Closet Hysteria

Omfamna kaoset

2012-02-08T00:33:00.001+01:00

Det är få människor som får uppleva äkta trygghet i livet. Övergrepp, våld, olyckor, sjukdom, ekonomisk kris och trassliga relationer kan få marken att skälva och drabbar de flesta människor någon gång under livet. En del verkar vara ovanligt hårt drabbade, men det måste ju bero på att en negativ sak ofta för med sig en annan. Jag vägrar tro på att vissa har ett hårdare öde än andra, att det skulle vara förutbestämt på något vis.

Man skulle kunna förvänta sig att de människor som drabbas av de största motgångarna är bittra och hårda i allmänhet, men visst känner vi alla någon som tagit sig igenom riktiga svårigheter och ändå alltid verkar ha ett skratt och ett snällt ord på läpparna?

Jag tror att den avgörande skillnaden handlar om kontroll. Låt mig förklara.

När tillvaron rämnar så förlorar vi vår trygghet. När det händer så reagerar olika människor på olika sätt. En del människor vågar inte tro på att de någonsin kommer känna sig trygga igen. De tror aldrig att de kommer återfå kontrollen över sina liv och därför vill de undvika allt som har med kontroll att göra. Genom att berusa sig med alkohol, droga sig med knark eller mediciner, handla för mer pengar än de har (just det, alla klassiska beroenden) så släpper de helt och hållet kontrollen över sina liv. De kastar sig in i självdestruktion och väntar på befrielsen som kommer när allt gått så fel som det bara kan.

Andra människor gör det motsatta. De försöker skapa sig en trygghet genom att utveckla ett överdrivet kontrollbehov. Det kan ta sig fysiska uttryck som t.ex. anorexia, där kampen mot kroppen och maten blir ett sätt att tämja sina omständigheter. Till en början handlar det om ångest som man stillar genom att manipulera kroppen, men efter ett tag blir det ett beroende som alla andra, eftersom hjärnan belönar kroppen med sköna kemikalier när man åstadkommit den eftersträvade förändringen. Men kontrollbehovet kan också ta sig andra uttryck än de fysiska (som förutom anorexia också inkluderar träningsnarkomani, pillande på hud och hår, skönhetsoperationer och annat). Man kan söka trygghet i att leva efter fasta principer och regler. Ett självklart uttryck för detta är förstås organiserad religion, som utlovar trygghet bara man följer budorden. Men man behöver inte vara religiös för att hamna i den här kategorin. Det går lika bra att fästa sig vid absolut nykterhet, ekonomiskt snålande, feminism, miljötänkande, särskilda dieter och en hel rad saker som utåt sett alltid ses som något sunt, men som för vissa blir ohälsosamt då de inte törs röra sig utanför dessa ramar av rädsla för att världen skulle kollapsa. Dessa människor kan, precis som sina religiösa motparter, bli mycket rigida och fördömande. Alla som lever utanför deras ramar representerar ju ett hot mot deras egen trygghet. Ironiskt nog leder detta i många fall till att de förstör sina chanser till verklig trygghet. Människan är en social varelse och vår sanna trygghet beror till största delen på hur smidigt vi interagerar med andra människor och finner oss tillrätta i de grupper vi ingår i. Håller man fast vid principer och åsikter som stöter bort andra människor så minskar man sin trygghet istället för att öka den.

Till sist så finns då dessa människor som verkar överleva även de största svårigheter utan att bli varken destruktiva eller hårda och kontrollerande. Jag har dragit slutsatsen att dessa människor har lärt sig att leva med de osäkra faktorer som livet innebär. De har förmodligen förstått att deras sanna trygghet ligger i att vara öppen och varm mot andra människor och på så sätt ingå i ett system där man ger och tar. En stor dos humor skadar inte heller, så länge det är en varm humor och inte en kall och cynisk sådan. Att kunna se det löjliga i sig själv och det absurda i det liv man levt hittills och ändå känna kärlek för sig själv och acceptans för sitt liv är det enda sättet att leva livet utan ångest.

Årets största nyhet (i min lilla värld)

2012-02-05T22:30:00.001+01:00

Jag trodde att det här skulle bli "Året jag separerade". Kanske även "Året jag skilde mig" och "Året jag började plugga igen". Helt klart skulle det bli "Året då jag kom på fötter igen". Ingenstans i mina fantasier skulle detta bli "Året då jag fick mitt yngsta barn". Men där är det, plustecknet på stickan, tillsammans med alla fysiska tecken man kan önska sig (eller önska sig att slippa).

Låt oss klargöra några saker, så slipper jag dra samma sak igen och igen.

Jag vill inte prata om vem pappan är...ÄN. Men det är inte R, om någon trodde det.
Det här var inte planerat på NÅGOT sätt och kunde knappast komma mer olägligt.
Jag har försökt tvinga mig själv att göra abort, men kan bara inte ta steget.
Pappan vet att jag vill behålla barnet och har varit en sann gentleman hittills.
Jag vet att det är jätteknäppt att berätta det så här, men jag förgås av ensamhet och tystnad.
Ni, mina trogna vänner som kan läsa detta, är min räddning från familjeliv.se (helvetet i cyberspace).

Jag förväntar mig inget annat än att en del kommer tycka att jag är en självisk idiot som inte gör abort. Tro mig, jag känner mig både självisk och dum så det räcker. Men jag har gjort det valet som jag känner är bäst för min mentala hälsa och därmed också bäst för de barn jag redan har. Det kommer att bli SÅ JOBBIGT men jag väljer att lita på den magiska kraften man hittar inom sig själv när man står där med ett eget litet barn.

Sedan jag fick beskedet så har känslorna och humöret åkt upp och ner...men mest ner, trots att jag känner att jag har gjort rätt val. Så jag tänkte efter och kom på några saker som skulle göra mig gladare. Att få berätta för de som står mig närmast är nummer ett, så det gör jag nu. Att få ta med mina döttrar (som inte vet något än) så de får lyssna på hjärtat och se ultraljudet är något jag verkligen ser fram emot. Att tänka på namn och kanske gräva fram något litet klädesplagg som jag sparat skulle också kännas bra. Det duger inte att gå runt och vara ledsen hela tiden!

På grund av graviditeten så har jag fått lägga om min medicinering och det är rätt så tufft. Min läkare håller med mig om att det är bra för mig att behålla barnet istället för pressa mig till att göra en abort, så det känns skönt. Jag får träffa honom extra ofta från och med nu. En viktig sak när man lider av posttraumatisk stress och är gravid är att man inte ska gräva i det förflutna, eftersom det kan dra upp saker som man är för känslig för att hantera just då. Alltså kommer jag att tillfälligt lägga locket på det förflutna så gott det går och istället använda denna blogg som en graviditetsblogg. Förvänta er dock inget överdrivet gullande och perfekta fasader. Detta är platsen där jag är så äkta som jag kan vara och det fortsätter jag med, vare sig jag äter för en eller två (eller tre? Herregud!).

Cirkus Closet Hysteria rullar vidare in i 2012.

Svart pedagogik

2012-01-20T21:46:00.000+01:00

Det finns en tradition, framförallt inom fundamentalistisk kristendom, som går ut på att barn är födda onda och depraverade och att deras vilja måste brytas ner för att de ska lyda sina föräldrar fullständigt. Den här synen på barn var den vanligaste förr i tiden och det sades att om man sparade på käppen så skämde man bort barnet. Det handlar om att bryta ner barnets egen vilja och skapa en totalt lydig person. "Din vilja växer i skogen" var ett uttryck som vuxna använde när barn uttryckte sig. Begreppet "svart pedagogik" är från början ett uttryck från Tyskland, där den sortens tänkande var vanligt intill alldeles nyligen. I en tysk bok om barnuppfostran från 1700-talet kan man läsa att "de första åren har fördelen att man kan använda våld och tvång. Med tiden glömmer barnen allt de varit med om under den tidiga barndomen. Om man tar bort barnens egna vilja så kommer de alltså inte komma ihåg senare att de någonsin hade en egen vilja."

Den berömda psykologen Alice Miller översatte det tyska begreppet till engelska med benämningen "giftig pedagogik". Enligt henne och andra som forskat i hur detta påverkar barns utveckling så är definitionen på giftig pedagogik att en förälder tror att ett litet barns beteende beror på att barnet har ondska inom sig som måste tvingas ut genom antingen känslomässig manipulation eller fysiskt våld. Utåt sett handlar det om barnuppfostran, men egentligen handlar det om en ursäkt för sadistiskt beteende och ett sätt för föräldern att slippa konfrontera sina egna känslor.

Giftig psykologi innebär dödshot, tillfogande av fysisk och psykisk smärta, totalitärt övervakande av barnet (kontroll av kroppsfunktioner, beteende, lydnad, förbud på att ljuga, etc), tabun mot att röra vid kroppen, nekande till basala behov och ett extremt ordningsbehov från förälderns sida.

Allt detta har jag gått igenom. Jag visste inte förrän nyligen att det var ett sånt vedertaget begrepp. Eftersom jag aldrig har träffat någon annan vars förälder tror att de är besatt av onda krafter så har jag känt att det var något som bara hände mig. Jag kan förklara för vem som helst att jag blev utsatt för fysisk och verbal misshandel, men jag har haft svårt att förklara allt det andra. Framförallt har jag svårt att förklara hur livsavgörande det är för mig att lyckas se mig själv som god och att den önskan ibland går till såna överdrifter att jag inte kan acceptera mig själv när jag har helt normala negativa tankar eller känslor. Att få höra ända sedan jag kunde förstå att jag är född ond har påverkat mig mer än något annat och genomsyrar allt jag gör. Det kan verka som att allt som behövs är att tala om för mig att jag är god, men det är så sjukt att det bara gör att jag känner mig belönad för att jag lyckats vara ett duktigt barn. Jag njuter av att äntligen vara "lydig" och få beröm från de som straffade mig som barn. Alltså blir jag inte fri förrän jag kan stå upp för alla mina sidor och se mig själv som en människa med normala reaktioner; varken en demon eller ett helgon.

Att göra sig fri

2012-01-19T22:16:00.001+01:00

Idag pratade jag med min kusin i telefon. Hon sa något som träffade mitt i solar plexus: "Jag brukade leva för att vara i ett förhållande och lät förhållandet och partnern bestämma vilken väg jag skulle gå i livet. Nu är jag på min egen resa och om en partner vill följa med så är han välkommen, men jag har mitt eget liv att leva." Det är ju precis vad jag gjort hela mitt liv - levt för förhållanden och böjt mitt liv så att det ska passa andra, även om jag själv blivit olycklig på kuppen.

Jag trodde att jag gjorde mig fri bara genom att flytta till en egen lägenhet och börja kalla R för min ex-man. Men egentligen har jag bara tagit ett första litet steg på väg mot friheten. För frihet är först och främst ett inre tillstånd och på insidan är jag visst fast i mitt sätt att tänka, känna och vara. Två veckor in i mitt nya liv var jag på vippen att böja mig för omständigheter och återigen bara acceptera livet som det blir utan att kämpa för det jag egentligen tycker att jag är värd. Allt för att binda upp mitt liv på andra personer och göra det som är invant och enkelt för mig: att anpassa mig. Det svåraste för oss som är programmerade att vara medberoende är att känna ett egenvärde och göra helt fristående val som är helt för vårt eget bästa.

Det jag måste göra nu är att måla upp en bild av mig själv i framtiden, baserad på egna ideal och förebilder. Sedan måste jag göra val och ansträngningar som leder till att jag blir den jag vill vara, utan att ramla tillbaka i gamla mönster. Det är en rejäl prövning, men inget som är värt att ha kommer enkelt. Det kan ju verka för människor som haft mer normala liv än jag som att jag redan klarat av massor av svåra saker. Men man måste komma ihåg att jag bara klarat av det jag varit programmerad för sedan barndomen. Nu ska jag ge mig ut på hal is och försöka leva ett liv som jag inte är van vid. Ett liv där jag satsar på mig själv och känner efter vad jag själv vill.

Det finns mycket att säga om hur jag vill vara i framtiden och bloggen är ett bra ställe att måla upp den bilden. Jag kan börja med att säga att om jag har ett förhållande i framtiden, så vill jag att jag ska vara så bekväm, ekonomiskt trygg, lugn och självständig att jag kan bjuda in någon att dela sin tid med mig för att det är härligt, inte för att vi måste klänga oss fast vid varandra för att inte drunkna i livets ström. Det är skönt att vara behövd och skönt att luta sig mot någon annan, men det får inte gå till överdrift. Om jag vill att den visionen ska bli sann så måste jag satsa på mig själv i första hand. Det som är bra för mig är i längden även bra för mina barn, så det bekymrar mig inte.

Hur romantiskt lagd jag än är, så tänker jag att mitt nya jag ska kunna träffa och umgås med människor utan att ha omedelbara tankar på en eventuell framtid tillsammans. Det betyder inte att jag vill gå på dejter till höger och vänster, för dejter handlar ju mer eller mindre om att hitta någon att ha ett förhållande med. Men det finns ju andra sätt att träffas än att gå på regelrätta dejter. Efter så många år med "förhållandets bästa" för ögonen ständigt och jämt så ska det bli otroligt intressant att leva som singel och fokusera på den egna hälsan och utvecklingen. Jag har aldrig varit singel på riktigt, så förvänta er många misstag och snedsteg innan jag hittar formen.

Graviditeterna

2012-01-18T14:44:00.000+01:00

Varje kvinna har ett förhållande till konceptet "graviditet", vare sig det handlar om de man gått igenom, de man inte lyckas gå igenom eller de man oroar sig för att gå igenom. Trots att det är något sannerligen universellt så kan det ibland kännas som att man är totalt ensam med sina tankar, känslor och minnen runt graviditet. Men börjar man öppna sig lite så märker man snart att man delar sina erfarenheter med många man har runt sig dagligen. Jag har skrivit förut om några av mina graviditeter och kommer säkert göra det igen, men just idag kände jag för att samla mina erfarenheter på ett ställe och se helheten. Notera att jag inte tänker ta upp graviditeter som slutade innan de knappt hann börja och som jag kanske inte ens märkte av. Det händer ju oftare än man tror.

Min första graviditet var med K, fästmannen jag hade innan jag gifte mig med R. Jag var 20 år, rejält underviktig och hade inte riktigt koll på kroppens cykel. Dessutom var jag ganska slarvig med p-pillren jag hade, eftersom jag och K inte hade haft sex på evigheter. Utom då den där enda gången då vi försökte få liv i vårt förhållande... När missfallet startade några månader senare så hade jag inte ens misstänkt att jag var gravid. Jag var så van vid att må dåligt på olika sätt att jag inte registrerade tecknen för vad de var. Dessutom var det första gången och då är man inte lika kunnig. Förmodligen var det inte direkt bra för fostret att jag fortfarande tog p-piller. Jag genomled hela processen hemma utan att ta mig till läkare och det var både skrämmande och smärtsamt. K fick veta samma dag och var lättad över att han inte skulle bli pappa vid 21 års ålder och inte med mig. Det var slutet på vårt förhållande.
Min andra graviditet skedde bara några månader senare, när jag fortfarande var 20. Jag hade precis gift mig med R och precis slutat ta p-piller för att jag ville bli med barn. Men enligt tillverkaren av pillrena skulle det ta minst tre månader innan det fanns någon chans att bli gravid. Nej då, samma vecka hände det! Jag var glad och förväntansfull och kunde inte tänka mig att något skulle gå fel. Det gjorde det inte heller. Förutom att jag mådde fruktansvärt illa under hela graviditeten så var allt perfekt. Om jag bara hade vetat om Postafen och Lergigan då, så hade jag till och med sluppit illamåendet! Eftersom jag blev illamående av allt som var det minsta onyttigt, så var jag i toppform när lilla E föddes, efter nio månader på mestadels citrusfrukter, äpplen och grönt te. Efter en perfekt graviditet, perfekt förlossning och med ett perfekt, friskt litet barn i armarna så kändes det som att jag skulle kunnat skaffa tio barn till!
Jag ville ha ett syskon till E, eftersom mina syskon är de viktigaste personerna i livet för mig och jag ville att hon skulle få samma upplevelse. Men så fort jag hunnit bestämma mig för att det var viktigt för mig med ett barn till, så började jag få starka smärtor som knivhugg i magen och ner mot ljumskarna. Det verkade inte ha något med mensen att göra, särskilt som jag aldrig hade haft menssmärtor i hela mitt liv (jag vet, ni andra kvinnor vill döda mig nu). Det kom och gick helt oförutsägbart och till slut gick jag till gynekologen. Det visade sig att jag hade stora cystor på äggstockarna och äggledarna som gjorde det i stort sett omöjligt för mig att bli gravid. Läkaren förklarade hur svårt det skulle vara för ett ägg att ta sig igenom. Han kunde inte heller förstå hur jag kunde ha cystorna, eftersom jag tog p-piller som är kända för att förebygga just det. Men som ett mirakel blev jag till slut gravid ändå, strax innan E fyllde 2. Några månader senare stod jag med E på dagis och gick igenom inskolning när missfallet satte igång. Jag åkte till sjukhuset och fick veta via ultraljud att det inte fanns något fungerande hjärta, så det hade aldrig blivit ett barn ändå. Jag fick alternativen att göra en skrapning eller vänta själv hemma och komma på återbesök. Jag hade precis sett mitt döda barn på en skärm och stod inte ut ens med ordet "skrapning". Läkaren rekommenderade inte att vänta hemma, pga smärtor och möjliga komplikationer, men jag var envis. Det fick jag ångra rejält. Det drog upp minnen från mitt första missfall och det kändes igen som att hela livet var på väg att rinna ur mig. Jag klarade mig tack och lov utan feber och andra komplikationer, men jag var i chock. Efter det kunde jag inte tänka på något annat än att snabbt bli gravid igen.
Det blev jag. Så snabbt att en del bekanta trodde att det var samma graviditet som pågick ovanligt länge, tills jag förklarade. Även denna graviditet var helt utan komplikationer förutom illamående och nu hade jag upptäckt Postafen. Men jag vågade ändå inte tro att det var sant. Det tog ända till vecka 30 av 40 innan jag förstod att det var dags att skaffa ett större boende, tänka ut ett namn, ta fram bebiskläder, etc. Dagen innan lilla V föddes firade vi Es 3-årsdag på ett lekland. R satte krokben för mig i ett bollhav så jag ramlade rakt på magen och jag hade slagit ihjäl honom om det inte hade funnits barn runtomkring. Jag var RASANDE. För även om graviditeten hade varit fysiskt perfekt, så var inget annat bra. R ville inte ha barnet och jag var helt ensam om att vänta barnet. Jag var stundtals så deprimerad och fylld av ångest att jag ville försvinna från jordens yta. Efter att V föddes försökte jag skilja mig men lyckades inte. När jag tog R tillbaka så var ett av mina önskemål att han skulle sterilisera sig så att jag slapp ta mer p-piller, med tanke på risken för bröstcancer som finns i min släkt. Kanske skulle det även få cystorna att försvinna. Han lovade, men inget hände på flera år. Vi körde på säkra perioder vilket fungerade utmärkt när mina cystor försvann och jag blev helt regelbunden igen.
Det dåliga med säkra perioder är att man måste vara väldigt medveten om vad man gör. Efter åratal av total avhållsamhet från alkohol så hamnade jag i dåligt sällskap på jobbet och drack för första gången i mitt äktenskap. Det ena ledde till det andra när jag kom hem och jag blev gravid utan att önska det alls. Efter det helvete jag gick igenom när jag fick mitt andra barn så var det en total mardröm att vara gravid igen med R. Jag grät och ångrade mig så fruktansvärt. Jag visste att vi inte hade råd med ett barn till. Jag som ALDRIG skulle göra en abort i mitt liv såg det plötsligt som den enda utvägen. Jag bokade en tid med en stor klump i halsen och fick träffa en kurator och en läkare. Läkaren konstaterade att det var väldigt tidigt och att jag kunde välja mellan kirurgisk abort (skrapning) eller kemisk abort (ta tabletter och framkalla ett missfall). Efter mina hemska upplevelser av missfall tidigare så var jag snabb att bestämma mig för det kirurgiska ingreppet. Kuratorn fick mig att fokusera på hur mycket bättre livet skulle bli för de barn jag redan hade och det var den tanken jag tog med mig in i narkosen. Ingen annan tanke hjälpte, för alla mina egna skäl kändes så själviska. Men kärleken till E och V fick mig att till och med känna lättnad efteråt.
Exakt ett år senare hände samma sak igen. Helvete! Jag kunde inte tro att det var sant. Vi hade till och med avbrutit oss mitt i, men det hade inte hjälpt. Alkohol gör väl att reaktionsförmågan inte är vad den borde vara. Jag var arg på honom och arg på mig själv. Jag övervägde allvarligt att få barnet enbart för att slippa göra en till himla abort. Men vårt förhållande var på väg ner i botten igen och jag hade återigen allvarliga tankar på skilsmässa. Han var arrogant, självupptagen, egoistisk och totalt fast i sitt spelberoende som till och med hindrade honom från att jobba. Jag visste att hela vår ekonomi hängde på mig, att jag kunde dra in pengar genom min egen affärsverksamhet. Och det är inget man kan vara föräldraledig från. Det var denna oplanerade graviditet som till slut fick R att sterilisera sig. Han följde inte med när jag åkte in för att göra aborten. Det var så tidigt att jag inte fick välja mellan kirurgisk och kemisk abort. Det blev automatiskt kemisk abort, det vill säga medicinskt framkallat missfall. Det var utan tvekan det mest obehagliga jag gjort i mitt liv. Trots att jag inte ville ha barnet så skrek hela kroppen och psyket NEJ när jag tog tabletterna och väntade genom illamåendet på att smärtorna skulle sätta igång. Återigen fick jag hålla fast vid att E och V skulle ha ett bättre liv, men jag lyckades inte känna exakt likadant som första gången. Nu kände jag mig mest som en bortskämd snorunge. Jag skämdes inför sjukhuspersonalen och tackade till och med nej till att prata med kurator. Jag blev erbjuden p-piller, men eftersom R steriliserade sig så tackade jag nej till det också.

När jag ser tillbaka så ser jag två av varje: två bebisar, två missfall och två aborter. Det finns bara en kategori jag skulle vilja ha fler av. Såklart. Vid 32 års ålder så är sista kapitlet inte skrivet än.

Föräldraskapet

2012-01-17T00:32:00.000+01:00

Jag har inte skrivit mycket här om mina barn, men de som känner mig via facebook eller i verkliga livet vet att de är bland de bästa små varelserna som någonsin befolkat jorden. Naturligtvis SKA man känna så för sina barn, men jag inbillar mig verkligen att det är helt sant, eftersom jag så ofta får höra det från andra och eftersom de inspirerat till så mycket barnskaffande bland andra par. Nu är det ju lite, lite slump inblandad i hur ens barn blir, men det mesta handlar om gener och miljö (till vilken procent var lämnar jag åt var och en att argumentera för). Eftersom jag står för hälften av generna och kanske minst lika mycket av miljön (som den drivande föräldern bakom deras uppfostran och omvårdnad) så tycker jag att jag har all rätt att vara nöjd med min "insats".

Som en person med en väldigt trasig uppväxt så är det mer än en sak att vara nöjd över. Det är en hederssak och en livsuppgift att ge mina barn en bättre uppväxt än den jag fick själv. Å ena sidan kan man tänka att det inte är så svårt att lyckas bättre än mina egna föräldrar, men å andra sidan får man lov att komma ihåg att det är svårt att bli en bra förälder utan bra förebilder. Mitt i all min otur så hade jag turen att få komma nära några riktiga förebilder: min första skolfröken, min morbror och föräldrarna till två av mina bästa barndomsvänner. Av den första lärde jag mig hur man handskas med ovanligt intelligenta och vetgiriga små barn. Av den andre lärde jag mig att se barn som värdefulla små individer med stora rättigheter. Av det ena föräldraparet lärde jag mig att se barnet som en kapabel person som ska hjälpas ut i vuxenvärlden utan att bäddas in i bomull. Av det andra föräldraparet lärde jag mig värdet av att göra saker tillsammans som familj i olika konstellationer och att gränslös kärlek visas bäst genom att erbjuda trygghet och stabilitet. Men när jag räknar upp förebilder så måste jag också nämna min mormors föräldrar, som stod för allt som gjorde min barndom fin; skidåkning, bakning, pyssel, handarbete, grönsaksodling, fiske, sagor och bus. Aldrig hörde jag ett hårt ord från dem, men ändå visste jag var gränserna gick. Det handlade om ömsesidig respekt. Dessutom hade mina föräldrars vana att konstant lämna bort mig till andra familjer den fördelen att jag fick se hur andra levde. Att få höra nu i vuxen ålder från en del av dessa familjer att de tyckte jag var ett fint, lugnt, väluppfostrat barn som de gärna hade hos sig känns som ett välkommet motgift till min pappas konstanta påståenden att jag var det värsta barnet på jorden.

