Lugnet före stormen?

Jag menar inte att vara cynisk, men kan det verkligen kännas så här lugnt utan att något stort och obehagligt är på väg?

Allt jag gör är att vänta på flyttdagen. Jag kan inte förbereda mig mycket mer än jag redan har gjort. Det finns nog massor av saker som borde sägas mellan mig och R, men varje gång han kommer och säger att vi måste prata, så slutar det med att han ändrar sig och ser på teve istället. Det skulle vara bra om vi kunde prata om lite praktiska saker, som t.ex. vem som ska betala för vad efter att vi separerat. Men när det gäller känslor så tror jag att han har det största behovet av att prata. Själv har jag bearbetat allt jag kan bearbeta före själva flytten, så jag tänker inte ta upp något om inte han gör det. Det känns så himla ofruktsamt att prata om känslor när han (enligt honom själv) fortfarande är kär i mig och jag redan har lagt allt utom rent vänskapliga känslor bakom mig. Vad ska vi säga? Vad kan vi komma fram till? Det vore självmord för mig att stanna hos honom. Alltså måste jag gå. Han får hitta ett sätt att komma över sina känslor. Ingen har någonsin slutat vara kär i någon genom att den de är kär i finns på plats dygnet runt.

När jag tänker närmare på saken så förstår jag lite varför jag inte kan tro att det ska kunna vara så här lugnt att separera från R. Jag ser att han anstränger sig till tusen för att inte vara som förr, men minnena och de inbyggda försvarsmekanismerna sitter i ändå. Det jobbigaste är att han blir så sårad och tror att jag väljer att bortse från hans försök att ändra sig. Jag ser. Jag lovar. Men det får mig inte att vilja stanna kvar och det får mig inte ens att slappna av helt. Jag har sett honom göra enorma förändringar förut, men de har aldrig hållit när han väl utsätts för tillräckligt mycket press eller när han börjar slappna av (och så är det väl för oss alla?).

Jag har sökt stöd hos experter på kvinnofrid inför separationen. Deras varning är enhällig: var extra försiktig och uppmärksam runt separationen, för det är då de flesta råkar mer illa ut än vanligt. Alltså slappnar jag inte av helt och hållet trots att det verkar som att R kontrollerar sig själv.

De gånger jag har försökt lämna R förut så har det fått värre och värre konsekvenser för varje gång. Första gången (som jag har beskrivit här i bloggen tidigare) så ledde det till att han grät och bönföll mig att stanna. Andra gången ledde det till att han utnyttjade mig sexuellt i sömnen gång på gång, vilket ledde till ångest, rädsla för beröring och stora sömnsvårigheter för mig. Om jag försökte fly så följde han efter mig tills jag gav upp och kom tillbaka till sovrummet. Jag flyttade på deltid till Västerås, men barnen beklagade sig över att han inte tog hand om dem och var elak mot dem. Dessutom hotade han med antingen flytta utomlands eller att ta livet av sig och säga till barnen att jag var skyldig till att de inte längre hade någon pappa. Så jag gav upp och flyttade hem igen.

Tredje gången jag försökte göra mig fri så hade jag egentligen aldrig kommit tillbaka till R förutom att vi bodde tillsammans. I hjärtat kände jag mig redan skild. Det var ju bara pga ren utpressning som jag hade återvänt. Men när jag vågade visa honom att jag inte ansåg mig bunden till honom som äkta man längre, så slog den stora svartsjukan till. Han läste allt han kunde i min dator och min telefon. Han satt bredvid mig varje gång jag använde datorn och flyttade efter om jag flyttade mig, även när vi hade gäster hemma. Han förhörde mig om exakt vart jag skulle och vilka jag skulle träffa där. Han förbjöd mig att åka iväg och fira jul med mina släktingar eller bjuda hem dem till oss. Han lyssnade i en annan lur varje gång jag använde hemtelefonen. Han väckte mig mitt i natten och förhörde mig om saker han hittat i min mobiltelefon och vägrade låta mig sova varken på dagen eller natten tills jag var helt förstörd av sömnbrist. Han förföljde mig genom huset och tvingade upp dörrar för att komma åt mig så att han kunde stå böjd över mig och hota mig. Han sa alla elaka saker han kunde komma på för att han "ville se mig gråta för att se om jag kunde lida lika mycket som han". Han skickade bilder på sig själv från jobbet där han stod och grät inne på toaletten, för att jag skulle förstå att det var mitt fel om han fick sparken när jag gjorde det omöjligt för honom att jobba.

Så kom dagen då jag bestämde mig för att ta tillbaka min frihet genom att åka till Stockholm och träffa nya vänner som han inte kände (men som han var allvarligt svartsjuk på). Dagen innan jag åkte så gav jag med mig och hade sex med honom för att göra honom nöjd. Det skulle jag aldrig ha gjort. Han hade nämligen bestämt sig för att försöka vara "mer dominant" för att han trodde att det var det jag ville ha från honom. Jag visste det redan när vi började, men jag tänkte att jag kunde klara det om jag bara stängde av alla känslor och tankar. Den första varningsklockan skulle ha ringt när jag föreslog ett säkerhetsord ifall det skulle börja kännas fel och han viftade bort mitt förslag med orden: "Vi känner ju varandra så väl ändå, vi klarar oss utan". Jag trodde att jag kände R, men jag skulle snart bli motbevisad. Efter ett kort tag stod det klart att det inte skulle handla om någon slags njutning eller respekt för mig. Han behandlade mig brutalt och själviskt. Jag grät och ville be honom att sluta, men jag fick inte prata. Han gjorde mig så illa och höll fast mig så jag fick panik. Jag gick in i den sortens katatoniska tillstånd som man kan hamna i när man blir våldtagen, där man bara går med på vad som händer för att det ska ta slut så fort som möjligt. Då började han prata. Med den elakaste, hårdaste rösten jag någonsin hört honom använda (och då har jag hört mycket från honom), började han kalla mig för hora och slampa, säga att jag njöt av att bli dåligt behandlad och anklaga mig för en hel rad otrohetsaffärer. Han plågade mig för att jag skulle svara ja på alla hans anklagelser och jag såg i hans ansikte att det som hade börjat som ett skådespel nu var på blodigt allvar. Jag var livrädd. När han var klar så gick jag därifrån på skakiga ben och gjorde rent mig själv. När jag kom in i vardagsrummet så satt han där som kungen av universum. "Är du nöjd?", frågade jag. Ja, han var nöjd. Det "kändes bra att han fick mig att gråta och han skulle gärna göra det igen." Jag stod där och kände mig död på insidan. Min blick var sårad, min röst var kall som graven, men han märkte ingenting utan fortsatte bara att titta på teve.

Strax därefter hamnade jag i ett akut tillstånd av depression och panikångest, vilket ledde till att jag inte hade något annat val än att låta honom ta hand om mig medan jag bara låg still och inte kunde röra mig. Jag var tvungen att förtränga allt han gjort mot mig och acceptera honom som min skötare. Medan jag låg där och var beroende av honom för att överleva, inledde han ett förhållande med en av mina vänner. Där började 2011 för mig. Tack och lov att det året är över. Nu är det 2012 och jag flyttar ut om två dagar. Jag blir fortfarande förhörd om vilka jag ska träffa och min telefon ringer flera gånger om dagen när han är på jobbet. Men annars är det lugnare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag vill bara njuta av lugnet, men jag vågar inte riktigt.