kunde ha cystorna, eftersom jag tog p-piller som är kända för att förebygga just det. Men som ett mirakel blev jag till slut gravid ändå, strax innan E fyllde 2. Några månader senare stod jag med E på dagis och gick igenom inskolning när missfallet satte igång. Jag åkte till sjukhuset och fick veta via ultraljud att det inte fanns något fungerande hjärta, så det hade aldrig blivit ett barn ändå. Jag fick alternativen att göra en skrapning eller vänta själv hemma och komma på återbesök. Jag hade precis sett mitt döda barn på en skärm och stod inte ut ens med ordet "skrapning". Läkaren rekommenderade inte att vänta hemma, pga smärtor och möjliga komplikationer, men jag var envis. Det fick jag ångra rejält. Det drog upp minnen från mitt första missfall och det kändes igen som att hela livet var på väg att rinna ur mig. Jag klarade mig tack och lov utan feber och andra komplikationer, men jag var i chock. Efter det kunde jag inte tänka på något annat än att snabbt bli gravid igen.
4. Det blev jag. Så snabbt att en del bekanta trodde att det var samma graviditet som pågick ovanligt länge, tills jag förklarade. Även denna graviditet var helt utan komplikationer förutom illamående och nu hade jag upptäckt Postafen. Men jag vågade ändå inte tro att det var sant. Det tog ända till vecka 30 av 40 innan jag förstod att det var dags att skaffa ett större boende, tänka ut ett namn, ta fram bebiskläder, etc. Dagen innan lilla V föddes firade vi Es 3-årsdag på ett lekland. R satte krokben för mig i ett bollhav så jag ramlade rakt på magen och jag hade slagit ihjäl honom om det inte hade funnits barn runtomkring. Jag var RASANDE. För även om graviditeten hade varit fysiskt perfekt, så var inget annat bra. R ville inte ha barnet och jag var helt ensam om att vänta barnet. Jag var stundtals så deprimerad och fylld av ångest att jag ville försvinna från jordens yta. Efter att V föddes försökte jag skilja mig men lyckades inte. När jag tog R tillbaka så var ett av mina önskemål att han skulle sterilisera sig så att jag slapp ta mer p-piller, med tanke på risken för bröstcancer som finns i min släkt. Kanske skulle det även få cystorna att försvinna. Han lovade, men inget hände på flera år. Vi körde på säkra perioder vilket fungerade utmärkt när mina cystor försvann och jag blev helt regelbunden igen.
5. Det dåliga med säkra perioder är att man måste vara väldigt medveten om vad man gör. Efter åratal av total avhållsamhet från alkohol så hamnade jag i dåligt sällskap på jobbet och drack för första gången i mitt äktenskap. Det ena ledde till det andra när jag kom hem och jag blev gravid utan att önska det alls. Efter det helvete jag gick igenom när jag fick mitt andra barn så var det en total mardröm att vara gravid igen med R. Jag grät och ångrade mig så fruktansvärt. Jag visste att vi inte hade råd med ett barn till. Jag som ALDRIG skulle göra en abort i mitt liv såg det plötsligt som den enda utvägen. Jag bokade en tid med en stor klump i halsen och fick träffa en kurator och en läkare. Läkaren konstaterade att det var väldigt tidigt och att jag kunde välja mellan kirurgisk abort (skrapning) eller kemisk abort (ta tabletter och framkalla ett missfall). Efter mina hemska upplevelser av missfall tidigare så var jag snabb att bestämma mig för det kirurgiska ingreppet. Kuratorn fick mig att fokusera på hur mycket bättre livet skulle bli för de barn jag redan hade och det var den tanken jag tog med mig in i narkosen. Ingen annan tanke hjälpte, för alla mina egna skäl kändes så själviska. Men kärleken till E och V fick mig att till och med känna lättnad efteråt.
6. Exakt ett år senare hände samma sak igen. Helvete! Jag kunde inte tro att det var sant. Vi hade till och med avbrutit oss mitt i, men det hade inte hjälpt. Alkohol gör väl att reaktionsförmågan inte är vad den borde vara. Jag var arg på honom och arg på mig själv. Jag övervägde allvarligt att få barnet enbart för att slippa göra en till himla abort. Men vårt förhållande var på väg ner i botten igen och jag hade återigen allvarliga tankar på skilsmässa. Han var arrogant, självupptagen, egoistisk och totalt fast i sitt spelberoende som till och med hindrade honom från att jobba. Jag visste att hela vår ekonomi hängde på mig, att jag kunde dra in pengar genom min egen affärsverksamhet. Och det är inget man kan vara föräldraledig från. Det var denna oplanerade graviditet som till slut fick R att sterilisera sig. Han följde inte med när jag åkte in för att göra aborten. Det var så tidigt att jag inte fick välja mellan kirurgisk och kemisk abort. Det blev automatiskt kemisk abort, det vill säga medicinskt framkallat missfall. Det var utan tvekan det mest obehagliga jag gjort i mitt liv. Trots att jag inte ville ha barnet så skrek hela kroppen och psyket NEJ när jag tog tabletterna och väntade genom illamåendet på att smärtorna skulle sätta igång. Återigen fick jag hålla fast vid att E och V skulle ha ett bättre liv, men jag lyckades inte känna exakt likadant som första gången. Nu kände jag mig mest som en bortskämd snorunge. Jag skämdes inför sjukhuspersonalen och tackade till och med nej till att prata med kurator. Jag blev erbjuden p-piller, men eftersom R steriliserade sig så tackade jag nej till det också.

När jag ser tillbaka så ser jag två av varje: två bebisar, två missfall och två aborter. Det finns bara en kategori jag skulle vilja ha fler av. Såklart. Vid 32 års ålder så är sista kapitlet inte skrivet än.