När man är lugn, har gott om tid på sig och barnen är på gott humör så är det lätt att vara både rar och pedagogisk. Det är när man är stressad och har gnälliga, protesterande ungar som man går på ryggmärgsbeteende istället för sin genomtänkta uppfostringsmetod. I de situationerna måste vi med trasiga barndomar stanna upp och snabbanalysera vårt beteende. Låter vi som våra egna föräldrar är det dags att hålla munnen stängd, armarna längs sidorna och fundera ett par sekunder på hur vi egentligen vill låta. För mig är det min största stolthet, att jag i 99% av fallen lyckas vara den sortens förälder som jag helst vill vara, även i svåra situationer. Den sista procenten slipper ingen förälder undan. Jag är dessutom omåttligt stolt över både min morbror och min syster som åstadkommit detsamma i sina föräldraskap. Vi och våra barn är levande bevis på att man inte är slav under generationer av elände. Alla har ett val och kan bryta den onda kedjan. Att våra barn sedan fötts in i en släkt där inte alla människor är lämpliga att umgås med kan vi inte göra något åt, men vi kan glädjas åt de många fantastiska släktingar som finns (ta till exempel mina barns alla härliga mostrar och morbröder!) och ta hand om varandra, vi som strävar mot något bättre. Kanske, bara kanske, är vi som har en trasig uppväxt mer medvetna om de val vi gör som föräldrar? Om man ser på det riktigt positivt så kanske jag till och med har mina problem att tacka för att mina barn har det så bra idag.

Här och nu

2012-01-12T15:19:00.000+01:00

Det nya livet har börjat. En del nya liv börjar med buller och bång, andra betydligt tystare. Från att ha tänkt nästan dygnet runt på hur jag skulle ta mig ur mitt äktenskap (känslomässigt, praktiskt, ekonomiskt), så har jag nu landat i ett oändligt lugn. Det förflutna svider inte längre och framtiden oroar inte. Det räcker så bra med att sova i min sköna säng, bada i musik och laga god, vegetarisk mat. Jag håller det fint och städat omkring mig, rör på kroppen varje dag, umgås med barnen mer än tidigare och håller kontakten med mina vänner. Det har bara gått en vecka, men det känns som att jag skulle kunna leva så här många, många veckor till utan att tröttna.

Om ett par veckor åker jag till Stockholm och Västerås. Det är den enda spänningen jag behöver ha; en liten resa att se fram emot. Precis innan jag åker får jag veta om jag ska vara arbetssökande, sjukskriven eller både och den närmaste tiden. Oavsett vilket så känns det som att jag för första gången i livet har förutsättningarna för att bli av med stressen, ångesten och mardrömmarna. Jag ska lyssna på min läkare och ta det så lugnt jag kan. Att bo ensam och klara av ett balanserat och hälsosamt vardagsliv känns som en tillräckligt stor arbetsuppgift just nu.

Lugnet före stormen?

2012-01-04T19:09:00.000+01:00

Jag menar inte att vara cynisk, men kan det verkligen kännas så här lugnt utan att något stort och obehagligt är på väg?

Allt jag gör är att vänta på flyttdagen. Jag kan inte förbereda mig mycket mer än jag redan har gjort. Det finns nog massor av saker som borde sägas mellan mig och R, men varje gång han kommer och säger att vi måste prata, så slutar det med att han ändrar sig och ser på teve istället. Det skulle vara bra om vi kunde prata om lite praktiska saker, som t.ex. vem som ska betala för vad efter att vi separerat. Men när det gäller känslor så tror jag att han har det största behovet av att prata. Själv har jag bearbetat allt jag kan bearbeta före själva flytten, så jag tänker inte ta upp något om inte han gör det. Det känns så himla ofruktsamt att prata om känslor när han (enligt honom själv) fortfarande är kär i mig och jag redan har lagt allt utom rent vänskapliga känslor bakom mig. Vad ska vi säga? Vad kan vi komma fram till? Det vore självmord för mig att stanna hos honom. Alltså måste jag gå. Han får hitta ett sätt att komma över sina känslor. Ingen har någonsin slutat vara kär i någon genom att den de är kär i finns på plats dygnet runt.

När jag tänker närmare på saken så förstår jag lite varför jag inte kan tro att det ska kunna vara så här lugnt att separera från R. Jag ser att han anstränger sig till tusen för att inte vara som förr, men minnena och de inbyggda försvarsmekanismerna sitter i ändå. Det jobbigaste är att han blir så sårad och tror att jag väljer att bortse från hans försök att ändra sig. Jag ser. Jag lovar. Men det får mig inte att vilja stanna kvar och det får mig inte ens att slappna av helt. Jag har sett honom göra enorma förändringar förut, men de har aldrig hållit när han väl utsätts för tillräckligt mycket press eller när han börjar slappna av (och så är det väl för oss alla?).

Jag har sökt stöd hos experter på kvinnofrid inför separationen. Deras varning är enhällig: var extra försiktig och uppmärksam runt separationen, för det är då de flesta råkar mer illa ut än vanligt. Alltså slappnar jag inte av helt och hållet trots att det verkar som att R kontrollerar sig själv.

De gånger jag har försökt lämna R förut så har det fått värre och värre konsekvenser för varje gång. Första gången (som jag har beskrivit här i bloggen tidigare) så ledde det till att han grät och bönföll mig att stanna. Andra gången ledde det till att han utnyttjade mig sexuellt i sömnen gång på gång, vilket ledde till ångest, rädsla för beröring och stora sömnsvårigheter för mig. Om jag försökte fly så följde han efter mig tills jag gav upp och kom tillbaka till sovrummet. Jag flyttade på deltid till Västerås, men barnen beklagade sig över att han inte tog hand om dem och var elak mot dem. Dessutom hotade han med antingen flytta utomlands eller att ta livet av sig och säga till barnen att jag var skyldig till att de inte längre hade någon pappa. Så jag gav upp och flyttade hem igen.

Tredje gången jag försökte göra mig fri så hade jag egentligen aldrig kommit tillbaka till R förutom att vi bodde tillsammans. I hjärtat kände jag mig redan skild. Det var ju bara pga ren utpressning som jag hade återvänt. Men när jag vågade visa honom att jag inte ansåg mig bunden till honom som äkta man längre, så slog den stora svartsjukan till. Han läste allt han kunde i min dator och min telefon. Han satt bredvid mig varje gång jag använde datorn och flyttade efter om jag flyttade mig, även när vi hade gäster hemma. Han förhörde mig om exakt vart jag skulle och vilka jag skulle träffa där. Han förbjöd mig att åka iväg och fira jul med mina släktingar eller bjuda hem dem till oss. Han lyssnade i en annan lur varje gång jag använde hemtelefonen. Han väckte mig mitt i natten och förhörde mig om saker han hittat i min mobiltelefon och vägrade låta mig sova varken på dagen eller natten tills jag var helt förstörd av sömnbrist. Han förföljde mig genom huset och tvingade upp dörrar för att komma åt mig så att han kunde stå böjd över mig och hota mig. Han sa alla elaka saker han kunde komma på för att han "ville se mig gråta för att se om jag kunde lida lika mycket som han". Han skickade bilder på sig själv från jobbet där han stod och grät inne på toaletten, för att jag skulle förstå att det var mitt fel om han fick sparken när jag gjorde det omöjligt för honom att jobba.

Så kom dagen då jag bestämde mig för att ta tillbaka min frihet genom att åka till Stockholm och träffa nya vänner som han inte kände (men som han var allvarligt svartsjuk på). Dagen innan jag åkte så gav jag med mig och hade sex med honom för att göra honom nöjd. Det skulle jag aldrig ha gjort. Han hade nämligen bestämt sig för att försöka vara "mer dominant" för att han trodde att det var det jag ville ha från honom. Jag visste det redan när vi började, men jag tänkte att jag kunde klara det om jag bara stängde av alla känslor och tankar. Den första varningsklockan skulle ha ringt när jag föreslog ett säkerhetsord ifall det skulle börja kännas fel och han viftade bort mitt förslag med orden: "Vi känner ju varandra så väl ändå, vi klarar oss utan". Jag trodde att jag kände R, men jag skulle snart bli motbevisad. Efter ett kort tag stod det klart att det inte skulle handla om någon slags njutning eller respekt för mig. Han behandlade mig brutalt och själviskt. Jag grät och ville be honom att sluta, men jag fick inte prata. Han gjorde mig så illa och höll fast mig så jag fick panik. Jag gick in i den sortens katatoniska tillstånd som man kan hamna i när man blir våldtagen, där man bara går med på vad som händer för att det ska ta slut så fort som möjligt. Då började han prata. Med den elakaste, hårdaste rösten jag någonsin hört honom använda (och då har jag hört mycket från honom), började han kalla mig för hora och slampa, säga att jag njöt av att bli dåligt behandlad och anklaga mig för en hel rad otrohetsaffärer. Han plågade mig för att jag skulle svara ja på alla hans anklagelser och jag såg i hans ansikte att det som hade börjat som ett skådespel nu var på blodigt allvar. Jag var livrädd. När han var klar så gick jag därifrån på skakiga ben och gjorde rent mig själv. När jag kom in i vardagsrummet så satt han där som kungen av universum. "Är du nöjd?", frågade jag. Ja, han var nöjd. Det "kändes bra att han fick mig att gråta och han skulle gärna göra det igen." Jag stod där och kände mig död på insidan. Min blick var sårad, min röst var kall som graven, men han märkte ingenting utan fortsatte bara att titta på teve.

Strax därefter hamnade jag i ett akut tillstånd av depression och panikångest, vilket ledde till att jag inte hade något annat val än att låta honom ta hand om mig medan jag bara låg still och inte kunde röra mig. Jag var tvungen att förtränga allt han gjort mot mig och acceptera honom som min skötare. Medan jag låg där och var beroende av honom för att överleva, inledde han ett förhållande med en av mina vänner. Där började 2011 för mig. Tack och lov att det året är över. Nu är det 2012 och jag flyttar ut om två dagar. Jag blir fortfarande förhörd om vilka jag ska träffa och min telefon ringer flera gånger om dagen när han är på jobbet. Men annars är det lugnare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag vill bara njuta av lugnet, men jag vågar inte riktigt.

Oundvikligt gräl

2011-12-13T08:56:00.001+01:00

Precis när jag sagt till en vän att jag och R grälat ovanligt lite under våra 12 år tillsammans så kommer det såklart: ett stort gräl. Så hemskt, så dumt, så jobbigt...och så oundvikligt. Det är ett år sedan jag blev så sjuk att jag inte längre kunde röra mig. På det året har vi gått igenom lika mycket svårigheter som under de tidigare 11 åren sammanlagt, känns det som. Men vi har inte pratat ut om det. Jag har levt i min värld, där jag är på väg att skilja mig och går hos psykiater för att bearbeta och förstå vad som händer i mig. R har levt i sin egen värld som jag inte kan ta på mig att beskriva, men den har inte varit samstämmig med min. Varje gång min verklighet har gjort sig påmind (t.ex. genom att jag tittar på en egen lägenhet) så har han dragit sig undan som för att behålla sin egen version av verkligheten. Men nu kolliderade våra världar och konfrontationen var ett faktum.

Det har tagit mer än en timme för min puls att återgå till det normala och för ansiktet att sudda bort den arga minen. Nu kan jag tänka lite klarare istället för att bara höra saker vi sa, om och om igen. Jag försöker att se bortom alla dumma, elaka och ogenomtänkta saker han sa och tänka att det egentligen handlar om sårade känslor. En hel del beror på missförstånd också, som hade kunnat undvikas med bättre kommunikation. Tyvärr är god kommunikation inte alltid möjlig, t.ex. när man är svårt sjuk. Allt är egentligen bara så himla sorgligt.

Men tro nu inte att vi hade ett så fantastiskt ovanligt gräl att allt vi sa bara går att vifta bort med lite god vilja och ett trollspö. När jag väl tänkt bort de saker som går att bortförklara och ursäkta, så är det fortfarande några saker som stör mig och som kommer ta mer än en timme att komma över. Jag är säker på att detsamma gäller för honom, för jag sa också en hel del saker som är både plågsamt sanna och svåra att svälja.

Det ena jag har svårt att komma över är en upptäckt som kom som en chock, men som förklarar en hel del. Jag fick nämligen veta att R har gått omkring i ett år och trott att jag har gjort saker som jag inte gjort. Han läste en privat novell som jag skrev, där jag provade att skriva som mig själv och blanda verklighet med fantasi. Det var aldrig meningen att han skulle läsa den och jag blev upprörd när jag fick veta att han hade gjort det, men jag kunde inte ana att han skulle anklaga mig i sitt inre för att ha gjort allt jag skrev. Alltså har han tyckt att han är bättre än jag för att han kan förlåta mig för upprepade otroheter med en rad olika män, medan jag är så hemsk att jag inte kan förlåta honom för saker han gjort mot mig, saker jag inte skrivit om än här i bloggen. Dels är jag upprörd för att han bara gått och trott de sakerna om mig utan att ens ta upp dem eller ifrågasätta dem. Dels är jag upprörd för att han beter sig som att han är så mycket bättre än jag. Det var precis det jag ville undvika när jag gifte mig med honom; att leva med en partner som konstant trycker ner mig och påpekar vilken tur jag har som har en så fantastisk partner som är så mycket bättre.

Nästa sak jag har svårt att komma över är Rs syn på sig själv som ett totalt hjälplöst offer och mig som någon slags elaksinnad förgörare. Hela hans språk är fullt av sånt som "när du fick mig att". Alltså fraser som indikerar att han inte kan stå till svars för något han känner eller gör, medan jag medvetet är ute efter att göra honom illa. Jag vet var detta kommer ifrån. Han lever kvar i rollen som offer sedan barndomen och kan inte fatta att jobbiga saker bara händer ibland, trots goda intentioner. Nej, det måste vara någon som är ute efter att skada just honom. Jag är oändligt trött på att han tvingar in mig i sitt lilla rollspel där han redan bestämt vilken roll jag ska ha. Kan någon snälla förstå exakt hur mördande svårt det är för mig att bli sedd som "den onda" när jag tillbringat hela mitt vuxna liv med att komma över indoktrineringen från barndomen då jag fick höra just att jag var ondskan själv! Eller hur svårt det är att leva med någon som konstant går in i rollen som hjälplöst offer, precis som min mamma alltid gjorde mot mig! Jag...är...inte...en...ond...människa. Och jag kan inte leva med någon som får mig att känna mig så. Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag sist önskade någon annan människa illa. Än mindre kan jag minnas när jag faktiskt medvetet gjorde någon annan illa med flit. Det går inte ihop med den jag har kämpat mig till att bli eller hur jag ser på världen. Ingen ska få ta det ifrån mig.

Det sista som jag inte kan komma över är att R inte kan förstå hur mycket han har skadat mig. Han undviker, han trivialiserar, han bortförklarar, han gör vad som helst för att slippa ta in sanningen: att hans beteende mot mig ledde till djup depression, ångest, panikattacker, sömnsvårigheter och rädsla för fysisk kontakt. Det låg gamla saker i botten som också orsakade detta, men det var han som utlöste allt. Till skillnad från R så tror jag inte att andra gör saker mot mig för att vara onda och beräknande. Jag tror att det finns förklaringar till allt han gjorde som sträcker sig ända från "ouppklarade trauman i barndomen" till "usel självkontroll". Men ond, det är han inte. Snarare är han en man som tillåter sig att gå över gränser när han är desperat och känner att han förlorar kontrollen över sitt liv. MEN: min hjärna kan inte göra skillnad på olika uppsåt. Det kan bara någon göra som bedömer saker i efterhand, utan känslor inblandade. Allt min hjärna vet är att jag blev förföljd, terroriserad, och utnyttjad trots att jag grät, sa nej och bad honom sluta. Min hjärna låter mig inte längre somna om jag inte är totalt utmattad. Min hjärna låter mig inte lita på honom någonsin igen, hur mycket han än säger att han förändrats. Min hjärna kräver extrem övertalning för att jag ska kunna låta honom röra mig. Men detta förstår inte R. Om han förstår det innerst inne så erkänner han det inte. Han håller fast vid att jag kan välja att bara förlåta, glömma och gå vidare tillsammans med honom, om jag bara vore en tilräckligt bra person. Lika bra som han.

Jag är ledsen att allt har gått så fel. Jag är ledsen att jag inte kan hålla ihop min familj. Men jag är glad att jag har modet att tro på ett bättre liv där jag kan börja bli hel. Jag är glad att jag orkar kämpa för att få det livet, trots att R går emot mig. Jag är ledsen att jag inte kan få hans förståelse för vad jag går igenom. Men jag är glad för att jag snart kan sluta bry mig om det.

Hos farbror doktorn igen

2011-12-09T11:56:00.000+01:00

Jag har nog världens bästa psykiater!

Jag berättade för honom om mina egna efterforskningar och teorier som jag läst sedan vi sågs sist. Han höll helt med om mina självdiagnoser, PTSD och desorganiserad anknytning. Enligt honom gör jag ett så bra jobb på egen hand pga av min nyfikenhet och analytiska förmåga, att jag redan påbörjat min mentaliseringsprocess utan inblandning av terapeuten. Han höll med om att jag förr eller senare behöver knyta an till en terapeut som ställföreträdande förälder, men han vill inte att jag går igenom den processen förrän jag är helt klar med min skilsmässa. Alltså ligger fortsatt terapi ett par år in i framtiden.

Vi pratade om forskning som vi båda läst på sistone, om Carl Sagan, om skepticism och religion, om barnuppfostran, om mindfulness, om specialpedagogik och om vetenskapens underverk. Han visade mig en app på sin telefon som visar hjärnans alla delar i roterande 3D och vi pratade om nya upptäckter.

Men vi hade inte bara roligt. Vi hann med lite business också. Jag fick nya recept på de medicinerna jag redan har, instruktioner att fortsätta bygga upp min "happy place" (även om han hellre kallar det min "trygga plats"), en mental övning mot ångest och en direkt uppmaning (aka spark i rumpan) att skaffa en egen lägenhet så fort som möjligt. Jag målade upp alla slags hinder, men han sa att det är dags att hoppa och lita på att livet tar emot mig. Jag kan inte ha en långsiktig plan i det här läget utom planen att må bättre.

Sagt och gjort, så fort jag kom hem så ringde jag några telefonsamtal och det verkar som att jag kanske kommer få den perfekta lägenheten i februari! Imorgon ska jag gå och titta på den. Det är en nyrenoverad enrummare för 3.289 kr i månaden, på samma gata som jag bor på nu, alltså ca 100 meter från barnen! Det enda som står mellan mig och ett eventuellt hyreskontrakt är att jag har betalningsanmärkningar. Det är en privat hyresvärd, så det beror helt och hållet på vad han säger. Jag hoppas verkligen att det går vägen! Jag har aldrig bott själv förut och jag tror att det skulle vara enormt utvecklande!

Önskelistan 3 (Planen)

2011-12-08T01:48:00.000+01:00

Nu är det bara att göra en plan! Om jag ens får en tiondel av detta gjort så kommer jag vara en människa som åtminstone försöker leva ut sina drömmar och bli lite lyckligare!

Saker jag kan göra på en gång

Börja på en danskurs igen
Hitta sånger jag vill sjunga och träna in dem
Träna regelbundet igen
Äta nyttigare
Hitta en teatergrupp att gå med i
Börja släktforska
Göra saker med vänner
Ha kontakt med syskonen
Umgås med barnen och lyssna på dem
Skriva och be andra läsa och ge synpunkter
Träna på något av mina språk
Öva piano regelbundet
Leva mer miljövänligt och uppmuntra andra
Leva nyktert och uppmuntra andra
Jobba för en sekulariserad värld
Läsa körkortsteori

Saker jag kan göra inom ett par år

Sjunga på en skiva med ett band
Få plats i alla mina favoritkläder
Spela teater och sjunga på scen
Skriva om min släkt
Resa till ett nytt land varje år
Ha råd med vilken mat jag vill
Åka till fjällen och vara i naturen
Dela allt roligt med en kärleksfull partner
Ha ett fint och roligt sexliv
Studera för att ta en examen
Övningsköra

Saker jag kan göra längre in i framtiden

Hitta nya katter som jag tål
Bo utomlands och insupa kulturen
Ha det perfekta köket för matlagning
Rida islandshästar
Ha ett underhållsfritt boende
Gå på teater och konserter ofta
Ge ut något jag har skrivit
Ha ett fast jobb som jag trivs med
Forska och skriva
Skriva egna läroböcker
Ta körkort

Japp! Det är bara att sätta igång! Jag tror jag måste köpa en ny kalender!

Önskelistan 2

2011-12-08T01:18:00.000+01:00

Jaha, så var jag där igen. Jag gjorde en lista. En enkel liten lista. Och nu kliar det i fingrarna. Jag måste sortera och organisera mera! Jag hör min systers varnande röst redan nu: "Är du säker på att du inte har maniska perioder?" Vadå? Att göra lite listor och sätta upp lite mål och planera lite saker är väl inte så farligt? Eller...så är det första steget tillbaka in i utbrändheten... Om jag kanske kunde lära mig att göra saker med måtta?

I vilket fall som helst så tänker jag göra denna lilla övning: Jag tänker ta min önskelista och dela in den i grupper beroende på vad som mest krävs för att genomföra de olika önskningarna.

Grupperna ska heta "Arbete", "Tid", "Pengar", "Andra" och diverse kombinationer av dessa.

Arbete

10. Att dansa varje vecka tills jag blir gammal
11.Att sjunga på en skiva med ett band
15. Att ha god kondition och fin kroppsform
16. Att spela teater och sjunga på scen
27. Att vara en förebild för yngre generationer som gammal
28. Att alltid hitta katter som jag inte är allergisk mot
30. Att släktforska och skriva om min släkt

Tid

7. Att bo utomlands och insupa kulturen

Pengar

8. Att resa till ett nytt land varje år
9. Att ha det perfekta köket för matlagning
13. Att rida islandshäst när jag vill
14. Att alltid ha råd med vilken mat jag vill
17. Att ha ett underhållsfritt boende
26. Att gå på teater och konserter ofta
29. Att åka till fjällen som när jag var barn och bara vara i naturen

Andra

18. Att dela allt roligt med en kärleksfull partner
19. Att ha ett fint och roligt sexliv
20. Att träffa vänner ofta och göra saker tillsammans
21. Att stå nära alla mina sju syskon
22. Att ha ett gott förhållande med mina barn när de växer upp

Arbete och tid

1. Att skriva och ge ut något som förändrar någons liv
2. Att ha ett fast jobb som jag trivs med
3. Att få betalt för att forska och skriva
4. Att skriva egna läroböcker
6. Att prata ännu flera språk flytande
12. Att bli bra igen på att spela piano

Arbete, tid och andra

23. Att se världen bli sant miljövänlig
24. Att se ett minskat alkoholbruk i Sverige
25. Att se världens regeringar bli helt sekulariserade

Arbete, tid och pengar

5. Att köra bil som ett proffs

Det som bara kräver "Arbete" kan jag börja med på en gång.
Det som bara kräver "Tid" får vänta till rätt tillfälle.
Det som kräver "Pengar" får vänta tills jag har pengar.
Det som kräver "Andra" kan jag prova och se vad som händer.

Önskelistan

2011-12-07T23:01:00.000+01:00

Det var på vippen att jag skrev ännu ett inlägg om det förflutna, men jag blev trött på att komma ihåg alla tråkigheter. Så istället höll jag nästan på att skriva ett navelskådande inlägg om vad jag tänker och känner just nu. Men innan jag ens hann börja blev jag trött på mig själv. Så åt helsike med dåtid och nutid för en stund! Jag tänker ägna mig lite åt framtiden - den enda tid som fortfarande kan bli bättre.

Idag kunde min dotter E inte bestämma sig för om hon vill bli arkeolog eller medicinsk forskare. Jag föreslog att hon skulle slå ihop dem till ett yrke och hon hoppade upp och ner av glädje över tanken på att få göra det hon är mest intresserad av. Dessutom frågade hon idag om hon kan få lära sig latin (helt klart inspirerad av trollformlerna i Harry Potter). Tänk att ha hela livet framför sig och en enorm värld att utforska!

Med åldern så sänker man sina förväntningar på framtiden. Vill man vara negativ så kan man säga att det beror på att våra drömmar och förhoppningar krossas när vi inser våra begränsningar. Men jag vill se det från den positiva sidan: att vi lär oss med tiden vad som verkligen betyder något och börjar se värdet i de små, enkla sakerna. När jag var 10 ville jag bli stjärna i Melodifestivalen. Nu slipper jag gärna berömmelsen och imponerar på ungarna med Singstar istället. Men visst har jag väl några drömmar kvar fortfarande? Och visst är en del av dem lika barnsligt ouppnåeliga som att bli nästa Carola? Absolut!

Önskelistan

Att skriva och ge ut något som förändrar någons liv
Att ha ett fast jobb som jag trivs med
Att få betalt för att forska och skriva
Att skriva egna läroböcker
Att köra bil som ett proffs
Att prata ännu flera språk flytande
Att bo utomlands och insupa kulturen
Att resa till ett nytt land varje år
Att ha det perfekta köket för matlagning
Att dansa varje vecka tills jag blir gammal
Att sjunga på en skiva med ett band
Att bli bra igen på att spela piano
Att rida islandshäst när jag vill
Att alltid ha råd med vilken mat jag vill
Att ha god kondition och fin kroppsform
Att spela teater och sjunga på scen
Att ha ett underhållsfritt boende
Att dela allt roligt med en kärleksfull partner
Att ha ett fint och roligt sexliv
Att träffa vänner ofta och göra saker tillsammans
Att stå nära alla mina sju syskon
Att ha ett gott förhållande med mina barn när de växer upp
Att se världen bli sant miljövänlig
Att se ett minskat alkoholbruk i Sverige
Att se världens regeringar bli helt sekulariserade
Att gå på teater och konserter ofta
Att vara en förebild för yngre generationer som gammal
Att alltid hitta katter som jag inte är allergisk mot
Att åka till fjällen som när jag var barn och bara vara i naturen
Att släktforska och skriva om min släkt

Sådär! Trettio punkter borde räcka för stunden. Att se vad en människa drömmer om säger kanske minst lika mycket om henne som en beskrivning av vad hon gått igenom.

Tillbaka till R

2011-12-05T02:04:00.002+01:00

Jag hade kommit så nära man kan att lämna R för en annan man, köpt ett eget hus och dessutom hade jag uttalat ordet "skilsmässa" för första gången. Det var helt klart en stor spricka i äktenskapet. Äntligen förstod R det också. Han grät och bad mig på sina bara knän att inte lämna honom. Jag försökte vara hård, men jag har aldrig klarat av när män gråter. Det är en av mina största svagheter. Under några veckor var vi vakna och pratade halva nätterna efter att barnen somnat. Vi började avslöja saker för varandra som vi upplevt innan vi träffades. Det var första gången R berättade något personligt om sitt liv för mig sedan vi gifte oss. Jag fick större förståelse och medlidande för honom och kände även att han lyssnade och förstod mig bättre. Återigen bands vi alltså samman av elände som vi båda gått igenom i livet. Behovet att ta hand om andra är otroligt stark hos medberoende.

Den gången när jag sa "skilsmässa" så sa jag det med en inre önskan om att det skulle få R att ändra sig så att vi kunde fortsätta tillsammans och hålla ihop familjen. Det är tydligen vanligt att kvinnor hotar med skilsmässa för att uppnå förändring. Det var enda gången jag gjorde det.

R var full av ånger och löften. Han skulle bli allt jag någonsin önskade mig hos en man. Han skulle sluta spela dataspel, han skulle vara mer med mig och barnen, han skulle gå ner i vikt, han skulle bli mer social, han skulle sterilisera sig så att jag slapp fortsätta med p-piller. Allt skulle bli annorlunda. Jag var tacksam och hoppfull.

Efter julen började jag utbilda mig själv till gymnasielärare. Lilla V började på samma dagis som E. R hade börjat ett nytt jobb som skulle innebära mer normala arbetstider så att han kunde träffa barnen och äta middag tillsammans med oss. Min enda invändning mot hans nya jobb var att han hade skrivit på ett helt vansinnigt avtal som innebar att han skulle vara anställd som "köksbiträde" på halvtid men i själva verket jobba som kock på heltid. Han fick så lite betalt att vi knappt hade råd att leva, bara för att han inte förhandlade alls. Efter en termin på utbildningen började jag därför jobba igen som lärare samtidigt som jag pluggade, bara för att klara av räkningarna. Hjärnan och kroppen gick på högvarv för att få allt att gå ihop.

Varje dag tog jag barnen till sitt dagis som låg närmare vår gamla bostad. Det var nämligen lång kö till dagiset närmast vårt nya hus. E hade nu hunnit fylla 5 och kunde berätta hur hon hade det på dagis. Jag hade märkt att hon hade förändrats från världens gladaste lilla tjej till en blyg och ledsen flicka, men jag trodde att det berodde på att hon kände av allt som hände mellan mig och R. Tyvärr upptäckte jag efter alldeles för lång tid att E var mobbad på dagis av ett gäng tjejer. De retade henne för att hon var den enda med lockigt hår och för att hon hade sneda ögon "som en kines". E grät och drog i sitt hår för att göra det rakt och mitt hjärta gick sönder för min lilla dotter. En dag när jag hämtade henne på dagis så sprang två av barnen efter oss ut på gården och skrek att de inte ville ha såna som hon på sitt dagis.

Jag måste förklara att detta var ett dagis som från början hade haft två avdelningar: en för finsktalande barn och en för engelsktalande barn. När V började där så hade alla andra engelsktalande barn antingen börjat skolan redan eller flyttat ifrån staden, så E och V fick gå med de finska barnen istället. Jag fick höra av E att de andra barnen delade ut kalasinbjudningar till alla de andra barnen utom henne på dagis. Självklart gick jag då till personalen, men de sa att kalas var en privat sak som de inte la sig i. Ja, men utdelandet av inbjudningar ska väl inte ske på dagis då? Efter det hände det nya saker hela tiden. Alla barnen på dagiset fick gå på teater utom E och V, för att föreställningen var på finska. De andra barnen fick måla tillsammans med en konstnär varje vecka, men inte E, för läraren pratade finska. De andra barnen fick uppträda med teater och musik på servicehem för de äldre, men inte E och V, för servicehemmet var finskt. Lärarna på dagiset visade tydligt att E och V skulle stå utanför och gjorde ingenting när de andra barnen retade dem och frös ut dem.

En dag skulle vi fylla i en undersökning från kommunen om hur våra barn mådde på dagis. Man skulle bland annat svara på frågan om ens barn hade blivit utsatt för diskriminering eller mobbning från andra barn eller av personalen. Jag svarade "JA" på alla frågorna. Undersökningen skulle vara anonym, men personalen öppnade mitt kuvert och kallade in mig på förhör där de försökte tvinga mig att ta tillbaka det jag skrivit för att de inte skulle bli utsatta för kritik från Skolverket. Jag stod på mig och då slängde de ut oss från dagiset. Under resten av den terminen var jag alltså tvungen att plugga på heltid, jobba som lärare på deltid och ta hand om båda barnen. Det sista jag hade tid med var att kolla om R höll fast vid alla löften han hade gett mig. Jag var nöjd bara han kom hem med mat vid dagens slut.

Efter andra barnet

2011-12-04T22:24:00.001+01:00

Roliga servetter och skålar med maränger stod fortfarande framme från Es 3-årsdag när vi beställde taxi för att åka in till lasarettet. Med bara några timmars marginal fick lilla V, vår andra dotter, sin egen födelsedag istället för att dela med storasyster E.

R var inte alls lika involverad som han var med vårt första barn. Han var fortfarande lika avståndstagande som under graviditeten och delade sin tid mellan jobbet och dataspelen. Precis som han sa till mig innan V föddes så var hon mitt ansvar. Om han var med någon av oss så var han med E, som han alltid haft ett speciellt band med. När jag frågade honom rakt ut varför han inte ville hålla V och vara med henne, så sa han att han inte kände något för henne. Jag blev helt vansinnig och undrade hur han kunde säga något sånt om sitt eget barn. Då svarade han att hon "inte var som E, som kunde säga 'pappa' och kramas." Jag försökte säga att V också skulle kunna de sakerna när hon blev större, men att han var tvungen att vara i hennes liv från början för att han skulle få ett band med henne också. Han struntade i det jag sa, vilket fick som resultat att V bara ville vara med mig tills hon blev flera år gammal. Det var inte förrän jag blev allvarligt sjuk och hamnade på sjukhus som hon började ty sig till R också, men det är en senare historia.

När V föddes så köpte vi vår första digitalkamera. R tog med den till jobbet för att ha lite roligt. Ett tag senare hämtade jag ut bilder från framkallning, utan att ha sett bilderna i datorn först. Där, mitt bland bilder på våra söta barn, hittade jag bilderna från hans jobb. Det var bilder på R och hans arbetskamrater, fulla och idiotiska. De hade t.ex. tagit kort på sina rumpor. Dessutom fanns det kort på en av servitriserna, utan huvud, med uppdragen tröja. Jag kände igen henne även utan att ansiktet syntes i bild. Det var samma servitris som alltid hängde runt R när jag hälsade på honom på jobbet. Lite senare fick jag veta av R att hon ville ha sex med honom, men att han hade nekat till erbjudandet.

Jag fick verkligen nog av hans beteende. Det var som att ha en inneboende rumskamrat som bara ställde upp med matlagning och pengar till hyran. Vart jag än gick med barnen så trodde folk att jag var ensamstående, eftersom de aldrig såg någon pappa. När vi umgicks med andra familjer så kände jag mig alltid som tredje hjulet när mina väninnors män ställde upp och skjutsade mig och barnen till julfiranden, kräftskivor och besök i djurparken. R slutade sova bredvid mig. Jag vaknade varje morgon till att hans sida av sängen var orörd, medan det stod tomma läskflaskor och godispapper bredvid datorn där han suttit hela natten. Jag försökte vara med min vän A-C så mycket som möjligt, eftersom hon också mestadels var ensam med sina två små barn och bodde på samma område. Utan henne hade jag inte stått ut alls. Men jag kände mig ändå ensam.

Så en dag blev jag bjuden på fika av en man som var gudfar till en flicka som bodde granne med oss. Vi kallar honom A. Hans guddotter brukade leka med E, så vi lät dem leka tillsammans medan vi drack kaffe. Han undrade precis som alla andra om jag var ensamstående. Jag började gråta och berättade hur det egentligen var. För att göra en lång historia kort så var han självklart enormt förstående, lyssnade på alla mina problem, hjälpte till med mina barn och ställde upp med allt han kunde. Han blev en allt större del av mitt liv. Jag hade en instinktiv motvilja mot honom på grund av att han var sydamerikan, precis som de släktingar som hade förgripit sig på mig när jag var yngre. Det handlar inte om fördomar utan om ofrivilliga associationer. Men jag ville verkligen ge honom en chans att bevisa sig som en egen person, så jag körde över mina instinkter ännu en gång.

Området vi bodde på var ett av de värsta områdena i staden. Jag drömde om att ge barnen en bättre uppväxt där jag faktiskt kunde skicka ut dem till lekplatsen utan att vara rädd. När jag pratade med min mormor om saken en dag på gymmet så sa hon att hon och min styvmorfar kunde tänka sig att köpa en bostadsrätt åt oss för barnens skull. Jag blev jätteglad, men jag bad att få låna pengarna istället så att det var min egen investering för framtiden. Hon gick med på det, men hon hade ett eget villkor: att bostaden vi köpte skulle köpas enbart i mitt namn. Med tanke på hennes egen och hennes döttrars skilsmässor så var det ett väldigt förståeligt, praktiskt krav. Hon räknade inte med att jag och R skulle hålla ihop, helt enkelt.

Jag hittade ett hus som var en bostadsrätt, på ett lugnt område med en bra skola i närheten. Vi skulle flytta in när V var 8 månader. Själva flyttandet av möbler och saker bekymrade mig inte, eftersom R jobbat som professionell flyttare i Texas och gjort över 3000 flyttar. Däremot hade han inget svenskt körkort och vi behövde någon som kunde köra. Självklart ställde A upp när han fick höra att jag behövde hjälp. Det blev bestämt att R skulle bära saker och A skulle köra. R var inte glad för det, men jag utmanade honom att hitta någon annan som kunde köra och då blev han tyst.

Strax före flytten så gjorde A sitt drag. Han väntade tills jag kom utan barnen till hans lägenhet för att hämta några saker från hans lägenhet som vi skulle få. Då tryckte han mig mot väggen i hallen och kysste mig. Jag blev helt stel och illamående. Han sa att jag var skyldig honom det för allt han gjort för mig. Plötsligt var jag tillbaka i gamla spår. Jag kunde inte säga emot honom fast jag kände inuti att jag ville slå honom och springa därifrån. Han sa att jag skulle skilja mig från R och vara med honom istället. Han skulle ta hand om mig och barnen så att jag slapp vara ledsen. Jag ville ha friheten från R som han höll fram som ett löfte, men jag ville inte ha honom. Jag åkte hem till R och gjorde ännu ett desperat försök att komma närmare honom, men han var lika avfärdande igen. Då gav jag upp. Trots att jag kände en djup motvilja mot A så bestämde jag mig i min desperation för att lita på honom och ta all hjälp han kunde erbjuda för att hjälpa mig bort från R.

När jag talade om för R att han inte behövde flytta med mig och flickorna till det nya huset så ledde det förstås till en rad enorma gräl. Han sa att han var min man och barnens pappa. Jag sa att han bara var en rumskamrat som dök upp när det passade honom. Han frågade om det hade med A att göra och jag sa nej. Han sa att jag ljög och jag sa att jag var kär i A, för att bli av med R. R sa att han inte trodde mig, men jag höll fast vid det för att det var min enda väg ut. Så såg läget ut den dagen vi flyttade. Men allting förändrades den dagen på ett oförutsett vis. Innan dagen var slut hade jag konfronterat A och sagt att jag inte ville vara med honom, vilket gjorde honom rasande. Strax efter det upptäckte jag att A hade stulit alla våra värdesaker, inklusive Rs amerikanska pass och oersättligt arvegods. Jag var helt knäckt. Det kändes som att allt jag rörde vid förvandlades till skit. Självklart ringde jag polisen, men de kunde inte göra något. Försäkringen täckte inte heller när vi själva hade släppt in A i vår lägenhet. Förutom värdesakerna så hade han slängt bort minnessaker som Es första teckning och brev som jag sparat. Det var den svåraste förlusten. Jag skämdes något fruktansvärt och kände att allt var mitt fel. Efter det blev jag otroligt cynisk och vågade inte lita på nya människor.

Sprickan

2011-12-04T01:25:00.000+01:00

Det här är verkligen inte roligt att skriva om. Jag känner ett stort motstånd för att ens börja, men det är precis därför jag måste skriva. Några påminnelser till mig själv innan jag börjar minnas allt:

Med våra svåra bakgrunder så hade jag och R aldrig kunnat undvika problem i förhållandet.
Ingen av oss ville skada den andra med flit.
Även om skadorna blev bestående så har vi gjort allt för att förstå och förlåta varandra.

Vi hoppar fram till mitten av 2003. Jag hade äntligen tagit studenten men pluggade vidare ändå på Komvux av ren vana (När jag slutade där hade jag läst in nästan alla kurser de hade, vilket är till stor glädje när jag tittar på "Vem vet mest?" tillsammans med barnen). R hade lärt sig svenska, studerat till kock och jobbade på en av stans finaste restauranger. E hade precis börjat på dagis och vi hade gjort flera försök att skaffa henne ett syskon. Nu var jag gravid igen, men vi pratade knappt om det eftersom vi var rädda att det skulle sluta i missfall även denna gång.

Ända sedan jag träffade R hade jag haft mardrömmar om att han visade sig vara en helt annan person än den jag såg på dagarna. Under graviditeten hade jag såna drömmar allt oftare och känslan följde med från drömmen in i mitt vakna tillstånd. Numera tar jag mediciner mot det, men i väldigt svag dos eftersom min läkare inte kan avgöra om jag har vanföreställningar som min pappa eller om jag helt enkelt har utsatts för så mycket motsägelsefullt beteende att min hjärna bara är på sin vakt. Jag var också väldigt rädd för att bli övergiven. Han hade ju redan lämnat ett barn utan att titta tillbaka och jag ansträngde mig hårt för att vara så snäll och medgörlig som möjligt för att han inte skulle tycka att jag var likadan som hans förra partner. Men i takt med att han kände sig mer hemma i Sverige och fick kompisar så märkte jag att han förändrades och brydde sig mindre om mig och E.

För att göra vårt förhållande bättre så lämnade jag E till min mamma en dag och cyklade till restaurangen där R jobbade. Jag tänkte att vi skulle kunna gå hem tillsammans och bara prata som vi brukade göra förut. Jag kom dit lite tidigt, innan han hunnit sluta, så jag gick in i köket för att överraska honom. Det var bullrigt i köket så han hörde aldrig att jag kom in. Jag hörde på avstånd att han pratade svenska, vilket han aldrig gjorde med mig, så jag blev nyfiken på hur bra hans svenska hade blivit och gömde mig bakom ett hörn för skojs skull. Men det jag fick höra var inte alls vad jag hade tänkt mig. Det var mig han pratade om och jag ville inte tro mina öron. Hans röst var hård och föraktfull. Han skämtade grovt om mig som sexpartner och beklagade sig över att han var fast med mig som fru. Fram tills dess hade jag alltid varit så stolt över R som partner, för varje gång jag och E kom och hälsade på honom på jobbet (oftast en gång om dagen, eftersom vi aldrig skulle hinna träffa honom annars med tanke på arbetstiderna), så släppte han allt jobb och kom ut ur köket för att krama och kyssa oss och säga hur mycket han älskade oss, trots att arbetskamraterna retades med honom när han sa "Hey, darling!" med kärleksfull röst. Jag kunde inte riktigt definiera vad det var jag såg i hans arbetskamraters ögon när de tittade på mig, men nu förstod jag plötsligt lite bättre. Det var en blandning av hån och medlidande för att jag var för dum för att se igenom honom. Nu fick jag höra hur han pratade om mig när jag inte var där. Hela världen snurrade och jag tänkte om och om igen att det inte kunde vara på riktigt. Till slut fick hans arbetskompis syn på mig och gjorde ett tecken till R att sluta prata för att jag stod där. R gick fram emot mig för att göra skadekontroll, men när jag sprang gråtande därifrån så ropade han efter mig att jag fick skylla mig själv för att jag dykt upp på hans jobb utan förvarning. Jag väntade gråtandes ute vid våra cyklar och hoppades att han skulle komma efter så att allt kunde ställas till rätta, men han försvann in i köket igen och jag fick cykla hem själv. När han väl kom hem så var han helt kall och fortsatte säga att det var mitt eget fel. Hela min värld föll sönder. Allt jag hade kämpat för, allt jag hade satsat min tid och mitt hjärta på var smutsigt och förstört. Ändå ville jag inget hellre än att nå fram till honom och få tillbaka den lyckliga familj som vi haft i tre år.

Efter den händelsen så blev R en helt annan person, som om han inte orkade hålla uppe fasaden längre. Han åkte till jobbet flera timmar innan han började och kom hem mitt i natten. Ibland kom han inte ens hem. När han väl var hemma så satt han framför datorn och spelade strategispel som aldrig tog slut. Om jag försökte prata med honom så svarade han bara med ett "hm". Han slutade röra vid mig. Inga kramar, inga klappar, inga kyssar. Han satt för sig själv på kvällen och tittade på porr på internet och sen kom han till mig och ville ha sex (vilket jag var med på för det var den enda närheten jag kunde få), men det fanns ingen kärlek där. Jag var förtvivlad och djupt deprimerad. Jag låg på sängen och kände att jag bara ville få ut barnet ur magen, men sen ville jag dö och lämna barnen med R, eller ännu hellre med min syster. Han började gå till jobbet även på sina lediga dagar, bara för att hänga med arbetskompisarna och dricka öl. E, som älskade sin pappa mer än mig, grät och sprang efter honom när han gick. Långt efter att han försvunnit brukade hon stå och ropa efter honom genom brevinkastet i dörren. Men han var helt iskall. En dag när jag grät och bad honom att stanna hemma så talade han om för mig att han inte ville ha barnet som vi väntade. Han sa att han bara ville ha E och att jag fick ta ansvaret själv för det nya barnet. Det höll han fast vid under resten av graviditeten, medan jag höll fast vid tanken att han skulle smälta när han fick hålla den nya bebisen i sina armar.

Så blev det tyvärr inte.

(Många år senare, när vi pratade om detta, så sa R att händelserna på jobbet berodde på grupptryck som han inte kunde stå emot och att motviljan mot det nya barnet berodde på chocken över missfall som vi gått igenom precis innan jag blev gravid igen. Jag lyssnar och försöker ha förståelse och medkänsla, men det suddar inte ut vad jag fick gå igenom känslomässigt. R säger att det betyder att jag är dålig på att förlåta och jag säger att det betyder att vissa saker sätter spår som man inte glömmer, även om man förlåter. Jag vet att andra par känner igen sig i den diskussionen.)

Purr purr, mjao mjao

2011-12-02T22:29:00.000+01:00

Sommaren 1999, när jag fortfarande var tillsammans med K, hände det otroliga. Jag upptäckte att jag inte hade dödat en växt på flera månader! Enligt min filosofi var jag då redo för nästa steg: husdjur. Själv hade jag vuxit upp med mängder av husdjur, medan K tagit död på två marsvin. Alltså tyckte jag inte att han skulle få ha så mycket med själva skaffandet av husdjur att göra. Under ett par månader hade en katt hälsat på oss då och då när vi lämnade dörren öppen till uteplatsen. Jag är allergisk mot katter, men en del katter går bättre än andra. Eftersom vi båda var förtjusta i katten som hälsade på så började jag tänka på att skaffa en katt, eller två som kunde hålla varandra sällskap.

En dag såg jag en artikel i tidningen om en upphittad katt. Hon hade hittats tillsammans med kattungar och alla kattungarna hade fått nya hem, men mamman skulle avlivas om ingen tog hand om henne. Jag ringde till veterinären vars telefonnummer stod i artikeln och sa att jag kunde ta henne. En mycket glad och tacksam veterinär berättade att jag inte var den första som ringt, men om han fick så skulle han spara mitt namn och mitt telefonnummer ifall det kom in en annan katt som behövde samma hjälp. Det gick bara en vecka innan han hörde av sig igen. "Är du fortfarande intresserad? Vi har hittat en katthona på ungefär ett år. Hon har förmodligen blivit lämnad ute i skogen som kattunge, men hon är väldigt kelig och helt rumsren." JA! Min katt!

Snabbt övertygade jag K om att det vår just vår katt de hade hittat. Dagen efter kom de till vår lägenhet med en bur. Ut ur buren klev en otroligt smal, svart katt med vita tassar och gröna ögon...och en liten randig kattunge...och en liten randig kattunge...och en liten randig kattunge...och en liten vit och randig kattunge! Jag var inte alls beredd på att få fem katter! Familjen som kom till oss med katterna var samma familj som hade hittat dem ute i skogen. De hade matat den lilla honan men hon hade sprungit ut i skogen igen mellan varje gång. Till slut hade de följt efter henne till en gammal stuga. Där klättrade hon upp till skorstenen och kröp ner i den. När familjen hämtade en stege så kunde de också titta ner i skorstenen. Där hittade de fyra svarta små kattungar. Det svarta visade sig vara sot och en av kattungarna var egentligen nästan helt vit. När de kom hem till oss var kattungarna ungefär sex veckor gamla och fulla av bus. Men de var helt ovana vid människor, så det var bara att ta på sig handskar och klappa dem så mycket vi orkade medan de spärrade ut sina små klor.

Tillåt mig presentera den lilla familjen som flyttade in hos mig och K i juli 1999:

Suikoden, 1 år, mamma till fyra ungar, svart och vit
Sultan, 6 veckor, pojke, brun (randig)
Sputnik, 6 veckor, pojke, brun (randig)
Celsius, 6 veckor, flicka, brun (randig)
Cirkus, 6 veckor, flicka, vit och brun (randig)

Vi bestämde oss för att behålla Sultan som sällskap till Suikoden. Han var den gosigaste av kattungarna och alla ville ha honom, men vi sa nej. Sputnik, Celsius och Cirkus fick nya hem när de var 12 veckor (för jag skulle ALDRIG sälja kattungar som är yngre än så). Men efter en vecka ringde familjen som köpt Cirkus och sa att de var allergiska. De ville bara tala om att de tänkte avliva henne. Jag beordrade dem att komma tillbaka med henne till oss istället. Och så hade vi till slut tre katter istället för en.

Men mammor som inte blir av med sina kattungar rymmer ibland hemifrån för att slippa dem. Precis det hände med vår lilla Suikoden. Samma höst som jag och K gjorde slut så försvann hon spårlöst. Snön kom och jag grät och grät när jag föreställde mig min lilla katt död i en snödriva. När vintern var slut så hade jag flyttat ihop med R och vant mig vid att bara ha Cirkus och Sultan, de galna syskonen.

En dag i april, strax före vårt bröllop, tog jag med mig R till ett friluftsmuseum några kilometer från lägenheten jag hade delat med K. Vi tittade på gamla byggnader, klappade får, kikade på fluffiga små kycklingar och åt glass. Vi kom till en gård bakom en lada där solen strålade ner genom ett stort gammalt träd...och vem kom springande rakt mot mig i solskenet? Min Suikoden! Hon jamade och gjorde sitt lilla hopp upp till min hand som hon alltid brukade göra. Hennes halsband var borta men jag visste på en gång att det var hon. Men hur skulle jag övertyga R om att det var min katt när han aldrig sett henne? Han fick helt enkelt tro på mig. Vi lånade en telefon, ringde min mamma som kom med bil och bur och så åkte vi hem till vår nya lägenhet med Suikoden som verkade jättenöjd. Medan vi väntade på mammas bil så fick vi höra av personalen på museet att Suikoden hade bott där hela vintern och jagat råttor i ladan. Vilken liten överlevare!

Några veckor efter att Suikoden kommit hem igen fick vi en överraskning. Tillåt mig presentera generation 2:

Zingo, pojke, mörkgrå med vita tassar
Zickzack, flicka, mörkgrå med vita tassar
Zot, flicka, svart
Zelda, flicka, svart och långhårig

Som nygifta ägde jag och R ingen teve, men vad gjorde det när vi hade sju katter i en liten lägenhet? Vi hade underhållning dygnet runt! Efter 12 veckor hittade vi fyra fantastiska nya ägare åt kattungarna och så hade vi "bara" tre katter igen.

Jag brukar säga att min familj bor hos katternas familj, eftersom det är de som bestämmer. För tre år sedan flyttade vi till Dalarna så att katterna kunde få en riktigt fin tid som pensionärer i en stor trädgård, i en by med minimal trafik.Suikoden hann bara njuta i ett år innan hon dog en plågsam död av influensa. Hon hade kunnat leva 10 år till. Hon dog i mina armar med ett svagt spinnande. Vi har begravt henne under en rosenbuske i trädgården. Men hennes gosiga, roliga barn, Cirkus och Sultan, lever fortfarande och älskar sina liv. I vår fyller de 13 år och jag hoppas att jag får ha dem 13 år till!

Nio månader

2011-12-02T03:29:00.002+01:00

"Om inte." Om jag inte hade blivit gravid direkt efter bröllopet så tror jag att äktenskapet hade blivit mycket kort. Det hade varit omöjligt att ignorera alla problem i längden. Men så kom detta stora besked om denna lilla samling av celler och påverkade mig och R på två sätt.

För det första så knöts våra liv samman för alltid på ett mycket starkare sätt än några äktenskapslöften kan åstadkomma. För det andra så fick vi en gemensam sak att fokusera på, på gott och ont. På gott, eftersom vi fick något att prata om. På ont, eftersom det gav oss en ursäkt att inte prata om vårt förhållande.

"Om." Om R hade åkt tillbaka till USA istället för att stanna och bilda familj med mig så hade jag aldrig lärt känna honom. Då hade jag missat en av de viktigaste vänskaperna i mitt liv. Hur mycket vi än skadat varandra, han och jag, så kan jag enkelt peka ut många jobbiga stunder i livet som jag inte hade klarat utan honom. Alla som känner R vet att han är en av de mest omtänksamma människor som finns. Om jag är en bortskämd prinsessa så är det helt och hållet hans "fel". Inte ens jag är så envis att jag skulle hålla ihop med någon i tolv år om det inte fanns mycket gott att hålla fast vid. Tyvärr är det ju så att jag bloggar om det som påverkat mitt liv i olika riktningar och då är det oftast de negativa sakerna det gäller. Jag kan inte skriva en blogg om alla de dagar som vi gosat med barnen, gjort roliga utflykter, pysslat och ätit utsökt mat. Det är så orättvist att det inte är de dagarna som sticker ut när jag tittar bakåt och försöker förstå varför jag bröt ihop.

Under de nio månader som jag väntade vårt första barn så fick jag se sidor hos R som gjorde mig riktigt glad. Han arbetade hårt, han pluggade flitigt, han tillverkade stora och små saker med uppfinningsrikedom och kunnande, han gjorde allt för att lära sig svenska och tog in den svenska kulturen, han lärde sig baka och laga mat, han gnällde aldrig över hur lite pengar vi hade utan gjorde allt för att pengarna skulle räcka så långt som möjligt, han lärde känna mina släktingar och han lyste upp som en strålkastare när det handlade om bebisen. Vi hittade något slags sätt att vara kompisar som delade ekonomiska svårigheter, väntade barn och skämtade med varandra tills vi ramlade omkull av skratt. Ja, så kan man nog sammanfatta vad som bundit oss samman ända sedan dess och fram tills idag: pengabekymmer, barn och humor.

När min pappa fick höra att jag väntade hans första barnbarn så ville han ha kontakt, vilket vi inte haft sedan ett stort gräl ledde till att han inte kom på vårt bröllop. Jag var inte sugen på kontakt med honom, men jag ville gärna ha kontakt med mina halvsyskon. När jag var gravid i sjätte månaden fyllde min syster år och vi samlades hela släkten hos henne i Uppsala. Det var den dagen jag upptäckte vad det var att ha sin egen, nya familj. Trots att lilla E inte var född än så var det hon, jag och R som tillsammans var en liten familj mitt i den stora släkten. R, som visste hur jag kände för min pappa, kramade min hand och höll armen runt mig på ett sätt som bara kunde betyda "det är vi nu". Hur ska jag beskriva känslan? Det var som att jag hade simmat i 20 år i iskallt vatten utan något hopp om räddning...och så plötsligt befann jag mig ombord på en båt. Fortfarande kall och våt, med hajar som simmade precis där jag nyss varit, men ändå räddad till någon slags trygghet. Där och då bestämde jag mig i hjärtat för att satsa allt jag hade på mitt äktenskap.

När vår dotter E föddes, tre månader senare, var R fortfarande i stort sett en främling för mig. Men han var också pappa till mitt barn. Jag tänkte att framtiden var viktigare än det förflutna.

Gränser för ärligheten

2011-11-30T20:45:00.000+01:00

Det måste ju verka som om jag häller ut hela mitt liv och all dess elände i denna blogg. Men jag har faktiskt gränser för vad jag skriver här; gränser som jag försöker hålla mig till så gott det går. Det handlar egentligen inte om ärlighet/oärlighet utan mer om vad jag inte tar upp.

Gräns nummer 1

Det finns tre vuxna personer som haft större inflytande på mitt liv än alla andra. De personerna är naturligtvis min mamma, min pappa och min man. Var och en av dessa personer har det gemensamt att de skadat mig och att de själva blivit allvarligt skadade i sina liv. Länge trodde jag att jag bara hade två alternativ: att antingen hålla helt tyst om vad de gjort mot mig eller berätta allt från deras sida också för rättvisans skull. Det första alternativet blev olidligt och ledde till ett totalt sammanbrott. Det andra alternativet är omöjligt, för hur jag än försöker ha förståelse och se samband i deras liv så kan jag inte tala för dem. Så i denna blogg försöker jag mig på ett nytt, tredje alternativ: att beskriva vad jag upplevt utan att varken utmåla dessa tre som monster eller försvara dem. Det är riktigt svårt ibland. Jag känner aldrig samma lust som när jag var yngre att lägga över all skuld på någon annan, så det är inte problemet. Problemet är snarare det motsatta; att jag är alldeles för benägen att se allt från andras perspektiv och ta på mig skulden själv. Den här bloggen är mitt försök att skapa en fristad där jag slipper ta sån enorm hänsyn till andras anledningar till att skada mig. I gengäld så skriver jag inget om vad som fått min mamma, min pappa och min man att fungera som de gör. Jag stannar vid att säga att de alla upplevt trauman som ingen borde gå igenom och att min pappa lider av en svår psykisk sjukdom.

Gräns nummer 2

Det finns händelser som haft stark inverkan på hur jag mått under vissa perioder i livet och vilka val jag gjort; händelser som jag aldrig kommer att skriva om här. Anledningen till detta är delvis den samma som ovan, att jag tycker att dessa händelser framförallt rör någon annan än mig själv. Jag skulle kunna skriva om självmord, självmordsförsök, incest, våldtäkter, nazister, misshandelsrättegångar, vårdnadstvister, släktfejder, krig, missbruk, otrohetsaffärer, tumörer o.s.v i all oändlighet, men om jag avgör att huvudpersonen i dramat är en släkting eller vän snarare än jag själv, så låter jag bli att skriva om det. Om det hade en så direkt inverkan på mitt liv att det tog en annan vändning så kan jag bli tvungen att skriva om det, men jag försöker låta bli. Helt syrligt kan jag ju tänka att jag måste ha något kvar att skriva om när jag skriver manus till en såpopera i framtiden...

Gräns nummer 3

Förutom små uppdateringar om jobb, läkarbesök och annat som rör min "nystart" i livet, så undviker jag att skriva om det som händer just här och nu. Jag föredrar att skriva om saker som jag redan haft några år på mig att bearbeta och få perspektiv på. Dessutom vill jag att folk ska kunna umgås med mig utan att bli del av en pågående blogg-såpa. Kanske lyckas jag inte alltid hålla mig till detta, men jag frågar mig alltid innan jag skriver om jag inkräktar på någon utomståendes privatliv.

Tack för att du som läser låter mig vara såpass uppriktig som jag ändå lyckas vara, trots dessa gränser!

När jag träffade min man 2

2011-11-30T18:58:00.000+01:00

Tanken var att R skulle komma på Alla Hjärtans Dag år 2000 och stanna ca två veckor i Sverige. Han köpte en öppen returbiljett som kunde användas när som helst inom tre månader. Medan datumet för hans avresa närmade sig så pratade vi mer allvarligt än tidigare om hur det faktiskt skulle bli att träffas i verkligheten. Vi kom överens om att vi skulle vara ärliga mot varandra om hur det kändes när vi väl stod där och om det inte kändes bra så kunde han ta nästa flyg tillbaka. Det blev jag som bröt det löftet om ärlighet.

Hans plan lyfte från Dallas på Alla Hjärtans Dag men han landade i Sverige den 15 februari. Jag hade bara sett en tio år gammal bild på honom, så jag var orolig för att inte känna igen honom, men det var lätt att hitta en enda solbränd kille i lockig hockeyfrilla och kortärmad skjorta bland alla kostymklädda passagerare som klivit på i Chicago. Självklart var jag nervös, men jag tänkte på hur mycket större det måste varit för honom som åkt till andra sidan jorden för första gången i sitt liv, bara för att få veta om han skulle få stanna kvar ett par veckor eller bli hemskickad på en gång igen av den han var kär i. Så fort jag såg honom komma emot mig så visste jag att det var han. Men jag visste också att det var fel. Hur kan man veta det på bara några sekunder? Jag har försökt förklara det för mig själv i flera år. Blicken, gången, hållningen... Jag kunde inte få ihop det med den personen jag hade föreställt mig. Om vi hade träffats på krogen, jobbet, högskolan eller var som helst så hade jag vetat att jag inte hade någon kemi med honom och det hade inte något med ytligt utseende att göra. Allt hände så snabbt. Plötsligt var han framme vid mig. Vi kramades och det kändes helt fel. Vi kysstes och det kändes helt fel. Jag kämpade för att få kontroll över mina tankar och känslor så att jag inte skulle visa utåt hur det kändes på insidan.

Där började mitt livs största lögn. När R och jag bråkar så säger han att han önskar att jag hade sagt sanningen då så att han hade kunnat åka hem på en gång. Jag erkänner att det var jag som ljög. Det finns ingen ursäkt. Men om jag får ge en förklaring så ljög jag dels av omtanke om honom, dels för att jag var feg inför denne främling som rest så långt och dels för att jag innerligt önskade att det bara var ett tillfälligt problem som jag snart skulle komma över. Tyvärr var det inte det.

För att slippa känna hur konstigt det kändes mellan mig och R (från min sida, men tydligen inte från hans) så kastade jag mig in i studier och projekt. Mitt största projekt var att visa R Sverige och få honom att känna sig som hemma. Jag behandlade honom som en turist som fick ha sex med reseledaren. För att få andas ut och tänka klart så flydde jag ofta till tvättstugan, men han började följa med mig dit också. Vi var för blyga för att prata med varandra så som vi gjort tidigare, så istället för att prata hade vi antingen sex eller så satt vi vid varsin dator och skrev i vårt gamla forum där vi kände oss hemma. Patetiskt, jag vet. Ännu idag kan vi inte reda ut gräl utan brev eller MSN.

Inom kort visade det sig att jag hade rätt i att något var fel. Men om man växer upp med en psykiskt sjuk förälder som predikar sina vanföreställningar tills man varken vet vad som är upp och vad som är ner, så slutar man lita på sin egen verklighetsuppfattning. Alltså körde jag över mina instinkter, trots att det ledde till en inre dissonans.

R hade berättat för mig hur mycket pengar han tjänade i USA och jag förklarade innan han kom att jag bara hade ett litet studielån att leva på varje månad som nätt och jämnt räckte till hyran sen jag flyttade ifrån K. Men när han väl kom till Sverige hade han inga pengar med sig alls. Jag var riktigt pressad ekonomiskt men gjorde mitt bästa för att ha råd med allt, men jag tänkte att han ändå lagt ut mycket pengar på att åka till mig och att det säkert kostade honom att vara borta från jobbet ett par veckor.

Inom ett par dagar sa R att han hade sålt sin bil och sin lägenhet samt sagt upp sig från sitt jobb innan han åkte till Sverige. Han gjorde det klart för mig att han inte hade något liv att återvända till i USA. Jag kan inte ens hitta de rätta orden för att förklara hur denna information bakband mina händer och tvingade mig att acceptera den enda vägen som låg framför mig: att dela min lägenhet, min ekonomi och ytterst mitt liv med denne man. Jag satte mig vid mitt piano och spelade för att gå in i min egen bubbla, som jag gjort ända sedan jag var ett litet barn. Medan jag spelade så frågade jag mig om min lycka och valfrihet hade något värde. Jag kom fram till att mitt liv redan var förstört från början och om jag hade chansen att göra någon annan lycklig genom att ge resten av mitt liv till den så borde jag göra det. Som jag såg det så hade R fortfarande hopp om att bli lycklig och allt han ville ha var ett liv med mig. Vem var jag att förneka honom det?

Min mamma (som jag ju inte gärna ville lyssna på, med tanke på vårt usla förhållande och skeva maktbalans) försökte nå fram till mig upprepade gånger. Hon ifrågasatte mina känslor för R och sa att jag skickade ut signaler som tydde på att jag inte mådde bra. I trots och förnekelse så klängde jag mig då fast vid R och gjorde allt för att visa omvärlden hur kära vi var. Då försökte min mamma attackera problemet från en annan vinkel genom att påpeka saker som inte verkade stämma med R. Om han hade sålt en helt ny bil och en lägenhet, hur kom det sig då att vi var tvungna att låna pengar av henne för att köpa mat till våra kattungar? Jag hade inga svar och det gjorde mig vansinnigt frustrerad. Men istället för att lyssna på henne och ta avstånd från R så stängde jag ner all logik och kastade mig in i bröllopsplaner.

Exakt två månader efter hans ankomst till Sverige, gifte vi oss i ett litet kapell inför min släkt och den svenske forummedlemmen som skrev till mig att R hade fru och barn. Jag var lycklig, nervös, sjuk och totalt bortkopplad från verkligheten.

När jag inte hade bröllopet att koncentrera mig på längre så märkte jag mer och mer hur konstigt R betedde sig. Han vägrade prata med mig om sitt förflutna och sitt liv i USA. Han nämnde inte ens sin nyfödda dotter. Däremot pratade han om att han ville ha barn med mig. Han stängde in sig i flera timmar i sovrummet och pratade i telefon med sin mamma, som jag inte fick prata med alls. Jag uppfattade att han var otroligt stressad över att hon ringde, men han vägrade berätta för mig vad de pratade om.

Ett par veckor efter bröllopet fick jag dock något nytt att tänka på när ett graviditetstest visade ett positivt resultat. Om jag hade haft någon chans att backa ur alltihop innan dess så var den chansen definitivt borta i och med det beskedet. För jag ville verkligen ha ett eget barn och inget annat spelade längre någon roll.

När jag träffade min man 1

2011-11-29T19:07:00.001+01:00

En liten återblick kanske behövs innan jag tar upp minnestråden?

Det var hösten/vintern 1999. Jag hade precis fyllt 20 år, pluggade in gymnasiet på Komvux och hade just vunnit världens första Lara Croft lookalike-tävling. Jag och min sambo K gick igenom ett missfall som ledde till att vi gjorde slut, trots att vi fortfarande var tvungna att bo ihop ett tag till. Jag var deprimerad och ville bara bort från allt i mitt liv. Varje ledig stund satt jag framför datorn och diskuterade allt mellan himmel och jord i ett väldigt öppet diskussionsforum där smarta, intressanta människor från hela världen samlats. Många av dem är fortfarande kära vänner som har hälsat på i Sverige, gett namn åt mina barn och så vidare.

De flesta medlemmarna i forumet kom från engelsktalande länder. Vi var bara fyra personer från Sverige och genom ett totalt sammanträffande så var en av de tre andra svenskarna mitt ex, O. Det var smärtsamt för oss båda att se den andra där, så vi undvek varandra så mycket som möjligt. Jag försökte tänka framåt istället för att fastna i det förflutna. Så mycket uppmärksamhet som jag fick från de manliga medlemmarna så var det inte direkt svårt. Jag sög i mig uppmärksamheten och allt flirtande med samma beska bismak som alltid; jag har alltid känt att jag lyckas förstöra för mig själv genom att bli uppmärksammad för "fel" kvaliteter och inte de goda, inre sidor som jag hoppas att jag har.

Bland alla som skrev privata meddelanden och stötte på mig så var det en person som var annorlunda. Hon hette S och var författare. Hon skrev fantastiska berättelser om oss två i present till mig och även dikter som dröp av sensualitet. Jag drömde om att åka till henne i USA, plugga på samma universitet och jobba i samma lilla bokaffär som hon. "Så många år som jag levt med den jag ville va", sjunger Eva Dahlgren. Jag tänker på det ibland, att man kan dras till personer utan att ha klart för sig om man vill vara med dem eller som dem. I vilket fall som så var jag förtrollad av henne och hennes mjuka med samtidigt kaxiga uppvaktande. Om jag hade haft några som helst medel att börja ett nytt liv på andra sidan Atlanten så hade jag kunnat tänka mig ett liv helt utan män vid den punkten.

Men gamla mönster sitter i hårt. En av männen (vi kallar honom R) som flirtade med mig och skickade privata meddelanden kände jag igen från andra platser på internet. Jag hade sett honom online så tidigt som 1997 och skrattat åt hans vågade humor. Han var känd som forumets vulgäre skämtare från Texas. Men i de privata meddelandena så visade han en helt annan sida; en nästan blyg, romantisk person som gått igenom många svårigheter framträdde. Han drogs till mig sexuellt medan jag drogs till honom som en skadad medmänniska som visar upp en tuff fasad men är skör på insidan. Vi skrev över 3000 email till varandra under bara några få månader och när man läser de mailen så ser man tydligt att han försöker styra samtalet åt att handla om sex (vilket jag gick med på för att komma åt hans andra sidor) och jag försöker styra samtalet åt det mer personliga hållet (vilket han gick med på ibland men mindre och mindre efterhand).

Vi var som två busiga hundvalpar som precis släppts ut i snön. Vi tog över hela forumet med debatter, sexprat och interna skämt. De andra medlemmarna delades ganska snart upp i två läger: de som tyckte att vi livade upp stället och de som tyckte att vi tog för mycket plats. Trots stödet från våra bästa vänner så lämnade R och jag forumet för att undvika konflikter och började prata med varandra i telefon istället. Känslan av att det var "vi mot världen" förstärktes och vi klängde fast vid varandra mer och mer. Det jag minns så tydligt var mitt medvetna ställningstagande att ha en partner som var "lika trasig som jag". Att vara tillsammans med den "perfekte" K hade nästan tagit knäcken på mig och när jag tittade bakåt i tiden så tyckte jag mig se hur jag bara hade fått lida varje gång jag fallit för en "fin kille". Jag bestämde mig för att jag var skapad för att vara trasig tillsammans med någon annan trasig. Och om det nu var så det skulle vara, så ville jag vara med en snäll, trasig människa och inte någon som skulle göra mig illa och utnyttja mig.

Jag erbjöd mig såklart att åka till USA, eftersom jag redan kunde språket och inte hade något kvar att leva för i Sverige. Han hade ju jobb och bostad där, så varför inte? Men han insisterade på att det skulle vara han som kom till Sverige. Det blev bestämt att han skulle komma och hälsa på på obestämd tid. Jag fick helt enkelt skynda mig att skaffa en egen lägenhet och flytta ifrån K.

Men så fick jag ett argt email från vår gemensamme vän, en av de andra svenskarna i forumet. Han var så upprörd över att jag utan att blinka kunde stjäla en annan kvinnas man. Jag förstod inte vad han pratade om! Han berättade att R hade en fru i USA som dessutom väntade hans första barn. Jag ville inte tro att det var sant. Jag konfronterade R på en gång och fick höra en sorglig version. Enligt honom så hade han varit tillsammans med en mexikansk kvinna i över tio år och haft ett mycket dysfunktionellt förhållande med henne. De var inte gifta eftersom hon och hennes familj inte accepterade honom som icke-katolik. Hon hade drivit honom till djupaste förtvivlan upprepade gånger och de hade gjort slut flera månader tidigare. Långt efter att de gjort slut hade hon avslöjat att hon var gravid, något de inte trodde kunde hända eftersom hon var såpass gammal. Han hade köpt ett hus åt henne och erbjudit sig att ta hand om barnet, men hon hade sagt att hon inte tänkte tillåta honom någon kontakt med barnet alls. Om han inte ens skulle få se sitt barn så kunde han lika gärna starta ett nytt liv på andra sidan jorden.

Jag var inte alls bekväm med allt detta. Jag ville inte alls bli som min egen styvmamma; en yngre kvinna som stjäl en far från sina barn. Återigen så föreslog jag att jag skulle komma till USA istället så att han kunde vara nära sitt barn ifall saker förändrades mellan honom och hans ex, men han sa att han var tvungen att komma därifrån för att inte dö av ångest och depression. Där och då tryckte han (omedvetet) på de rätta knapparna hos mig. Tack vare min uppväxt med psykiskt sjuka/personlighetsstörda föräldrar så är jag programmerad för medberoende. Hans behov av en ny start i livet och mitt omhändertagande gav mig all energi jag behövde för att skaffa en egen lägenhet, lära mig allt om uppehållstillstånd och ta mig ur min egen depression efter missfallet och uppbrottet från K. En medberoende person mår bra när de får ta hand om någon annan som mår sämre. R, med sin hemska uppväxt (en helt annan historia) var förstås lika programmerad att bli medberoende som jag. Så där lade vi grunden för hela vårt förhållande: två medberoende som delvis stöttar varandra, delvis drar ner den andra. Det kan låta som en bra idé, men i verkligheten blir det riktigt, riktigt sjukt.

Den osynliga stämpeln

2011-11-23T23:04:00.000+01:00

När jag gick i gymnasiet hade jag en lärare i flera ämnen som ansågs väldigt svår att komma överens med av de andra eleverna. Jag såg varför de hade problem med honom, men själv hade jag smidig kontakt med honom. Förmodligen var det för att jag kände mig precis som hemma med hans oberäkneliga humör. Det dröjde inte länge förrän han ville utveckla "en mer personlig kontakt" med mig. Han skrev brev som han lämnade som svar på mina uppsatser och sa att jag var annorlunda än mina jämnåriga. Jag var redan plågsamt medveten om avståndet mellan mig och mina klasskamrater och det var skönt att höra från någon annan att det inte bara var som jag föreställde mig. Men samtidigt som jag blygsamt tog åt mig av hans prat om att jag var insiktsfull och mogen för min ålder, så kände jag mig illa till mods över den nära kontakten och den ingående analysen av min person. Inom kort ville han stämma möte med mig utanför skolan för att prata mer. Han uttalade sig negativt om mitt val av pojkvän och försökte få mig på andra tankar. När jag försökte bryta kontakten tog han det mycket hårt och använde klassiska tekniker för att få mig att skuldmedvetet komma tillbaka igen.

Den här texten handlar inte om denne lärare som person. Den handlar om honom som typ. För när jag ser tillbaka på mitt 32-åriga liv så ser jag att han inte var den enda. De skiljer sig från varandra tillräckligt för att jag inte skulle se mönstret först, men inatt drömde jag en dröm där de alla var samma person och då insåg jag att min känsla och mina reaktioner är desamma för alla dessa män.

Började det kanske med den förste mannen jag hade sex med; han som var gift och dubbelt så gammal som jag när jag bara var 14 år? Började det med mina kusiners pappa som förberedde mig i flera år på att bli hans älskarinna innan jag ens nådde puberteten? Eller började det ännu tidigare, med en barndom som bestod av nästan obefintligt umgänge med jämnåriga, men desto större umgänge med äldre människor som alltid skulle lydas? Jag uppfostrades till att umgås med vuxna och bete mig artigt och duktigt. Det sitter i så hårt att jag är styrd av min uppfostran till och med när jag innerst inne har ångest och vill avbryta all kontakt med en annan person som kommer för nära på fel sätt.

Ett par exempel till, förutom min gymnasielärare:

En ungdomsvän till mina föräldrar förföljde mig i flera år och deltog i allt han kunde tänka sig att jag skulle delta i medan vi bodde i samma stad. När jag gick på Komvux så sökte han samma kurser som jag och när jag gick vidare till högskolan så gjorde han samma sak. Vart jag än vände mig så fanns han där och ville prata om hur speciell jag var och hur han kände att vi hört ihop i tidigare liv enligt stjärnorna. Han använde konstant kontakten med mina föräldrar för att hänga sig kvar vid mig, trots att ingen av dem vill ha något med honom att göra. Han sög glädjen ur vartenda kulturevenemang jag skulle kunnat uppskatta och gjorde skolan till ett jaktfält.

Mitt värsta exempel på senare år (och jag är ledsen att min man kommer läsa detta) är min svärfar. Han kom tillbaka in i min mans liv efter mer än 35 år som totalt frånvarande förälder, så jag vet att min man inte känner att de är lika på något sätt som personer. Min svärfar kom hit till Sverige från USA för att hälsa på sin son för första gången sedan tidigt 70-tal och jag hälsade honom välkommen som en del av familjen. Han hälsade mig välkommen genom att smyga sig på mig när jag var på väg ut ur duschen eller bytte om i garderoben; tog smygfoton av min rumpa när jag hade bikini och lekte med barnen; satte sig bredvid mig i soffan när vi såg på film och tafsade på mig under filten jag alltid har på mig, o.s.v. Jag var jättebesviken både för min mans skull och för min egen. Han bodde med oss över en månad den gången och jag hade ångest av att vara i mitt eget hem. Han följde med mig till jobbet varje dag också, istället för att lära känna sin son, så där fick jag inte heller vara ifred. När han kom tillbaka året därpå, så mådde jag riktigt illa, men jag tog tag i situationen på en gång och satte ner foten för att han inte skulle följa med mig till jobbet. Jag vägrade röra vid honom, trots att han hela tiden försökte röra vid mig. När han gnällde över att jag "inte var som förut" så var jag kall och hård. Han åkte hem med ett tidigare plan och jag tyckte det var oändligt skönt.

När jag inte har någon sådan "typ" runt omkring mig så tänker jag att jag är vuxen och stark och att jag aldrig skulle låta någon få mig att känna mig som en kanin, inträngd i ett hörn igen. Men så råkar jag ut igen för någon som bara ser vad de själva vill ha, läser de signaler de vill läsa och kör över mina känslor totalt. Då faller plötsligt allt och jag går in i samma beteende igen: tyst, artig skrämsel och ångestfylld medgörlighet.

Ibland får jag för mig att jag går omkring med en osynlig stämpel som dessa typer kan läsa som en neonskylt i mörker. Det känns som att de alla vet, alla förstår, att det går att trycka på vissa knappar hos mig för att jag ska bli det perfekta offret. Om jag har en sån stämpel så vill jag tvätta bort den. Det räcker nu med att vakna kallsvettig från mardrömmar om sexuellt utnyttjande och känslomässig manipulation. Inte ens i drömmarna klarar jag att hämnas eller stå upp för mig själv. Men jag måste göra det i verkligheten.

Tre sorters sex

2011-11-23T18:00:00.000+01:00

Kärt barn har många namn och det gäller inte minst företeelsen sex. En gång i tiden översatte jag användaravtal, instruktioner och reklam från engelska till svenska åt en internationell pokersajt. Företaget var så nöjt att de frågade mig om jag kunde göra detsamma för deras andra dotterbolag, en stor porrsajt. Jag tackade nej framförallt för att jag jobbade hemifrån med ett litet barn i knät och det kändes så fel, men en annan anledning till att jag tackade nej var att jag tvivlade på min förmåga att översätta sexorden. Olika ord frammanar ju helt olika bilder hos läsaren (jämför "pillesnopp" och "kuk"). När jag åkte tåg förra helgen hörde jag t.ex. ett gäng unga killar prata överdrivet högt om alla brudar de skulle "spänna på" när de kom fram. Det frammanade inte exakt bilder av levande ljus och rosenblad.

När jag låg sömnlös inatt, tillsammans med en väldigt krävande men söt katt, kom jag på ett samband som känns självklart nu när jag väl kommit på det, men som aldrig slagit mig tidigare. Först delade jag in sex som företeelse i tre huvudkategorier:

1. Knulla
2. Ha sex
3. Älska

Det finns som sagt många fler uttryck, men de går alla att sortera in under dessa tre kategorier.

Sen delade jag in de saker man tänker på medan man har sex i tre huvudkategorier:

A. Porrtänket
B. Gardintänket
C. Mirakeltänket

Jag ska förklara vad jag menar med dessa termer alldeles snart. Men först vill jag fråga detta: Hur kommer det sig att två personer som deltar i samma sexakt kan uppleva och beskriva sexakten på helt olika sätt efteråt? Gjorde de inte exakt samma sak som den andra? Jag medger att det nog inte händer så ofta att den ena "knullar" medan den andra "älskar", men visst händer det att den ena "knullar" medan den andra bara "har sex", eller den ena "har sex" medan den andra "älskar"? Enligt min mitt-i-natten-teori så beror det inte så mycket på vad man gör, men desto mer vad man tänker på.

Så här hör sexkategorierna ihop med tankekategorierna:

1 + A
2 + B
3 + C

(Smidigt, eller hur? Vilket otroligt sammanträffande...)

1A: Knulla/Porrtänket

Porrtänket består av tankar på intima kroppsdelar, ställningar och teknik (fast på ett mindre kliniskt och mer orgieliknande sätt än jag just fick det att verka). Antingen tänker man på den partner man har framför sig eller så vimlar det av minnen och fantasibilder i huvudet. I vilket fall som helst så är man inriktad på den fysiska sensationen och maximal stimulans. Har man porrtänket så knullar man, helt enkelt.

2B: Ha sex/Gardintänket

Gardintänket handlar om att inte riktigt vara närvarande på ett sexuellt sätt i det man gör. Antingen driver tankarna iväg och handlar om gardinuppsättningar, städning och inköpslistor, eller så är man medveten om själva sexet, men tankarna kretsar kring den egna kroppen (Ser jag tjock ut när jag ligger så här? Om jag blir gravid nu, vill jag verkligen ha ett barn till?) eller förhållandet till den man har sex med (Undrar vad hon tänker om mig just nu? Hoppas han blir nöjd nu när vi äntligen gjorde det efter så lång tid!). Har man gardintänket så har man sex, helt enkelt.

3C: Älska/Mirakeltänket

Mirakeltänket händer automatiskt om man har tur, men jag tror att man kan jobba sig till det också. För den som har mirakeltänket så börjar sexakten redan vid de första blickarna och beröringarna, långt innan kläderna åker av. Kropparna hittar till varandra utan att tankarna är fixerade vid själva sexakten. Tankarna är upptagna med sånt som hur vackert hans ögonfransar ramar in ögonen sekunden innan hans ögon ser rakt in i dina och hjärtat stannar upp en sekund; hur oemotståndligt hennes hår faller över nyckelbenen; hur gärna du vill kyssa hans hand igen och igen; hur tiden flyter långsammare än honung medan ni rör er i perfekt harmoni. Att älska behöver inte betyda att man redan älskar varandra romantiskt. Det betyder bara att man fångats av det sensuella och ser den andra i ett annat ljus. Har man mirakeltänket så älskar man, helt enkelt.

När jag har beskrivit mitt sexliv som bra eller till och med fantastiskt, så har det varit för att jag har haft en period av 1A istället för 2B. Jag känner verkligen att jag har haft tur (och inte så lite skicklighet) som haft så mycket 1A som jag lyckats ha hittills i livet. Men som jag var inne på häromdagen, så är det 3C som intresserar mig särskilt just nu. Jag känner att dörrarna i huvudet är öppna för mirakeltänket.

Texternas krig

2011-11-23T16:34:00.000+01:00

När jag somnade (fram emot 4 på morgonen, förbannade förkylning!) så hade jag en text i huvudet som ville bli skriven. Men när jag vaknade flera timmar senare ur en mardröm så hade en helt annan text börjat skriva sig själv. Nu vill båda texterna komma ut i bloggen, men de passar inte ihop. Snarare är de helt motstridiga.

Låter jag bli att skriva en av texterna så kommer den störa mig tills den blir skriven. Men om jag skriver båda texterna kommer det se ut som att jag lider av personlighetsklyvning. Fast vi människor är ju komplexa nog att rymma motstridiga tankar och känslor, så jag kanske kan räkna med att ingen läsare uppfattar mig som konstigare än vanligt?

Krona eller klave, vilken text blir skriven först?

Hemsydd (vanlig) terapi

2011-11-19T01:28:00.000+01:00

Nej, det är inte meningen att man ska göra jobbet åt sin terapeut. Men hon vill ju inte att jag kommer tillbaka utan att först tänka över och formulera vad jag vill ha henne till. Jag tar det som ett tecken på att hon har samma problem som andra jag träffat: att jag har så mycket att berätta att hon inte vet var hon ska börja nysta för att det ska göra någon nytta.

Så, jag tänker. Läser och tänker.

Jag behöver inte vara något geni för att lista ut att allt började gå snett med trauman i barndomen. Men jag vill förstå vad som gick snett och hur, för att hitta rätt spår att gå vidare på. Internet är en djungel, men det hjälper om man är bra på engelska och är van att läsa vetenskapliga artiklar. Nu har jag kommit så långt att jag behöver sammanfatta lite för mig själv. Kanske hjälper det någon att läsa det jag skriver, via igenkänningsfaktorn, så jag skriver det här.

Vad jag vet hittills, i sammanfattning:

Båda mina föräldrar har gått igenom varsina barndomstrauman som de inte bearbetade innan de fick mig. Skillnaden i deras trauman fick dem att bli två olika slags föräldrar:

Min pappa blev typen som kallas fientlig/självrefererande.

Min mamma blev typen som kallas hjälplös/rädd.

Det gemensamma för dessa typer är att de inte kan knyta an till sitt barn på ett friskt, naturligt sätt. När ett litet barn upplever känslor så måste barnet se sina känslor återspeglas och bekräftas för att en rättvisande sjävbild ska utvecklas. Men när jag försökte knyta an till mina föräldrar så påmindes de undermedvetet om sina egna bristande anknytningar till de föräldrar som stod bakom deras egna trauman. Smärtan blev för stark för dem och de reagerade på sina olika sätt för att undvika sina egna känslor:

Min pappa tog på sig rollen som förövare och hotade, slog och hånade.

Min mamma tog på sig rollen som offer och drog sig undan fysiskt och känslomässigt för att slippa visa auktoritet och närhet.

(Behöver jag ens förklara att de betedde sig som förövare/offer i förhållandet till varandra också?)

Bara en enda av dessa föräldratyper räcker för att ett barn ska få så kallad desorganiserad anknytning. Jag hade båda typerna av föräldrar som kan orsaka detta.

Hur fungerar desorganiserad anknytning?

Det lilla barnet föds med outvecklad hjärna. Till en början fungerar föräldrarna som "ställföreträdande hjärnor" åt barnet. Men hjärnbarken (där självmedvetandet och högre funktioner sitter) utvecklas snabbt. Genom att föräldrarna förstärker vissa beteenden hos barnet så blir vissa synapser kvar, medan de som inte förstärks dör. Genom att vända sig till föräldrarna när man är ledsen så lär sig hjärnan av föräldrarnas reaktion hur den känslan ska hanteras. Det ideala är då förstås att man får bekräftelse och tröst. Men blir man istället skrämd (antingen av att den fientliga föräldern skäller och slår, eller av att den hjälplösa föräldern visar rädsla och avvisande) så blir ledsenheten kvar och uppgraderas till outhärdlig mental smärta som inte kan få någon lösning. Så ser det alltså ut i hjärnan på ett barn med desorganiserad anknytning: Smärta, ångest och rädsla utan något som helst utlopp.

Vad leder desorganiserad anknytning till?

I förskoleåldern ser man att barnet utvecklar ett förhållande till sina föräldrar som antingen handlar om kontrollbehov (här känner jag igen mig själv) eller ett omhändertagande av föräldrarna (här känner jag igen några av mina syskon).

I skolåldern ser man aggressioner och känsloutbrott, samt svårigheter att relatera till andra barn.

I tonåren ser man ångest och uppblommande av eventuella ärftliga psykiska sjukdomar. (Det finns samband mellan desorganiserad anknytning och bl.a. depression och ADHD.)

I vuxen ålder ser man problem med personliga relationer, som präglas antingen av för stort avståndstagande eller för stort närhetsbehov. Dessutom finns förstås risken att föra vidare dessa mönster på egna barn.

Hur bearbetar man desorganiserad anknytning?

Även om det finns saker man kan göra på egen hand, så krävs det en god terapeut för att man ska komma någonstans. Behandlingen går nämligen ut på att man "blir adopterad" av terapeuten som en ny förälder som man knyter an till. Genom att först bli helt trygg med sin terapeut och sedan gemensamt utforska känslor så bygger man om hjärnan, så att de "dåliga" synapserna försvagas och nya, "goda" synapser utvecklas (en förmåga som blir svagare ju äldre vi blir, men det är ändå fantastiskt att det går). Terapistilen som används kallas för mentalisering.

Här befinner jag mig alltså: i begrepp att bestämma om jag verkligen vill bli adopterad av just min nuvarande terapeut. En bra början kanske är att fråga henne vad hon vet om mentalisering? I vilket fall som har jag mycket att tänka på.

Hemsydd sexterapi

2011-11-15T00:23:00.001+01:00

Det skulle ju inte vara min blogg om jag inte var lite olämpligt personlig då och då. I helgen slog jag fast att det är billigare att strippa för små sedlar än att göra det gratis. Gör man det gratis så är det liksom priceless. Nu bestämmer jag att detsamma gäller för själsligt strippande. Ska man dela med sig av sitt privatliv ska man göra det utan tanke på ersättning eller annan vinst, det är det enda rätta. (Jag ger här mitt fulla tillstånd att påminna mig om detta om jag någonsin börjar yra om att förvandla min blogg till någon slags bok eller så...)

Den som har läst min blogg tidigare har kanske inte svårt att föreställa sig att jag har haft problem med mitt sexliv. Det räcker egentligen med en enda traumatisk upplevelse för att det ska röra till allt. Jag har haft flera, inklusive några som jag inte tagit upp här. Varje ny upplevelse drar upp de gamla och så byggs ett allt större berg upp när händelse läggs till händelse, reaktion till reaktion.

I många, många år har jag bara klarat att ha sex med stängda ögon och tankarna på annat håll. För drygt ett år sedan hade det blivit så illa att minsta försök att inleda sex gjorde att jag antingen skakade och bröt ihop eller blev som förstenad och grät utan att kunna få fram ett ljud. Blotta tanken på sex med en annan person gjorde att jag snabbt började tänka på något helt annat för att undvika hela konceptet.

Så träffade jag en mycket speciell ny människa. Försiktigt, smart och proffsigt ledde han mig genom en rad experiment (och mycket skrivande) via telefon och internet. Först var jag bara fascinerad, men efterhand märkte jag hur mycket jag utvecklades och vågade skärskåda min egen sexualitet. Steg för steg lyckades jag med hans hjälp dela upp mitt inre kaos i två kategorier: det jag tänder på och det som skrämmer mig. Sen visade han mig hur allt i den första kategorin är sånt som människor kan göra med varandra om de har respekt och omtanke, medan det i den andra kategorin är sådant som ingen människa ska behöva stå ut med. Han lärde mig (bättre sent än aldrig) skillnaden mellan en sexpartner och en förövare.

Tack vare honom gjorde jag något som jag inte hade gjort på flera år: hade sex med andra kvinnor. Det var precis vad jag behövde för att komma ihåg hur mjukt och lekfullt det kan vara att ha sex. Så ett tag ansåg jag mig delvis "botad". Men det fattades något och plötsligt förstod jag att detta något var det viktigaste för mig: känslorna. Sex utan känslor är i grund och botten bara ren mekanik, när väl nyfikenheten på den andra personen och uppmärksamheten för den egna personen falnat. Jag kände inte längre dödsångest men en stor, meningslös tomhet satte in istället. Under våren försökte jag fylla ut den tomheten och leta efter äkta känslor, men utan framgång. Dessutom satt mina nya insikter hårt och hindrade mig från att ens försöka ha sex om det inte kändes helt rätt. Och så har tiden gått...

Min läkare säger förstås att jag inte har något som helst utrymme i mitt liv för ett nytt förhållande (eller ännu värre, en rad lösa förbindelser, men där finns ju knappast några goda känslor att hämta). Jag är en snäll och mestadels lydig patient som förstår precis vad han menar. Han förstår å andra sidan också mig när jag påpekar att fysisk och känslomässig närhet är ett grundläggande behov som inte låter sig förnekas i all evighet. Men det har känts som en teoretisk diskussion eftersom mina läkarbesök under ett år har varit i stort sett det enda jag lämnat huset för.

Nu när jag är på fötter igen och ute i vida världen så är det omöjligt att inte tänka på saken då och då. När den tanken går genom huvudet (och kroppen) så står det så klart för mig vad jag vill: att älska villigt, avslappnat och lyckligt med öppna ögon, tillsammans med någon som jag har de rätta känslorna för och som vill ha mig precis som den jag är. Det är mycket begärt, det vet jag. Om det innebär att jag får ha betydligt mindre sex under resten av mitt liv än om jag kastade mig i säng med vem som helst, när som helst, så gör det ingenting för mig. För jag har verkligen bestämt mig: kvalitet över kvantitet. Because I'm worth it.

Blick mot framtiden

2011-11-14T23:06:00.000+01:00

Det är inte något stort mystiskt sammanträffande att det är en månad sen jag slutade blogga dagligen och sen jag började jobba. Det ena fick liksom ge vika för det andra. Men det handlar inte bara om enkel brist på tid eller ork; återgången till arbetslivet skakade om hela mitt inre och jag kunde inte skriva utan att först hitta mig själv mitt i allt det nya.

Nu när jag kommit över den värsta tröttheten så är det enbart positivt att jobba igen! Mitt älskade sovrum har återigen blivit en plats att längta till vid dagens slut, istället för ett fängelse. Helgen är något att helga. Kroppen mår bra av att få röra på sig varje dag. Det är socialt stimulerande att träffa både vuxna och barn. Intresset för mitt tidigare yrkesval har väckts igen med större glädje än någonsin. Men framförallt har min hjärna styrt bort från alla oroliga tankar och minnen för att istället ta sig an min nya vardag med jobbuppgifter och mycket uppskattad tid tillsammans med mina egna barn när jag väl kommer hem. Kort sagt: jag lever äntligen i nuet!

I helgen fick jag en mäktig uppvisning i hur man tar det bästa från sitt liv med sig in i framtiden utan att leva kvar i det förflutna. Jag fann mig omringad av kära vänner som delat mitt förflutna både i realtid och via denna blogg. Plötsligt insåg jag att det jag helst vill är att skapa nya minnen med dessa kära vänner och även nya människor jag har turen att få lära känna. "Jag måste ju ha något att skriva om i framtiden", tror jag att jag sa morgonen efter en fest där jag glatt gjorde bort mig för att underhålla både andra och mig själv, precis som förr i tiden men utan efterföljande ånger.

Jag har inte bråttom in i en ny framtid. Min framtid utvecklar sig så fint ändå i sin egen takt, både jobbmässigt och privat. Eufori är fint för stunden, men den lugna lyckan, den som inte söker ständiga kickar, den kan bära en genom timmar, dagar, veckor och månader av tillfredsställelse. Jag känner redan hur den fyller mig, den lugna lyckan!

Dagens poäng 16 oktober 2011

2011-10-16T23:42:00.001+02:00

Nollställd.

Aktiviteter utanför hemmet: Handlade mat med E. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Handlade med E, såg filmen "Phineas och Ferb - den andra dimensionen" med barnen, chattade på MSN med E om pandor och näbbdjur. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Handlade lunch, tog in vinterkläder till barnen från förrådet, tog bort tunna ytterkläder. 3 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad till affären. 1 poäng!

Dagens summa: 8 poäng!

Dagens mums: Pestoköttbullar och tagliatelle!

Dagens poäng 15 oktober 2011

2011-10-16T00:30:00.001+02:00

Jag ger upp. Det är för mycket för mig att både sikta framåt med studierna och samtidigt ta mig ur mitt äktenskap med allt vad gäller bostad, barn och annat. I min situation har jag rätt till hjälp från myndigheterna för att komma till ett eget boende, men bara om jag är sjukskriven, arbetslös eller arbetande. Inte om jag studerar, alltså. För att komma framåt i livet tänkte jag alltså fram tills idag att jag skulle tacka nej till den hjälpen och bara stå ut med min boendesituation (i huset med R eller i Västerås utan barnen) tills jag studerat färdigt, hur smärtsamt det än är.

Men så kommer en sån här dag och ändrar allt. Hjärnan snurrade vilt ända från att jag vaknade och vad den än nuddade vid så var det något ont minne. Det är som att vara fastkedjad vid ett roulettehjul som bara har svarta siffror. Mitt enda sätt att fly var att försöka sova i omgångar. Just den här dagen var nämligen mardrömmarna lättare att hantera än verkligheten. Men varje gång jag vaknade till så fann jag min privata sfär invaderad av R. Fysiskt, mentalt och känslomässigt så är han där med en yta av godhet målad ovanpå allt som gör mig illa. "Hur mår du? Vad är det för fel?" Hur ska jag kunna svara på de frågorna när det är han som är felet, han som tränger sig på medan han frågar? Varför förstår han inte av sig själv efter allt som hänt, allt jag har förklarat? Mitt sovrum, min säng är det enda jag har, den enda platsen där jag kan söka vila och skydd. Att konstant få den platsen förstörd gör mig till en stel vaxdocka med svag viljekraft. Det här förhållandet är över för mig, måste vara över för att jag ska överleva. Men nu när jag inte ska till Västerås i november så är det som att min väg ut är borta. Han försöker äga mig och komma närmare och närmare igen. Det går inte, jag är avstängd för honom för alltid. Men hans försök gör mig så svag, deprimerad, ångestfylld och sjuk att jag tappar lusten till livet. Jag blir bara ett tomt skal som ser världen utan att registrera något. Jag försvinner så långt in i mig själv att jag bara hör min egen röst som ett avlägset eko. "Min vilja växer i skogen."

Jag lyckades ta mig till L som pratade, lyssnade, hällde i mig te och fick mig att titta på roliga videor tills jag kände mig mer som en människa igen. Sen släpade jag mig hemåt igen med en enda tanke i huvudet: Han måste flytta ut. Jag vet inte hur det ska gå till att hitta en bostad eller ha råd med den, men det måste hända. Om jag måste skjuta mina studier på framtiden för att kunna få ekonomisk hjälp med att behålla huset för mig och barnen så gör jag det. För inga studier i världen är värda att dö för på insidan.

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom den tid som är kvar tills han flyttar ut, men jag ska i alla fall jobba de närmaste veckorna och det är ju positivt.

Det känns banalt och meningslöst att skriva dagens poäng när jag mår så här, men jag antar att det ändå finns ett visst värde i att upprätthålla sina vanor när allt annat är så osäkert.

Aktiviteter utanför hemmet: Besök hos L. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Prat och skoj med L. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad till Ls hus. 1 poäng!

Dagens summa: 3 poäng!

Dagens mums: Våfflor till frukost!

Dagens poäng 14 oktober 2011

2011-10-14T22:46:00.000+02:00

Första dagen på nya jobbet! Förutom den avgrundsdjupa trötthetskänslan när väckarklockan ringde 6.30 så har jag bara positiva saker att säga! Mina barn var precis så duktiga som jag behövde när de skulle göra sig i ordning själva och gå till skolan efter att jag åkt till jobbet. Gullungar! Utrustad med rejäla skor och tjock vinterjacka (för att kunna vara ute med barnen på rasten) åkte jag till Skola 1 där jag ska vara de närmaste två veckorna i första hand. Det är en liten byskola med ca 8 elever i varje årskurs (ålder 6-11 år), så de har slagit ihop klasserna med två klasser i varje klassrum. Lärarna är otroligt kunniga, hjälpsamma och trevliga. Jag som jobbat på riktiga problemskolor förut visste knappt vad jag skulle säga när de avslöjade att deras största problem med eleverna är att två elever brukar bråka med varandra ibland på rasten. Ingen använder fult språk och det är lugn och ro på lektionerna. Det tog bara ett par timmar innan eleverna började hälsa glatt på mig med mitt namn i korridorerna.

Jag har ett eget arbetsrum fullt med nyttiga hjälpmedel för att hjälpa de elever som har svårast med matematik och läsning. Dessutom kommer jag vara ute i klassrummen och hjälpa till som en extra pedagog. Äntligen får jag göra det jag är bäst på! Det höjer verkligen självförtroendet!

Skolan ligger vid en egen äng och en liten sjö, så jag fick mig en riktigt vacker långpromenad i det iskalla vädret på förmiddagen. När jag skulle hem så visade det sig att en av grannarna på min gata jobbar i matsalen, så nu har jag skjuts varje dag till jobbet. Jag åkte hem med henne och sen försökte jag läsa en stund, men jag somnade som en sten och sov resten av eftermiddagen. Precis som jag trodde så hade jag aldrig orkat åka till Stockholm idag efter jobbet. Nu ska jag njuta av helgen som bara en lärare kan innan nästa arbetsvecka börjar!

Aktiviteter utanför hemmet: Jobbet, en långpromenad och ett besök på barnens skola. 3 poäng!

Aktiviteter med barnen: En fin morgon tillsammans, hämtade barnen i skolan. 2 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Städade yttre och inre hallen samt bytte ut alla skor. 3 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Gick igenom de senaste 40 månadernas kontoutdrag, skrev en sammanfattning till en som är skyldig mig pengar. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: En långpromenad runt ängen och en promenad till barnens skola här i byn. 2 poäng!

Dagens summa: 12 poäng! Men det känns som mycket mer eftersom jag jobbade så mycket!

Dagens mums: Skolans kalops och lavendelte med chokladkaka!

Dagens poäng 13 oktober 2011

2011-10-13T23:45:00.000+02:00

Anställd på fläcken! Jag dök upp utanför rektorns kontor utan ett enda papper eller CV men det jag sa om mig själv räckte tydligen. Då var jag ändå så blygsam som jag kunde vara, för jag har inget att tjäna på att ge någon falska förhoppningar om vad jag klarar av. Någon speciallärare är jag inte och det var det som rektorn letade efter, men jag är en god pedagog med mycket erfarenhet av elever med särskilda behov. Efter flera år som egen företagare så kan jag knappt fatta att jag ska bli anställd med en faktisk lön! Imorgon ska jag få gå omkring och bekanta mig med Skola 1 (och få betalt för att bekanta mig!) där jag ska jobba de närmaste två veckorna. Sen är det höstlov och efter det ska jag förmodligen jobba på Skola 2 istället, där mina barn går, bara ett stenkast från mitt hus! Mina planer på att studera får vänta till i vår helt enkelt.

Aktiviteter utanför hemmet: Anställningsintervju. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Lärde V att göra en brasa, pratade matematik med E. 2 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Pratade med min läkare och skaffade nya recept. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Pratade med både L och D som grattade till nya jobbet. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad till skolan. 1 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: Hemgjort dillkött och en bit chokladkaka!

Dagens poäng 11-12 oktober 2011

2011-10-12T23:00:00.000+02:00

Nu verkar det som att jag gjort det till en nya vana att skriva varannan dag, men så är icke fallet. Jag råkade bara ha tre dagar på raken då jag var helt uppslukad av böcker och knappt lämnade sängen. Hur intressant blir det att skriva om? Natten till igår lyckades jag dessutom med konststycket att vara vaken exakt hela natten och läsa. Det var tydligen det bästa jag kunde gjort, för igår somnade jag så tidigt som midnatt och vaknade i morse klockan 8.30! Jag kan faktiskt inte minnas sist jag hade ett sånt normalt dygn!

Men när jag väl var uppe så tidigt så kom genast frågan: Vad gör man med en hel dags vaken tid? Innan V kom hem från skolan hann jag vika och lägga in tvätt, ordna upp ett par saker med banken, prata med två olika studievägledare, handla mat och ge mig ut på långpromenad med L. Då var klockan bara ett på eftermiddagen! Vad skulle jag göra med resten av tiden? Lyckligtvis löste det sig av sig självt när jag plötsligt kände mig dödstrött och behövde vila ett par timmar. Sedan var det dags för möte med föräldraföreningen på barnens skola. Jag kände mig så duktig som glatt promenerade ut ur huset för tredje gången på samma dag och dessutom för att göra något riktigt tråkigt och duktigt.

Belöningen blev stor också för min insats: Under mötet så frågade rektorn om någon av oss kände till en speciallärare som kan vikariera på skolan den närmaste tiden. A-S var där och hon pekade ut mig! Rektorn blev jätteglad och bad mig ringa henne imorgon, så det verkar som att jag får fräscha upp mitt CV lite! Det skulle vara fantastiskt att få jobba igen som lärare, om så bara för ett kort tag! Jag vill inte ha för höga förhoppningar, men det ska verkligen bli spännande imorgon!

Aktiviteter utanför hemmet: Handlade mat, långpromenad och föräldramöte. 3 poäng!

Aktiviteter med barnen: Små pratstunder med båda om det ena och det andra. 2 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Vek och la in tvätt, handlade mat, pratade med studievägledare, tog in vinterkläder. 4 poäng!

Färdiglästa böcker: "Wizard and glass", del 4 i Dark Tower-serien (det tog ett dygn att sträckläsa den). 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Samtal med D i telefon, promenadprat med L. 2 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Tog reda på vem som satt in 7000 kronor på mitt bankkonto av misstag, beställde kontoutdrag för de senaste tre åren. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Tre promenader. 3 poäng!

Två dagars summa: 17 poäng! Kul med en aktiv dag!

Dagens mums: Hemgjorda hamburgare!

Dagens poäng 9-10 oktober 2011

2011-10-10T21:29:00.000+02:00

Lämna ett meddelande efter tonen. Hysteria kan inte ta ditt samtal just nu. Hon är på resa med Roland av Gilead genom Mid-World och förväntas inte komma tillbaka förrän om flera hundra sidor.

Aktiviteter utanför hemmet: Promenad med mat till L. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Konsert med V och hennes leksaker, lek med ökenråttorna. 2 poäng!

Färdiglästa böcker: "The Waste Lands", bok 3 i Dark Tower-serien av Stephen King. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Mat till L som tack för middagen häromdagen. 1 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Ett samtal om en felaktig faktura. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad. 1 poäng!

Två dagars summa: 7 poäng! Men vad gör det när man är helt gripen av läsning?

Två dagars mums: Smörgåstårta med kräftor och brownie med smält choklad!

Dagens poäng 8 oktober 2011

2011-10-09T00:56:00.000+02:00

Marknadshelg, då måste man ta barnen dit för att åka karusell och köpa marknadsgodis. Jag lyckades faktiskt ta mig upp ur sängen i rimlig tid på morgonen för att åka till marknaden före lunch! Om jag bara hade hållit mig vaken resten av dagen efter det hade jag haft en chans att ställa om dygnet, men självklart somnade jag några timmar när vi kom hem igen. E var jättelycklig och jag var lite lagom orolig eftersom det var första gången hon skulle gå själv på marknaden med några vänner. Som tur är så är hon den mest ansvarsfulla tioåringen jag någonsin känt. När E var med sina vänner fick jag lite extra tid med bara V och det var såklart mysigt. Båda mina barn är galna i karuseller precis som jag. Det är så roligt att se dem skratta och skrika! Underbart väder hade vi också, trots kylan som verkligen satt in på riktigt nu. Sedan jag vaknade till igen har jag tillbringat hela kvällen med att läsa Stephen King framför brasan och äta riktigt färsk lakrits från marknaden. Inget att klaga på denna lördag!

Aktiviteter utanför hemmet: Höstens marknad! 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Karuseller, godishandlande, pizzalunch och en promenad! 4 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Stötte på min gamla, kära kollega! 1 poäng!

Ekonomiska avklaranden: Stod i kö i hundra år för att ta ut mer pengar till ved. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad runt marknaden och en promenad i byn. 2 poäng!

Dagens summa: 9 poäng!

Dagens mums: Kebabpizza och finsk lakrits!

Dagens poäng 7 oktober 2011

2011-10-08T00:54:00.001+02:00

Dygnet kunde inte vara mer upp och ner än det är nu. Just när jag trodde att jag var på väg åt rätt håll. Dessutom glömde jag ta mina mediciner igår kväll så jag har känt mig låg och bräcklig ända sedan jag vaknade. Som en räddande ängel kom L dörren och bjöd in mig och flickorna på middag när hon såg hur förstörd jag var. Det är konstigt att falukorv och makaroner smakar så mycket godare i någon annans kök, när man slipper laga det själv!

När vi kom hem igen blev det en hel kväll framför teven: Idol, en dokumentär om surikater och den dystra men intressanta filmen Metropia. Helt klart kan jag se fram emot ännu en sömnlös natt, men imorgon måste jag kliva upp i någon slags normal tid för att ta barnen till marknaden. Det kanske är lika bra att inte sova något alls bara för att ställa allt till rätta igen?

Aktiviteter utanför hemmet: Middag hos L, promenad fram och tillbaka till hennes hus. 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Middag hos L, promenad, Idol och surikater. 4 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Middag hos L, besök av A-S igår som jag glömde. 2 poäng!

En stunds pianospelande: En stund idag, en stund igår som jag glömde skriva. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad till Ls hus. 1 poäng!

Dagens summa: 11 poäng!

Dagens mums: Den mest perfekta bananen någonsin!

Dagens poäng 6 oktober 2011

2011-10-06T23:56:00.000+02:00

Visste ni att Rihanna tillhör det hemlighetsfulla sällskapet Illuminaterna och att hennes hit "Umbrella" innehåller kodade ord för "Det finns ingen Gud"? Såna intressanta saker kan man lära sig på internet när man har en riktigt slapp dag och bara surfar runt på dumheter. Man kan också göra något mindre dumt och läsa i NY Times om Steve Jobs liv och även några fina översättningar av Tranströmers dikter. Runda av kvällen med pannkakor och en äkta skräckfilm så känns det som att man har gjort något när man egentligen gjort inget. Jag tänker verkligen njuta av att kunna ta en sån här dag, för det kan vara över snart.

Aktiviteter med barnen: Sjöng med V till "En Prinsessas Dagbok 2" och hjälpte E att bli fin till diskot hon skulle gå på ikväll. 2 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Pratade med D om det stora grälet häromdagen. 1 poäng!

Dagens summa: 3 poäng! Det känns alldeles okej för mig.

Dagens mums: Chokladpannkakor med vispgrädde!

Dagens poäng 5 oktober 2011

2011-10-05T21:56:00.001+02:00

Dumma dag! Igår kväll ramlade jag in i ett getingbo. Inte ett riktigt getingbo, men ett metaforiskt. Jag pratade med en kille på facebook som verkade ärlig och trevlig. Det var kul att fördriva lite tid med någon som har samma pinsamma Spice Girls-låtar på Spotify och älskar samma gamla TV-spel med usel grafik. Men så visade det sig att vår enda gemensamma vän på facebook är förälskad i honom sedan länge och spionerar på honom när han pratar med andra. Obehagligt. Dessutom har hon ringt till en av mina andra vänner och klagat på mig för att jag överhuvudtaget kommunicerar med hennes tilltänkte pojkvän. Dubbelt obehagligt. Senare under kvällen fick jag veta att den här killen använt mig för att spela ut mig mot henne, med lögner och dubbelspel. Trippelt obehagligt. När jag sen ställde honom mot väggen fick jag höra så elaka skällsord att det känns som att jag vill tvätta hjärnan med såpa fortfarande. Det var obehagligast av allt. Vilka människor det finns! Jag har försökt komma ihåg hela dagen idag att varken hon eller han känner mig och vet hur jag är, så deras elaka ord har inte med mig att göra. Dessutom gjorde jag inget ont för att hamna i deras sjuka lilla värld. Men jag har varit på dåligt humör nästan hela dagen och haft svårt att skaka av mig känslan av att ha blivit lurad och illa behandlad. Tur att jag kommer glömma bort detta snart.

Aktiviteter med barnen: Kittel-krig med V, kullerbyttor i sängen med V, klippte båda barnens luggar och gosade med V framför teven. 5 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Klippte barnens luggar. 2 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: Öl och korvstroganoff!

Dagens poäng 4 oktober 2011

2011-10-04T22:00:00.000+02:00

Kanelbullens dag! En minut innan mataffären stängde hann jag in och handlade en påse bullar som inte alls smakade som hembakta, men det är en principsak att äta en idag. Jag var på väg hem från ett besök hos D, 27 kilometer bort. Hon hjälpte mig att gå igenom saker som fanns kvar i min gamla butik och sen gick vi i omgångar med saker till hennes lägenhet. Mycket motion blev det när jag bar speglar, en stor fläkt, strykbräda och strykjärn, med mera. Vi belönade oss med sushi. Jag undvek jätteräkorna för miljöns skull som en duktig tjej.

På vägen hem skickade jag en halv storm av sms till min nya vän H. Det fick resan att gå mycket snabbare och hjärnan fick äntligen lite gymnastik. Det fick mig att inse hur bra det kommer bli att plugga igen. Jag har varit sysslolös alldeles för länge. Bara jag tar det lite lugnt så kommer jag nog må riktigt bra av att interagera med andra människor dagligen.

Aktiviteter utanför hemmet: Lång bussresa, besök hos D, plock i butiken, fyra turer mellan butiken och Ds lägenhet, tågresa hem, handlade mat och bullar. 9 poäng!

Aktiviteter med barnen: Promenad hem från mataffären med barnen, fika med bullar, gos i sängen. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Handlade mat, tog hem en tung klädställning. 2 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Besök hos D, konversation med H. 2 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg mitt i natten. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad till bussen, fyra turer mellan butik och lägenhet med tunga saker, promenad till tåget med klädställning och promenad hem från mataffären. 7 poäng!

Studerande: Akt 1, del 1 av "The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde. 1 poäng!

Dagens summa: 25 poäng! Riktigt högt! Nu ska jag verkligen sova gott!

Dagens mums: Sushi och kanelbulle!

Äktenskapets början

2011-10-04T00:02:00.001+02:00

En Alla Hjärtans Dag för drygt 10 år sedan, fimpade en 29-årig Texas-bo sitt livs sista cigarett innan han klev på planet från Chicago till Stockholm. På Arlanda väntade en mager, mörkhårig 20-åring, som våghalsigt ratat den föreslagna cowboyhatten och istället slängt ur sig ett "Send yourself" som svar på frågan om vilken Valentines-present hon ville ha. Alla sa att de var galna. De hade ju bara känt varandra ett par månader genom ett forum för filosoferande TV-spelsälskare! Jaja, men han var ju så snäll och rolig och hon var ju så sexig och rolig och båda behövde lite tröst från en annan trasig själ. Dessutom var det ju sagt (åh, så förståndigt) att om det inte kändes rätt i verkligheten så kunde han ta sin öppna biljett och åka hem till Dallas när som helst inom tre månader.

På bussen till Västerås fick han se snöflingor mot vindrutan. Han var solbränd, med solblekt hår och en kortärmad skjorta som visade sig ha Juicy Fruit i fickan. Hans arm runt hennes nacke gjorde henne obekväm, men det fanns så mycket annat att koncentrera sig på. En man som aldrig lämnat Texas i sitt liv hade nu lagt sin första utomlandsupplevelse i hennes händer. Hon tog sig grundligt an uppgiften. Inom 24 timmar hade hon matat honom med svensk blåbärspaj, låtit honom klappa en Domkyrka flera århundraden äldre än Dallas äldsta byggnad, tvingat en motvillig frisör att klippa av de långa lockarna i den uppseendeväckande hockeyfrillan och satt Post-ITs med svenska ord på alla möbler i den lilla lägenheten de plötsligt delade.

Han lärde sig alla Post-ITs utantill medan hon gick i skolan om dagarna. Van att arbeta hårt sedan 16 års ålder som han var, dög det inte att sitta sysslolös. "Vår Kokbok" blev hans lärobok i svenska och bakning. Hon vaknade först till scones, sen till bröd på jäst och till slut till ett liv med en äkta kock. Men dit var vägen lång. Vägen gick nämligen genom det Svenska Systemet.

Exakt två månader efter hans ankomst gifte de sig under enkla former. En vecka senare var hon gravid. Hennes studiemedel gav dem 2000 kronor att leva på efter att hyran betalts. De tre månader om året man inte fick studiemedel skulle man jobba. Hon tillhörde den lilla grupp som kräks ända tills graviditetens sista dag. Arbetsförmedlingen och barnmorskan tyckte att en så ung människa gott skulle kunna be mamma och pappa om ekonomisk hjälp. Så lätt för dem att bara anta att alla har en mamma och pappa som ställer upp. Han, den nye maken, den blivande fadern, ville inget hellre än att jobba och försörja sin lilla familj. Han hade bred erfarenhet av fysiska yrken som inte krävde några direkta språkkunskaper. Dessutom förstår en majoritet av potentiella kollegor och arbetsgivare hans modersmål. Men nej, det gick absolut inte för sig!

Efter några förnedrande intervjuer där hon och han hölls i varsitt rum medan deras svar på både skrattretande (Vad har hans mamma för skostorlek?) och upprörande (Är du säker på att han inte gjort dig gravid för att utnyttja det svenska utbildningssystemet för egen vinning?) frågor, bestämde sig Invandrarverket för att bara skumma människor träffas via internet, istället för krogen som vanliga svenskar. Han fick tillfälligt tillstånd att stanna i landet (med en varning om att de när som helst kunde skilja honom från sitt ofödda barn och tvinga honom att söka nytt tillstånd efter ett år i USA), på villkor att han genast skrev in sig på kommunens utbildning i Svenska För Invandrare. Åh, två studiemedel! Äntligen skulle livet bli lite lättare för dem! Så dumma var de, hon och han, att de trodde att han skulle få ett lån till en utbildning, som sen skulle ge ett jobb, som skulle ge en lön så att han kunde återgälda landet som gett honom en ny chans i livet. Självklart inte! Staten kan ju inte låna ut pengar hur som helst till utlänningar! Däremot kunde tydligen kommunen GE bort pengar. Försörjningsstöd (socialbidrag i folkmun) var det enda alternativet, enligt myndigheterna. Tyvärr var de ju gifta, så de kunde inte beräkna bidrag enbart på honom. Var hon studerande? Omöjligt, studerande får inte försörjningsstöd. Hon fick hoppa av studierna och hitta en praktikplats istället.

Han gav upp sin dröm om att jobba och satte sig i skolbänken. Hon reste sig från skolbänken och kräktes på sin nya praktikplats istället. På kvällarna sa de till varandra att det bara var en liten omväg till framtiden; att de var tvungna att stå ut ett kort tag tills de var på rätt spår igen med sina liv.

Dilemma

2011-10-03T23:44:00.000+02:00

Redan första veckan som jag skrev mina minnen här i bloggen, visste jag att detta skulle hända: jag skulle få slut på 1900-tal. Det jag inte visste då och fortfarande inte vet är hur jag ska hantera det. Vad är problemet? Låte mig berätta vad problemet är.

Samtidigt som 2000-talet började så träffade jag min man, R. Självklart har jag minnen från de senaste elva åren som inte har med honom att göra, men om jag ska ge mina berättelser något slags sammanhang så måste jag beskriva vilka riktningar mitt liv har tagit. Det är omöjligt att göra utan att skriva om honom. Och vad är det som gör honom till en sån helig ko jämfört med alla andra jag skrivit om? Jo, det faktum att jag fortfarande lever med honom på något sätt. Jag har helt enkelt ingen distans, inget perspektiv. När jag ska beskriva något som hände mig och honom för flera år sedan så färgas jag av vad som händer mellan oss just nu och det gör mig både snällare och hårdare än han förtjänar. Snällare för att jag är så villig att gå vidare och lägga allt bakom mig, hårdare för att jag har facit i hand på hur han är när han är som värst. Dessutom bekymrar jag mig för att mina övriga ex har fått åtnjuta en mycket större anonymitet än R. Det känns på något sätt mer orättvist att skriva om någon som alla vet vem det är, men som inte får chansen att ge sin sida av saker och ting. Jag hoppas att de som läser detta har i konstant åtanke att jag beskriver mina minnen utifrån mitt eget perspektiv. Självklart skriver jag så sanningsenligt som minnet tillåter, men jag gör inga anspråk på att vara objektiv och förklara eller försvara andras beteende.

Ett alternativ är att helt enkelt sluta skriva minnen. Men jag vill verkligen skriva. Det har varit en slags terapi både för mig och för de som läser och känner igen sig. Dessutom har jag fått en chans som jag aldrig trodde att jag skulle få att förklara för mina vänner vem jag är och vad som format mig. Jag är så tacksam för att jag blir läst och jag är ledsen att jag betalar tillbaka i 90% elände och 10% glädje. 2000-talet har tyvärr inte en gladare ton än föregående år...än så länge.

Ett annat alternativ är att fortsätta skriva mina minnen, men att inte göra det så kronologiskt som jag har gjort hittills. Jag skulle kunna hoppa lite i tiden och tillfälligt låta bli saker som är för omöjliga att beskriva för stunden. Jag känner på mig att mitt skrivande skulle bli lite mer sporadiskt än tidigare, för det ligger så mycket närmre rent känslomässigt.

Jag vet inte än hur jag väljer att göra, men under tiden så tänker jag bjuda på en text som jag skrev för ett år sedan om början av mitt äktenskap. Texten är skriven i en lite annan ton än jag brukar använda här i bloggen, men jag tror att den blir en bra bakgrund och utgångspunkt för eventuellt vidare skrivande om mitt liv från år 2000 och framåt.

Tack för att du just läste en väldigt kluven bloggförfattares funderingar.

/Hysteria

Dagens poäng 3 oktober 2011

2011-10-03T19:43:00.001+02:00

Missnöje kan man vända till en av två olika saker: bitterhet över sakernas tillstånd (som igår) eller kraft till att förändra sakernas tillstånd. Efter en kommentar från en stark kvinna som gått denna väg framför mig, började jag ifrågasätta min egen uppgivenhet. Nej, jag kanske inte klarar mycket. Men kanske jag klarar tillräckligt? Kanske jag kan vara husägare, mamma och studerande om jag sänker kraven på hur perfekt jag måste vara i dessa roller? Och i så fall kanske det inte är jag som måste flytta ut och lämna allt jag har bakom mig? Med ifrågasättandet kom en första glimt av ett nytt mål, ett mål jag trodde var omöjligt för 24 timmar sedan.

Men för att nå ett mål krävs också styrka och motivation. Tack och lov har jag hittat den perfekta källan för detta. Idag pratade jag i telefon en hel timme med O. Lyckliga, lyckliga jag som har så goda vänner i livet förutom honom och dessutom honom som ett stort körsbär på toppen av livets laktosfria glass! Det var första gången på tolv år som jag hörde hans röst och han lät exakt som jag kom ihåg. Jag var otroligt nervös för att prata med honom, men det var så enkelt, så enkelt. Vi är ju så lika, tänker som en och samma person. Att få hans stöd, uppmuntran, omtanke och kärlek gjorde att jag kände mig starkare än jag känt mig på flera år. I normala fall brukar jag vara mer optimistisk och han mer pessimistisk, men nu var det jag som inte kunde låta bli att oroa mig för att jag bara blir ett problem i hans tillvaro. Då överraskade han mig med att skratta och påpeka att jag i så fall är det angenämaste problemet någon kan önska sig, eftersom han blir så glad av att höra från mig och känner sig så omtyckt och uppskattad när han vet att jag finns och tänker på honom. Han har ju rätt! Istället för att förbanna det faktum att vi inte kan vara tillsammans helt på det sätt vi vill, så ska vi vara glada och tacksamma för att livet gett oss varandra som något extra, något vackert. Han lovade att han alltid kommer finnas för mig, resten av mitt liv och att vi bara ska ha mer och mer av varandra, inte mindre och mindre. Det är något med hur han pratar som alltid får mig att känna att det han säger är sant och bestämt. Jag litar på honom till hundra procent. Han var alltid min trygghet och jag förstår nu att han fortfarande är det. Han tror på mig och står bakom mig medan jag kämpar för att få ett bättre liv. Han kommer inte låta mig gå vilse och göra fler dumma val. Bara jag berättar för honom hur jag tänker så kommer han utmana mig när jag tänker fel och bekräfta mig när jag väljer rätt. Tack O, min äkta vän och så mycket mer.

Aktiviteter utanför hemmet: Två besök hos L och en väldigt lång promenad runt byn och ner till sjön medan jag pratade i telefon med O. 3 poäng!

Aktiviteter med barnen: Lek med ökenråttorna tillsammans med V och en utomhusstund med båda barnen. 2 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Prat hemma hos L och långt samtal med O. Dessutom pratade jag med D igår kväll efter att jag redan skrivit mina poäng. 3 poäng!

Fysisk aktivitet: Långpromenad. 1 poäng!

Dagens summa: 9 poäng!

Dagens mums: Keso med gojibär till frukost och hembakad chokladkaka hos L!

Dagens poäng 2 oktober 2011

2011-10-02T20:16:00.001+02:00

Ännu en trött, trött dag. Så trött att jag måste skriva dagens poäng så här tidigt för att inte råka somna mitt i skrivandet. Innan jag vaknade på eftermiddagen så drömde jag att jag blev drogad och utnyttjad av en vän som tänkte mer på sig själv än på mig och mina känslor. Otroligt jobbigt känslomässigt både under drömmen och efter att jag vaknade eftersom det är så nära verkligheten.

Jag lekte en lång stund med ökenråttorna och pratade med en av mina systrar i telefon. Då brast det fullständigt och jag kunde inte göra annat än att gråta och vara bitter över hur livet blivit. Hon påminde mig om att jag ställer om medicinerna och visst, det är ju på grund av det som jag ens kan gråta, istället för att gå runt i någon slags bomull utan känsloreaktioner. Men det är ju skönt att gråta! Jag vill ju göra det! Snart kickar de nya medicinerna in och då är det tillbaka in i tomheten. Jag önskar bara att jag inte hade anledning att gråta och det är en helt annan sak. Det känns så fruktansvärt orättvist att det är jag som måste flytta ut och lämna mina underbara barn och mitt fina hem. Jag förstår ju varför det måste vara så; jag kan inte ta hand om varken barnen eller hemmet och jag klarar inte försörjningen. Han kan det, han gör det som krävs, så han får stanna och jag måste gå. Dessutom får jag bära hela ansvaret, hela tyngden av separationen/skilsmässan för att han gör det bekvämt för sig och vägrar gå med på att det är nödvändigt. Jag får svara på barnens frågor, jag får hitta alla lösningar och jag får ta rollen som "den som gjorde slut". Vad kan jag göra? Ska jag behöva behandla honom så illa att han också blir tvungen att fly från detta äktenskap? Är det bara så vi kan uppnå någon slags jämlikhet och överenskommelse? Varför ska jag, som redan bär tyngden av det som hänt mellan oss, behöva vara den som bär tyngden av uppbrottet också? Varför ska jag först bli utsatt för saker som störtar mig ner i depression, ångest och panikattacker...och sen straffas vidare genom att förlora mina barn och mitt hem? Räcker det inte med att jag förlorade min hälsa, min firma och min stabilitet i livet? Han slipper betala priset. Han får behålla allt utom mig och jag är inte ens något att ha längre. Inte för honom i alla fall, för jag kan inte ge honom någonting. Aldrig mer.

Aktiviteter med barnen: Lekte och pratade med först V och sen E. 2 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Pratade i telefon med syster M. 1 poäng!

Dagens summa: 3 poäng! Så går det när allt känns uselt.

Dagens mums: Fläskfilé och wokgrönsaker i kokosmjölk, ingefära och grön curry!

Dagens poäng 1 oktober 2011

2011-10-02T00:44:00.000+02:00

Den eviga optimisten får sig en knäck då och då. Inte sjutton kunde jag hålla igång som jag gjorde igår OCH kliva upp tidigt idag för att hålla igång ännu mer. Snacka om hybris! Nej, det blev sängläge för hela slanten och mestadels i tillståndet sömn. Jag tog mig bara ur sängen för två saker idag: Grillningen av Charlie Sheen på Comedy Central och en snabb fotodokumentation av mitt nya, röda hår.

Som tur är kom en liten V och höll mig sällskap i sängen. Vi skrev brev till varandra på små lappar och lekte med gosedjur.

Annars har jag känt mig djupt nere. Inte som i "ledsen" utan som i "nattsvart". Jag vet, doktorn sa att det kunde hända när jag bytte till nya antidepressiva tabletter igår, men det är ändå helt sjukt att uppleva den drastiska förändringen. Åh, han sa också att jag får vara beredd på yrsel, illamående, trögt tänkande och humörsvängningar, precis som när jag började med de andra tabletterna jag tog förut. Underbart. Det känns som att jag borde hållas borta från allmänheten en vecka eller två, men jag står verkligen inte ut med att känna mig ensam. Alltså får allmänheten stå ut med mig istället.

Aktiveteter med barnen: Lek med V. 1 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Överföring av bilder från kamera till dator. 1 poäng!

Färdiglästa böcker: "The Great Gatsby". Jag kunde bara inte sluta läsa inatt. 1 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Prat med L via telefon. 1 poäng!

Studerande: De tre sista kapitlen i boken. 3 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: En oändlig rad av smörgåsar på lantbröd med små tomater på!

Dagens poäng 30 september 2011

2011-09-30T23:09:00.000+02:00

Denna dag ska bli känd som "Dagen då jag vred tillbaka klockan". Tröttare än ett blondin-skämt klev jag upp i morse efter minimalt med sömn och sen vägrade jag helt enkelt lägga mig och sova igen på dagen. Istället gav jag mig ut i den soliga morgonen med finskor, snygg kavaj, ny sjal, pärlörhängen och favoritläppstiftet, redo för en härlig dag. Mina steg förde mig till Ls lägenhet, där vi hann dela lite skvaller om vad som hänt oss sen sist och kika på youtube-klipp innan hennes pappa kom och körde oss till stan.

Jag njöt av att vara ute riktigt tidigt och tog en runda bland affärerna. Det blev nyttiga minimorötter på ICA, mediciner som INTE ska orsaka viktuppgång (hurra!) på Apoteket, svindyra vinterskor på skoaffären och ny hårfärg på Coop. Innan jag blev hämtad igen av L och hennes far hann jag läsa DN på biblioteket i lugn och ro.

Efter den shoppingrundan gick jag med L till Tempo hemma i byn och sedan åt vi lunch hemma hos henne. En rolig film hann vi se också! Jag skrattade och gäspade om vartannat, men jag höll mig vaken. En solig promenad senare var jag hemma hos min lilla V, som stolt hjälpte mig färga håret mörkrött. Äntligen är jag nöjd!

I väntan på Idol skulle jag läsa lite i min bok, men jag hann bara ett kapitel innan jag somnade. Det var med nöd och näppe som jag släpade mig upp klockan åtta för att äta chips och choklad framför röstnings-tortyren. Och titta på mig nu! I sängen före midnatt! Om jag har tur får jag sova hela natten, kliva upp tidigt imorgon och fortsätta detta härliga, nya liv!

Aktiviteter utanför hemmet: Promenad till L, häng hos L, Ica, Apoteket, skoffären, Coop, biblioteket, Tempo, lunch hos L, promenad hem. 10 poäng!

Aktiviteter med barnen: Morgon tillsammans, hårfärgning med duktiga lilla V, Idol, mys med V i soffan, mys med E i sängen, prat med E om allt möjligt som hon tänker på och sångstund med V. 7 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Handlade mat och färgade håret. 2 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Prat med L, lunch med L och film med L. Telefonprat med D. 4 poäng!

Fysisk aktivitet: Två små promenader. 2 poäng!

Studerande: Ett kapitel i "The Great Gatsby" (som är otroligt underhållande). 1 poäng!

Dagens summa: 26 poäng! Absolut rekord! Vilken toppendag!

Dagens mums: Sourcream & sweet chili-chips, chilichoklad och grapefruktläsk!

Dagens poäng 29 september 2011

2011-09-29T22:23:00.000+02:00

Jag som brukar önska att jag ska få drömma mer normalt! Nu ångrar jag mig. Efter en natt med drömmar om sökningar på eniro och högskolors antagningsrutiner så är jag mer än redo för lite galenskaper igen.

Ännu en dag tillsammans med mina härliga, roliga barn.

Aktivteter utanför hemmet: Två turer till Tempo (en för mat och en för fika). 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Först handlade jag med V och sen med E. Jag fick hjälp med matlagningen och sen fikade vi tillsammans framför en film. E visade mer runor och sen ville båda kramas och prata varsin stund. 7 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Handlade mat och lagade den. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Två promenader. 2 poäng!

Studerande: Läste två kapitel i "The Great Gatsby". 2 poäng!

Dagens summa: 15 poäng!

Dagens mums: Tonfisk i curry och kokosmjölk, chokladglass och äppelmunk!

Dagens poäng 28 september 2011

2011-09-29T00:17:00.001+02:00

Duktiga jag som plågade mig igenom en natt utan lugnande för att kunna kliva upp med mina barn på morgonen! Efter 3-4 sömnlösa timmar i mörkret så kom sömnen och med den kom även drömmarna. I den första var jag besatt av en ande, flöt i luften strax under taket och sa "Hjälp..." med en mörk och plågad röst. Min mamma tvingade mig att ligga i en säng tillsammans med ett barn som ändrade personlighet hela tiden och en katt som var på tre ställen samtidigt. Varje gång jag stängde ögonen i drömmen så flyttade sängen till ett nytt rum och jag kunde aldrig orientera mig. I nästa dröm följde jag en grupp poliser (eller liknande) i nordvästra USA under guldåldern. De var fulla på hembränt och skulle ut i skogarna för att hitta en legendarisk man som sköt på folk och försvann spårlöst. En av polisernas 17-åriga dotter berättade historien och det var hon som avslöjade i slutet att mannen de letade efter var ett spöke. Till sist hade jag en lång dröm om min mormors hus där en enorm snigel attackerade och löste upp sig själv i frätande syra, men den drömmen var för lång för att beskriva. Poängen är att jag inte kände mig särskilt utvilad när väckarklockan ringde. Tack och lov för två snälla barn som gjorde sig i ordning och gick till skolan i tid utan problem.

Är det konstigt att jag somnade igen efter att de gick? Jag hann dock inte sova länge förrän de ringde från skolan och sa att de ville skicka hem V för en till behandling mot löss, med schampo. Alltså blev det ännu en resa till apoteket idag, men med V som sällskap istället för E. Skönt att komma ut ur huset och umgås lite extra med mitt hoppande, skrattande, kramandes lilla barn!

Aktiviteter utanför hemmet: Handlade på apoteket och gick sen till Tempo. 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Tog hand om barnen på morgonen, åkte till apoteket med V, handlade på Tempo med V, läste runor med E som studerar vikingatiden, lyssnade på V som sjöng på överraskande bra engelska till "I kissed a girl", såg Idol med barnen och gjorde en ny behandling mot lössen i Vs hår. 7 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Lusbehandling. 1 poäng!

Dagens summa: 10 poäng!

Dagens mums: Ovanligt söta små gröna vindruvor utan kärnor!

Dagens poäng 27 september 2011

2011-09-27T23:05:00.000+02:00

Det borde vara en lätt match att hämta sitt barn i skolan klockan 11. Men när man somnar någon gång mellan 4 och 5 på morgonen så är det en helt omänsklig utmaning att ta sig upp klockan 10 med lugnande medel i kroppen som säger att man borde sova minst fyra timmar till. Drömmar, drömmar, drömmar och totalt paralyserade armar och ben. Tills slut vaknade jag av att katten Sultan öppnade ytterdörren helt själv. Då hade jag precis lagom med tid kvar för att ta en dusch, klä på mig (alldeles för varma kläder för denna soliga dag) och springa i högklackade skor till skolan för att hämta E. Idag var nämligen den stora dagen då det skulle fattas beslut om tandställning.

E hade oroat sig för detta med tandställning hela sommaren, men precis som jag trodde så kunde de inte göra ett dugg förrän hon tappat lite fler tänder. Det blev alltså ett tandläkarbesök helt i onödan, men det var ändå inte en bortkastad resa. E och jag hade det så mysigt tillsammans där vi gick i solskenet och höll varandra i handen. Hon fick välja lunch eftersom hon missade lunchen i skolan. Det blev varsin sallad som vi själva plockade ihop i en salladsbar och tog hem. När hon gick tillbaka till skolan sov jag (och drömde om gräl som var alldeles för verkliga) tills jag blev en någorlunda normal människa. Då var det skönt att ligga i sängen och läsa fram till kvällen!

Aktiviteter utanför hemmet: Hämtade E i skolan, gick till tandläkaren, handlade mat, gick till apoteket. 4 poäng!

Aktiviteter med barnen: Var med E hos tandläkaren, åt lunch med E, såg Idol med barnen, gosade först länge med E och sedan länge med V, hjälpte E med läxor och tröstade E efter en spindelattack i duschen. 7 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Tog ut (mängder av) pengar för att betala ved. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Sprang genom byn och promenerade på stan. 2 poäng!

Studerande: Två kapitel lästa i "The Great Gatsby". 2 poäng!

Dagens summa: 16 poäng! Det är tydligt att jag måste ut ur huset lite oftare för att få såna höga poäng!

Dagens mums: Sallad med kräftor, fetaost, bladspenat, oliver, bönor, kikärter och tomat!

Dagens poäng 26 september 2011

2011-09-27T01:43:00.000+02:00

"Mamma, ska vi ha gäster idag?", frågade E på eftermiddagen. "Nej, pappa är så snäll att han använder sin lediga dag till att städa huset ändå", fick jag svara. Hela nedervåningen är fin och ren, inklusive stället där jag hänger mest: mitt sovrum. Jag kan inte vara annat än tacksam. Allt jag gjorde var att flytta på mig från rum till rum och hålla upp fötterna när dammsugaren kom förbi. Det räknas knappast som fysisk aktivitet, så inga poäng där. Medan han jobbade på så läste jag på till litteraturkursen och lyssnade på Tori Amos helt nya album. Så vackert!

Aktiviteter med barnen: Luskontroll i Vs hår, mycket gos och kram med V och Idol med båda barnen. De är nästan lika professionella som juryn vid det här laget! 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Någon har raderat mina viktigaste Spotify-listor, så jag kom över bitterheten och började sätta ihop nya. Man får inget annat gjort om man inte har bra musik! 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Ett efterlängtat samtal med D! Dessutom fick jag visa våra söta ökenråttor för A-S och ge henne äppelmos som tack för äpplena vi fick. 2 poäng!

Studerande: Jag hittade "The Great Gatsby" på internet helt gratis, så jag läste första kapitlet. Mycket bra hittills! 1 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: Dubbla smörgåsar och O'boy mitt i natten framför "2012"!

Dagens poäng 25 september

2011-09-25T23:45:00.000+02:00

Nu är jag på dåligt humör. Jag har inte varit det hela dagen, men jag blev det när jag skrev "Breakup of the millennium". Känslan av att vara fel, dålig och underlägsen finns tydligen kvar strax under skinnet. Minnet är i alla fall alldeles för tydligt. Jag klamrar mig fast vid livbojen som en vän skickade idag, där hon skrev att jag lyckats som mamma trots alla motgångar och dåliga förebilder. Senast idag fick jag höra av mina barn att jag är den bästa mamman i världen och deras omdöme räknas mest, tycker jag.

Aktiviteter med barnen: Vi såg "Benny och Joon" med Johnny Depp (tjejernas favorit), letade rätt på hus och skolor från barndomen med Google Maps och skrattade åt katter som gillar vatten på Youtube. 3 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg. 1 poäng!

Dagens summa: 4 poäng! Ärligt talat så är jag för låg för att bry mig just nu.

Dagens mums: Cheesecake med hjorton!

Breakup of the millennium

2011-09-25T22:35:00.001+02:00

Nu har jag skrivit om TV-produktioner och fotograferingar som hände under hösten 1999, men jag har fortfarande inte talat om vart jag tog vägen när jag slutade mitt jobb i Norge, våren 1999.

Det fanns bara en person som kunde tänkas ha plats för mig i sitt hem och sitt liv: K. Vi hade glidit tillbaka in i ett förhållande, där vi varken kunde prata om det förflutna eller om framtiden. Att flytta ihop med K igen var egentligen för känsligt just då, men både han och jag var medvetna om att jag inte hade någonstans att ta vägen. Alltså fick jag flytta in i hans nya lägenhet på nåder. Mitt namn fick inte ens stå på ytterdörren.

Ks familj var helt emot att vi blev tillsammans igen. Hans mamma tyckte verkligen om mig som person. Hon och jag var med i ett radioprogram tillsammans varje vecka i P4 och diskuterade aktuella händelser. Vi bytte böcker med varandra och pratade om religion, historia och politik på ett hårt men hjärtligt sätt. Men som partner till hennes son tyckte hon inte att jag passade. I efterhand så håller jag med henne, men jag förstod inte då hur hon menade. Hon tyckte helt enkelt att vi var fel för varandra och att min musikaliska talang alltid fick stå tillbaka för K, hans solokarriär och hans band. Nej, jag förstod inte då vad hon menade, för jag hörde bara Ks andra förälder; hans högljudda pappa. K var hans enda barn och han kallade honom "Sonen", med vördnad i rösten. Enligt pappan var jag ondskan själv och det gällde att hålla mig så långt borta som möjligt från K. I varje sammanhang var det viktigt att jag påmindes om att jag var mindre värd än K.

Jag kan säga att K själv var alldeles för godhjärtad för att behandla mig dåligt, men han var också för mild för att skydda mig och visa att han verkligen ville vara med mig. Han var väldigt upptagen med sin musik och blev lätt smickrad av alla unga tjejer som ville ha hans uppmärksamhet. Om jag inte var svartsjuk från början så blev jag det av ren princip när han verkade helt omedveten om vilka signaler han skickade ut. Jag kände mig osynlig och självförtroendet sjönk ner i botten. Dessutom övade han mycket med sitt band och på grund av vad som hänt mellan mig och en av bandmedlemmarna fick jag inte längre träffa bandet som förut. När de repeterade hemma hos oss så satt jag instängd i sovrummet. När de repade hos andra satt jag ensam i vardagsrummet och väntade på K.

Vi grälade oavbrutet den sommaren. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag packade en liten väska och flydde lägenheten i riktning mot busshållplatsen, enbart för att stanna halvvägs dit, sätta mig på marken och gråta för att jag inte hade någon att åka hem till. Där hittade K mig varje gång och jag gick tillbaka som en livegen, i tacksamhetsskuld till min husbonde eller välgörare. Jag kände mig så DÅLIG.

När hösten kom började jag läsa in gymnasiet på Komvux och K började på högskolan. Vi fick nya vänner båda två, nya intressen och nya rutiner. Vårt förhållande hade aldrig nått tillbaka till "kärleksförhållande" och nu var vi knappt ens vänner. Vi var helt enkelt rumskamrater. Om den ena lagade maten så diskade den andra. Vi undvek varandra i lägenheten och pratade bara om det handlade om musik eller räkningar. Vi köpte datorn och jag tillbringade mer och mer tid på internet. När K gick och la sig satt jag fortfarande där. Ingen av oss ville ändå somna tillsammans med den andra. Vårt sexliv var obefintligt. Jag gick helt upp i min berömmelse som Lara Croft och han vann musiktävlingar.

Så kom då en dag i december då jag satt framför datorn och det började blöda från underlivet i skrämmande mängder. Det kändes som att en knytnäve med spikar mellan fingrarna vred runt i magen. Jag lyckades ta mig till toaletten och stannade där i flera timmar medan det verkade som att hela livet höll på att rinna ur mig. Min första tanke var att jag äntligen fått min mens. Så underviktig som jag var så kom mensen väldigt sällan och jag hade slutat räkna efter. Men jag visste att det var några månader sedan sist. Men blodet forsade verkligen fram och jag kallsvettades. Då slog det mig att jag och K hade gjort ett sista försök att reparera vårt förhållande genom att ha sex. Men när var det? Någon gång i oktober? Som mest måste det ha gått ca 3 månader, som minst 2 månader sedan dess.

Jag hade inte en tanke på att skaffa barn då med K, men i efterhand så tänkte jag för mig själv att jag inte skulle ha valt abort om jag upptäckt graviditeten tidigare. Jag var äldre än min mamma när hon fick mig, än min mormor när hon fick min mamma. Jag var i ett förhållande med två inkomster och stor lägenhet. Det kanske inte var idealiskt, men jag skulle ha gjort mitt bästa. Mitt jobb i Norge hade inte direkt gjort mig sugen på egna barn, men fick mig att känna att jag verkligen skulle göra ett bra jobb som förälder.

Så kom K hem till slut. Han hittade mig i hallen, på golvet, helt utmattad och skakig. Jag berättade för honom vad som hade hänt. Jag fick en liten kram och kommentaren "Så jobbigt för dig." För mig? Bara för mig? Hade det inte något med honom att göra alls? Jo, han var tacksam att det hade slutat i missfall. Jag frågade honom vad som hade hänt annars. Han ville inte säga ordet "abort", men han gjorde det klart att hans mamma var 45 när hon fick honom och det tyckte han var lagom. Jag talade om att det är ovanligt att ens kunna få barn vid den åldern utan stora risker och att jag inte ville vänta så länge med att skaffa familj. Det ledde till en diskussion om hur vi båda såg på framtiden, vilket alla som har sex med varandra borde ha, men få har. Det visade sig att K förväntade sig att jag skulle utbilda mig snabbt, skaffa ett välbetalt jobb och försörja honom medan han fick så mycket tid i studion som möjligt, tills vi båda var över 40. Jag kunde inte tro mina öron, men jag var tvungen att tro dem eftersom det var precis så han betedde sig varje dag, som att det var hans plan. Jag hade bara inte förstått det ordentligt. Jag gjorde klart för honom att utbildning, jobb och musik var viktigt för mig, men att familj var ännu viktigare. Då sa han orden som förföljt mig ända tills nu: "Jag skulle ändå aldrig vilja ha barn tillsammans med någon som har din bakgrund."

Det var det ultimata slaget i ansiktet. Han som hade den perfekta uppväxten, kärleksfulla föräldrar, en stor grupp nära vänner, en hänförd publik var han än uppträdde och all lycka i världen framför sig, talade om för mig när jag var så svag som jag kunde bli att jag aldrig kunde vara tillräckligt bra för honom på grund av något jag inte ens kunde ändra på själv, nämligen min bakgrund som deprimerat barn till en misshandlande förälder och sexuellt utnyttjande släktingar. "Ond och förstörd sedan födseln", ekade min pappas ord. Vi gjorde slut där i hallen, jag med blodet och tårarna rinnande, han med skorna och jackan fortfarande på sig.

Ytterst artigt firade vi jul med varandras familjer och upplyste dem samtidigt om att vi skulle gå skilda vägar. Nyårsafton kom och vi hade planer bägge två på att fira millenieskiftet i Stockholm. Vi åkte tåg dit tillsammans i tystnad och skildes med en obekväm kram på stationen. Han åkte till sina vänner och jag till min syster. Adjö, 1900-talet.

Dagens poäng 24 september 2011

2011-09-25T00:25:00.000+02:00

Tack vare ett telefonsamtal från A-S upptäckte vi att vi hade fler husdjur än två katter och tre gerbiler; vi har också välsignats med huvudlöss. Boplats: Vs nacke. Det var bara att plocka fram luskammen och kamma båda barnen för säkerhets skull.

Förutom det spännande avbrottet i vardagen så har E en kompis som sover över. Barnen har lekt med lego (riddare i rymdskepp), bakat chokladbollar och grillat marsmallows. V valde en serietidning istället för godis och den läste hon högt för mig. Fängslande sak, Winx Club. När barnen till slut hade somnat så tittade jag på en nyinköpt film med rolige Ricky Gervais, "The Invention of Lying". Religion har inte varit så lättsamt sedan "Life of Brian"! Annars har jag mest funderat på hur jag vill klippa håret, pluggat lingvistik och lagt mig i saker på facebook.

Aktiviteter utanför hemmet: En tur till affären för att köpa Vs tidning. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Handlade i affären, kammade två barn med luskam, dansade med V till Queen, lyssnade när V läste sin tidning högt för mig, gosade med V tills hon somnade. 6 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Luskamning av två barn var det, ja. 2 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad till affären. 1 poäng!

Studerande: Repetition av "The Development of Writing" och läsande av "The Sounds of Language". 2 poäng!

Dagens summa: 13 poäng! Härligt att vara så mycket med barnen!

Dagens mums: Tagliatelle med bacon- och tomatsås, pannkakor och chokladbollar som barnen gjort!

Mina 15 minuter

2011-09-24T19:07:00.000+02:00

År 1999 köpte jag min första egna dator. Jag slog på stort och skaffade ett 56K-modem; inget skruttigt litet 28K-modem här, inte! Om man hade gott om tålamod kunde man då titta på internetsidor med många bilder och det var det jag gjorde. Mitt stora fritidsintresse var allt som hade med TV-spelet "Tomb Raider" att göra och webben hade fullkomligt exploderat med bilder av hjältinnan Lara Croft. Lockelsen med Lara var delad i tre:

Hon var smart och öppnade dörren till historia, språk, religion och arkeologi
Hon var lika tuff som Linda Hamilton i Terminator 2
Hon var något jag delade med O, som jag fortfarande saknade

Eftersom jag fyllt 20, kunde jag äntligen läsa in gymnasiet på Komvux och ta studielån. Alltså hade jag mer pengar än jag någonsin haft och kunde unna mig att göra något bara för mig själv. Halloween närmade sig och jag fick en tanke om att klä ut mig till Lara Croft igen, men mycket bättre än året innan. Jag började i god tid och studerade min förebild noggrant. Sen började jag sätta ihop min utklädnad.

Ett ljusblått linne som jag hade hemma fick duga för det var omöjligt att hitta ett turkost just då. På en second hand-affär hittade jag ett par ljusbruna byxor som jag sydde om till shorts, ett par bruna kängor med snören i rätt storlek, en handväska i läder som jag sydde om till en ryggsäck och ett svart bälte med fyrkantigt, guldfärgat spänne som hade hört till en tomtedräkt. Håret hade jag redan färgat mörkt, men jag köpte långt löshår som jag ordnade till Laras speciella "fläta". Efter många försök att sy mina egna läderhandskar, köpte jag till slut ett par handskar för tyngdlyftare i en sportaffär och målade dem svarta. Långa, vita strumpor stal jag från min mammas garderob. I brist på röda, John Lennon-runda solglasögon, offrade jag mina sparade glasögon från sjätte klass och målade glasen röda med modellplansfärg. Nu återstod enbart pistoler och hölster.

Min dräkt började bli riktigt bra och jag kände att jag ville göra något mer än att gå på Halloweenfest. Jag kontaktade den bästa fotografen i stan och bokade tid för både studiofotografering och utomhusfotografering. Inför fotograferingen gick jag till den enda butiken i stan som sålde soft air guns (som på den tiden inte var orange längst fram). Jag köpte ett par hölster, som jag sedan sydde om så att de satt fast runt låren precis som på Lara. Men pistolerna kostade för mycket för att jag skulle köpa dem enbart för ett enda tillfälle. Jag tog mod till mig, berättade för killen bakom disken vad jag skulle ha pistolerna till och lyckades få låna dem gratis mot att han skulle få ett foto när jag var klar! Jag kan berätta på en gång att jag faktiskt köpte pistolerna istället för att lämna tillbaka dem, så förtjust blev jag...

Resultatet av min (iskalla) dag med fotografen syns fortfarande online: Lara Tiger - Lara Croft Model

Studion där jag fotograferat mig tog hem både första och tredje plats i Porträtt-SM det året och porträttet som vann tredje plats var ett av mig! Men det var inte den enda tävlingen mina bilder vann. Samma vecka som jag tog mina bilder, utlyste hemsidan "Adventure Place" världens första tävling för att hitta den som mest liknade Lara Croft till utseende och attityd. Jag skickade in mina bilder och vann!

Plötsligt blev jag överöst med priser och uppmärksamhet! Skaparna av "Tomb Raider" skickade ett jättepaket fyllt med saker som vilken samlare som helst skulle bli avundsjuk på. Människor från hela världen, i alla åldrar, hörde av sig via internet. En del ville visa mig vilka fina bakgrundsbilder de gjort av mig som Lara. Barn från andra länder ville att jag skulle komma till deras födelsedagskalas. Det startades en kampanj för att jag skulle spela Lara Croft i den första filmen om henne, en roll som senare gick till Angelina Jolie (tack och lov!). Jag fick förstås också oändliga mängder av kommentarer från pojkar och män som tyckte att de hade hittat sin drömkvinna, en del artiga och en del...mindre artiga. En videointervju med mig som Lara var med på TV i Storbritannien och Australien.

Jag hade stora planer på att utveckla detta och ta fler bilder med andra kläder från spelen, men livet kom emellan. Utan att jag visste det då, var jag nämligen redan gravid när jag tog de första bilderna...

Dagens poäng 23 september 2011

2011-09-24T00:13:00.001+02:00

Dagens drömmar inkluderade en klaustrofobisk vision där jag var instängd i en liten mataffär full av ruttnande mat som jag var tvungen att göra något ätbart av. Jag hade alltså inte så stor aptit när jag vaknade till på eftermiddagen. Men när E erbjöd sig att göra frukost på sängen så kunde jag ju bara inte tacka nej! Resten av dagen har jag hållit mig vaken och gjort massor av nytta.

Aktiviteter med barnen: Frukost på sängen med E, Idol med båda barnen och besök i sängen för natten av V. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Jag har gjort en studieplan och mailat två högskolor för att hamna helt rätt. 3 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Svarade på omtänksamma meddelanden från vänner i Västerås. 1 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Betalade på bolånet, betalade två viktiga räkningar och kollade upp en vän som är skyldig mig en stor summa pengar. 3 poäng!

Skrivande: Två mail till högskolor, meddelanden till vänner och ett blogginlägg. 4 poäng!

Dagens summa: 14 poäng! Bra jobbat för att ligga hemma och vara förkyld! Dessutom har jag pluggat lingvistik; "Animals and human language" och "The development of writing"! Kanske jag ska börja ta poäng för pluggande också? Självklart! Från och med imorgon!

Dagens mums: Koreansk köttgryta!

Date med Leonardo DiCaprio

2011-09-23T22:34:00.001+02:00

I slutet av 1999, när jag var 20 år fyllda, deltog jag i ett pilotavsnitt för ett nytt TV-program. Bakgrunden till denna roliga händelse var att en av mina systrar vid den tiden var tillsammans med en man som aldrig verkade få slut på idéer. De träffades när han var skådespelare och hon var statist i en svensk såpopera. TV var alltså ett medium som inte var främmande för honom när han fick idén till ett tävlingsprogram. Men för att sälja in sin idé till ett TV-bolag var han först tvungen att spela in ett pilotavsnitt för att visa hur det skulle kunna se ut. Till denna produktion behövdes bland annat tre tävlanden och det var där jag kom in i bilden.

Programmet skulle heta "Kändisträffen". Varje avsnitt skulle fokusera på en utvald kändis (skådespelare, musiker eller liknande) och tre personer skulle tävla om att få träffa sin idol i verkligheten. Bra idé, eller hur? Tävlingen gick ut på att veta mest om idolen i fråga. Frågorna presenterades på olika roliga sätt, t.ex. genom filmklipp, teater och snabba frågeomgångar. Den utvalde kändisen för vår produktion var skådespelaren Leonardo DiCaprio.

På inspelningsdagen träffades vi allihop i Hollyhammar, studio-området i Hallstahammar där min systers kille hyrt den största studion och byggt upp en scen och en läktare för publiken (där min mamma och en annan syster satt och hejade). Killen med idén var förstås värd för programmet. Jag och två andra tjejer blev uppklädda i lyxiga klänningar från kostymförrådet, fick vårt hår uppsatt som om vi skulle gå på röda mattan och blev sminkade med mycket glitter av makeup-artister. K var också där, eftersom han och min syster skulle spela Romeo och Julia i en liten teater.

Medan vi väntade på att börja filma, satt jag och tränade på svaren till frågorna. Det var inte uppgjort på förhand vem som skulle vinna, för det skulle inte se äkta ut. Vi skulle alltså tävla på riktigt mot varandra, men eftersom vi inte var fanatiska Leo-fans, fick vi lära oss svaren i förväg för att ha en chans att svara på frågorna. Jag tränade som inför ett prov och var riktigt nöjd med mig själv. Dessutom var det väldigt roliga frågor som ställdes, så det skulle bli ett roligt program.

Men så hände något i sista minuten som ingen hade räknat med. Jag tyckte att jag var färdig med att studera mina papper, så jag lade dem ifrån mig. Men när vi satt och fick sista lagret hårspray i håret, bad jag ändå att få se på en av de andra tjejernas papper. Då upptäckte jag att hennes papper hade fler frågor och svar än mina papper! Jag nämnde det högt i ren förvåning och min syster (som låg bakom en stor del av produktionen) kom springande. Hon tog papprena ur mina händer och gav tillbaka dem till den andra tjejen, men jag hade redan hunnit läsa alla extra frågor och svar. Jag krävde ingen förklaring, men min syster hade en i alla fall: Utan att vi någonsin pratat om det inom familjen, så hade hon lagt märke till att jag har en ovanlig kapacitet för att memorera text. Jag kan berätta att det för det mesta har varit till stor nytta för mig när jag haft det svårt på det privata planet men ändå velat ha bra betyg i skolan. Men när jag kom upp på gymnasiet blev det en börda. När proven i historia, kulturhistoria och liknande gick ut på att skriva allt man visste om t.ex. en viss tidsperiod, kom jag dels ihåg för mycket så att jag inte hade tid att skriva klart och svara på alla frågor; dels kom jag ihåg det jag läst så bra att jag undermedvetet kopierade texten från läroböckerna när jag skrev mina svar, vilket ledde till förhör om fusk. När min syster varnade sin sambo för att ge mig lika många svar som de andra, var det alltså inte för att hon ville hindra mig från att vinna, utan för att ge de andra en chans att svara rätt lika ofta som jag!

Jag har fortfarande kvar videobandet med pilotavsnittet vi spelade in den dagen. Det är för pinsamt för att titta på, men jag tänker att mina barn säkert kommer att uppskatta det en dag; särskilt min oförfalskade glädje när jag vinner hela tävlingen och hoppar upp och ner. Något TV-program blev det dock inte för min systers sambo och ingen träff med Leonardo DiCaprio för mig. Men förutom allt det roliga jag hade, har jag nu en enorm databank av värdelösa kunskaper om Leo som inte vill förblekna. Vet ni förresten vad Leonardo sa om Sharon Stone i en intervju efter att de spelat mot varandra i en Western-film? "Hon är bättre än en påse snor."

Dagens poäng 22 september 2011

2011-09-23T00:32:00.000+02:00

Intressant dag! Aldrig har jag upplevt så mycket utan att lämna sängen (haha...)! Först kunde jag inte somna på natten för att det var omöjligt att andas genom näsan. När jag väl anpassat mig till att andas genom munnen, sov jag istället så bra att jag inte vaknade förrän Vs sura lärare ringde. Hurra! Jag hade sovit mig igenom väckarklockan och skolan hade redan börjat. E var för sjuk för att gå, men V fick jag dra upp ur sängen och packa ner frukost åt. Hon var så snäll och duktig och klagade inte en sekund. Vem har världens bästa barn? Jo, just det, jag.

Sen var det bara att ramla ner i sängen igen. Jag drev in och ut ur febrig sömn hela dagen och hallucinerade/drömde allt möjligt. I en dröm var jag ute med barnen för att titta på eldar som tändes till Troy Davis minne. Då kom folk som förespråkade dödsstraff i bilar och började köra på oss som stod vid eldarna. Jag hann precis rycka undan V innan hon blev påkörd. I en annan dröm var jag tvungen att bo i huset som mina föräldrar hade före sin skilmässa, tillsammans med pappa och mina två helsystrar. Pappa pendlade mellan vårt hus och ett annat hus där mina halvsyskon bodde.

Vad gäller hallucinationerna så trodde jag att jag klev upp ur sängen gång på gång och gjorde saker, men det visade sig vara fel varje gång. Särskilt så trodde jag att jag drack vatten, eftersom man blir torr som en öken av att sova med öppen mun. Jag "kände" hur jag satte glaset mot munnen och drack, men inget kom ner i strupen. Till slut fick jag tag på ett äkta glas vatten, men då trodde jag att min mun satt en decimeter längre fram i luften och hällde ut hela glaset över mig själv i sängen. Riktigt underhållande! Det var först fram emot kvällen som jag kunde tänka klart igen. Så allt jag har klarat av idag har varit att ligga i sängen med laptopen i knät.

Aktiviteter med barnen: Morgon med V, middag framför tecknad film, diskussion om Nobelpris med E. 3 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Lite meddelanden till L och ett mail till O mitt i natten. 2 poäng!

Skrivande: Två blogginlägg och ett mail. 3 poäng!

Dagens summa: 8 poäng! Tur att jag inte var alldeles borta!

Dagens mums: Ugnspannkaka med rårörda lingon!

Askepott i Oslo

2011-09-22T21:52:00.002+02:00

Hittills har jag inte skrivit om själva jobbet som jag utförde som au pair i Norge. Trots körer jag sjöng i, utflykter jag gjorde, brev jag skrev och folk jag lärde känna så var det ju jobbet som tog upp största delen av min tid.

Som jag skrev tidigare, bestod familjen av mamma, pappa, dotter (4), son (10 månader) och en bebis i magen när jag flyttade dit. Jag fick veta rätt omedelbart att föräldrarna var besvikna på den senaste au pairen de haft. Hon hade beklagat sig, varit lat, sprungit runt med kompisar för mycket och slutat innan hennes år var slut. Självklart bestämde jag mig för att jag skulle vara raka motsatsen till denna osynliga företrädare.

Dottern gick på dagis några timmar om dagen, fem dagar i veckan. Hennes dagis låg på gångavstånd, så jag gick dit med henne, oftast på pulka som jag drog efter barnvagnen där hennes yngre bror låg. Några timmar senare var det dags att hämta henne igen. Visst var det skönt att ha ett barn istället för två där hemma, men oftast var det bara stressande att hämta och lämna henne perfekt i tid. Jag hade nämligen ett rigoröst schema att följa på hemmaplan, tack vare mammans ideal.

Förutom barnen hade jag nämligen ansvar för nästan allt i hemmet. Jag handlade all mat och lagade alla måltider. Alla fyra i familjen åt olika saker till frukost och jag gjorde frukosten åt dem alla. På vardagarna lagade jag bara lunch till sonen, men han skulle ha hemlagad barnmat enligt väldigt specifika instruktioner. På helgerna lagade jag lunch åt hela familjen. På eftermiddagen gjorde jag nyttiga mellanmål till båda barnen. Varje dag lagade jag också middag åt hela familjen enligt deras önskemål (och fick otroligt mycket beröm för min matlagning, vilket var roligt), men ofta blev det som att laga fyra olika måltider, för pappan åt en särskild diet för sin skidträning, mamman åt mat anpassad för gravida, dottern åt som fyraåringar gör och sonen skulle ha samma mat som de andra, men omgjord till barnmat. Dessutom kunde mamman beordra mig när som helst att göra små saker hon var sugen på, som en räksmörgås eller handrullade köttbullar av kalv. Hon var den sortens kvinna som inte bekymrade sig för att gå upp i vikt under graviditeten.

Jag tillbringade otroligt mycket tid i köket, som inte fick visa några spår av att jag lagat mat där. Inte en smula fick ligga på bänken. Inte en vattenfläck fick synas på kranen. Alla golv i huset skulle dammsugas och moppas en eller två gånger om dagen. Barnens leksaker fick inte ligga framme någonstans, ens i lekrummet. Husets inredning tog ingen hänsyn till att små barn bodde där. Dyra prydnadssaker av glas och porslin samsades med taggiga kaktusar och jag var tvungen att hålla barnen undan medan jag gjorde allt annat. Jag hade också hand om tvätt av alla kläder och textilier i huset. Att stryka skjortor och para ihop strumpor efter nyans och elasticitet tog en evighet bara det. Till familjen hörde också en dyr, fin katt som jag skulle passa upp på som en drottning.

Föräldrarna trodde starkt på att barn ska leva enligt ett schema. Dottern hade sitt dagis, sina fasta mattider och fritidsaktiviteter (kör, simning, gymnastik, balett, etc) som hon skulle till flera gånger i veckan. Men sonen på 10 månader hade ett ännu striktare schema. Han skulle väckas på exakta tider, somna på exakta tider, vara utomhus ett visst antal timmar om dagen (med mig, såklart, så att jag inte kunde göra något i huset under de timmarna), äta exakta mängder på exakta tider och tränas så att han utvecklades rätt. Eftersom barn i den åldern förändras snabbt så passade schemat sällan hans naturliga, inre schema. Alltså stod jag ofta med en gråtande liten bebis som inte ville vakna, inte ville somna, inte ville ut, inte ville in, inte ville äta eller ville äta mer än han fick.

Föräldrarna hade skrivit i sin annons att de letade efter någon som kunde bli som en del av familjen, men redan efter första dagen stod det klart att det var en lögn. De förväntade sig att jag skulle göra mitt jobb så osynligt och tyst som möjligt och sedan tillbringa resten av tiden i mitt rum i källaren. Jag fick inte äta tillsammans med familjen förutom vid speciella tillfällen och inte heller samma mat som de. Så förutom all mat jag redan lagade, fick jag köpa och tillaga billig pasta och sånt på en liten kokplatta nere i mitt rum. Hur trött jag än var, föredrog jag alltså att gå på långa promenader på min lediga tid, för att slippa ensamheten. Om jag var på mitt rum, blev jag också ofta kallad av föräldrarna att göra extra saker utanför arbetstid, som att hjälpa till med läggning av barnen eller göra snacks åt mamman.

Min enda riktiga glädje under arbetsdagarna var den lille sonen. Det var tydligt att han aldrig haft någon nära kontakt med en vuxen förut och han tydde sig till mig som en liten hundvalp. Även om föräldrarna var hemma, ville han bara bli tröstad av mig när han var ledsen. Jag lät honom somna på min mage när vi var ensamma, istället för att lägga ut honom i vagnen och låta honom skrika utomhus. Det borde ha gjort mig lycklig att han var så fäst vid mig, men det var så fruktansvärt sorgligt att jag var den enda där när han sa sitt första ord, åt själv med sked första gången och tog sina första steg. Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle lämna mina egna barn till en främling och missa deras första år i livet. Stunden då mamman i familjen började avsky mig är ganska lätt att peka ut. Det måste ha varit när hennes lille son brottade sig loss ur hennes grepp och kröp till mig med ordet "Mamma!"

Strax innan det tredje barnet föddes, flyttade familjen från sitt hus på 150 m2 till ett hus på 450 m2, alltså tre gånger så stort. I samma vända gjorde de sig av med flickan som brukade komma och städa toaletter, putsa fönster och sånt. Istället skulle jag göra allt detta, plus allt jag redan brukade göra. Dessutom flyttade mammans lillasyster in. Hon åt bara vegetarisk specialkost, så där fick jag ännu mer matlagning på händerna. Den nya sonen kom när den förste sonen var 14 månader. Mamman ansåg sig själv ovärderlig på jobbet, så hon stannade bara hemma tre veckor med bebisen. Sedan var han mitt ansvar. Jag hade aldrig tagit hand om en sån liten bebis i mitt liv! Nu hade jag sex personer som skulle äta olika saker, plus min egen mat! Den större sonen hängde på mig och grät av ensamhet och svartsjuka när jag höll den nyfödda bebisen (som inte alls ville äta när jag matade honom med flaska). Att få med alla tre barnen ut på utflykter varje dag, med de två minsta i tvillingvagn, var tålamodsprövande bortom alla gränser. Under tiden blev mamman i familjen allt argare mot mig och påpekade små, små brister var hon än kunde hitta dem.

Jag blev sjuk av stress igen. Jag hade knappt haft tid att komma på fötter innan jag åkte till Norge, så jag är ändå förvånad att jag klarade av såpass mycket som jag ändå gjorde. Men efter ett halvår fick jag nog. När jag hörde av mig till förmedlingen som skickat dit mig, fick jag höra att jag var den sista i en lång rad av au pairer som skickats till den familjen och ingen hade stått ut lika länge som jag. Efter att jag åkt därifrån blev familjen svartlistad. De två äldsta barnen fick gå på dagis och mamman fick stanna hemma med den yngsta. Hur vet jag det? Jo, för att mamman ringde till min mamma och beklagade sig! Hon bad att mamma skulle tvinga mig att åka tillbaka, men då visade min mamma musklerna och sa att hon minsann hade klarat sig själv med tre barn i åldrarna 0-3 när hon var 23 år gammal och inte ens hade hälften så mycket pengar. Heja mamma! Och hejdå, Norge...

Tillbaka till K

2011-09-22T02:56:00.000+02:00

När jag lämnade Sverige för att börja jobba i Norge så var inte O där för att säga adjö innan jag klev på tåget. Det var däremot K. Efter att jag gjort slut med O för andra gången så försökte jag nämligen gottgöra allt jag hade gjort mot K när jag lämnade honom för hans bäste vän.

(Som en liten sidohistoria måste jag berätta att jag och K hann gå på en Halloweenfest hos mina nya vänner E och L innan jag åkte till Norge. K gick som Fantomen på Operan för att han uppträtt som honom på en konsert. Jag var utklädd till Lara Croft från TV-spelet "Tomb Raider" för första gången i mitt liv...men inte för sista gången. Bildbevis finns på facebook för den som letar.)

Väl framme i Norge bestämde jag mig för att bli en fantastisk brevvän. Jag har alla brev sparade från den tiden; brev från min syster, från killen i min klass som delar min födelsedag, från min fröken i första klass, ja, från så många som betyder mycket för mig. Men den jag skickade mest brev till var K. Diskussioner om livet, kärleken, musiken och framförallt religionen tog upp sida efter sida mellan oss. Vi utvecklade en djupare vänskap än vi hade haft som par.

Norge är ett dyrt land, men jag använde knappt några pengar alls. Ibland gick jag på bio eller åt en pizza (vilket bara verkar finnas i amerikansk form i Norge, aldrig italiensk), men annars la jag undan mina pengar. Familjen jag jobbade för skulle vara borta över nyår och erbjöd mig att bjuda hem någon till deras hus och fira med utsikten över fjorden från deras vardagsrum. Jag bjöd in K och han tackade ja till att komma. Men innan nyårsafton kom, hann jag ändra mina planer totalt.

När K kom fram till Oslo var han överväldigad av hur fint jag bodde. Han var inställd på en fin kväll, ensam i huset med mig. Jag hade bett honom ta med sig kostym och slips så att vi kunde vara riktigt finklädda. Han frågade om det var dags att byta om, men jag sa att vi hade lite ärenden på stan först. Jag vet inte om han blev misstänksam när jag sa åt honom att ta med sig sin resväska, men K var av den typen som lätt blir överväldigad av känslor och intryck och slutar tänka rationellt. Jag tog en liten väska som jag hade packat åt mig själv och så gav vi oss ut i snön.

På vägen till vårt mål, visade jag K en del av sevärdheterna i Oslo. När jag sedan ledde honom in i en byggnad trodde han att det bara var för att visa honom hur fantastiskt stället såg ut. Men där hade han helt fel! Vi befann oss i lobbyn till Radisson SAS Plaza Hotel (det högsta hotellet i norra Europa) och jag hade bokat rum på en av de översta våningarna för att ge oss utsikt över hela Oslo när fyrverkerierna satte igång. K bara gapade, han kunde inte tro sina ögon när jag kvitterade ut rumsnyckeln och ledde oss genom en korridor av marmor för att komma till hissarna. Redan då var överraskningen värd priset!

Vi inspekterade all lyx som vårt rum hade att erbjuda och bytte sedan om till våra finkläder. Jag hade med mig en lång, kopparfärgad klänning som egentligen var tänkt till min studentbal, men den gick jag ju aldrig på. Sedan tog vi kort på varandra i våra finkläder (även dessa kort finns att beskåda på facebook). Min ursprungliga plan var att vi skulle äta middag i hotellets restaurang, men när vi väl var där så behövde vi inte några andra människor runt oss. Vi hade nog av varandras sällskap istället. Alltså bestämde jag snabbt att vi skulle utnyttja det mest magiska med hotell: room service! Självklart hade de mängder av godsaker att erbjuda på nyårsafton och vi, som räknade oss själva som äkta gourmander, kunde inte bestämma oss. Det slutade med att vi beställde en tallrik av varje varmrätt som restaurangen kunde uppbåda. Framför fönstret med utsikt över Norges huvudstad, med Disney's "Skönheten & Odjuret - en förtrollad jul" i bakgrunden, åt vi halva tallriken var av varje rätt och lyckades klämma ner ett par magnifika efterrätter dessutom.

Man kan inte klä sig i finklänning utan att ha nya, fina underkläder. Kameran hann dokumentera detta faktum (den bilden finns dock inte på facebook) precis innan jag och K tog steget från "bara vänner" till "mer än vänner men vi får diskutera det sen".

Dagens poäng 21 september 2011

2011-09-21T21:58:00.000+02:00

Äntligen blev jag gripen av min bok! Jag kunde inte sluta läsa förrän jag hade läst ut hela boken. Nu är jag redo att se den nya filmen, om den fortfarande går på bio när jag åker till Stockholm. Jag har ingen av de andra böckerna som vi ska läsa i litteraturkursen, men jag har boken till kursen i lingvistik (språkvetenskap), så den har jag börjat läsa idag. Tjugo kapitel på tjugo dagar, det låter väl lagom enkelt?

Förkylningen sitter i, så det passade utmärkt att bara läsa och vila idag. Synd bara att jag missade en fantastiskt solig dag! Det enda "spännande" som hände var att jag fick den nya facebook-layouten (jag gillar den inte) och att ökenråttorna besökte mig i sängen idag (men det gillade jag).

Aktiviteter med barnen: Idol och läxor med V. 2 poäng!

Färdiglästa böcker: "Jane Eyre" av Charlotte Brontë! 1 poäng!

Dagens summa: 3 poäng! Men så mycket som jag läste idag borde jag ha fler poäng, så det så!

Dagens mums: Yoghurt med lyxig fruktmüsli, pasta med tomatsås och riven ost!

Dagens poäng 20 september 2011

2011-09-20T23:08:00.000+02:00

Så har förkylningen som syns på hela facebook nått upp till Dalarna. Äntligen en anledning till att ligga i sängen hela dagen som jag verkligen kan stå för! E och V var hemma från skolan och vi tog det lugnt hela dagen. Jag läser Jane Eyre med brinnande intresse och försöker låta bli att se trailers för den nya filmen på youtube. Förresten, är det inte ödets ironi att min lärare bestämt att vi ska läsa en bok som handlar om en flicka med en svår uppväxt, som jobbar med att ta hand om barn och blir kär i sin 17 år äldre, mörke, intelligente arbetsgivare? Jag säger "m-hmmm, that's right" för mig själv lika ofta som en publik hos Ricki Lake medan jag läser Janes tankar om omöjlig kärlek.

Vad kan vi mjölka för enstaka poäng ur en dag som gått åt till att sova bort förkylning och läsa klassiker?

Aktiviteter med barnen: Idol, E visade mig bilder hon tagit på ökenråttorna och V gosade en stund i sängen. 3 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Jag svarade på privata meddelanden på facebook som jag inte klarade att svara på på en gång. 1 poäng! (fast egentligen var det många fler)

Skrivande: Ovan nämnda meddelanden. 1 poäng!

Dagens summa: 5 poäng!

Dagens mums: Rostat fruktbröd med ost!

Dagens poäng 19 september 2011

2011-09-20T00:39:00.000+02:00

Igår kom jag hem till ett långt mail från O. Mycket längre än vanligt. Med min nygamla attityd (att jag är okej med att han ska stanna i sitt förhållande) så kände jag inte att jag var tvungen att svara på en gång. Det kändes rätt skönt att ha bollen i min egen hörna och bara smälta hans email först ett tag. Alltså klev jag upp i morse utan en tanke på att svara under dagen. Innan jag såg hans mail hade jag nästan bestämt mig för att inte höra av mig igen förrän han fyller år i november. Men innehållet i hans mail gjorde att jag ändrade mig.

E var hemma från skolan idag med förkylning. Hon drog upp mig ur drömmarnas land för att gå ut i det iskalla regnet och skaffa mat till två katter (som hotade med att bryta sig in till ökenråttorna annars). På kvällen var vädret finare, så E och jag tog promenad nummer två tillsammans med L och hennes dotter. Däremellan tittade hela familjen på "Familjen Addams". Barnen är verkligen i de perfekta åldrarna för att skratta åt den!

Nu på kvällen har jag legat under ett varmt täcke, med en varm katt, en varm brasa och en varm kopp te. I ett tillstånd av totalt lugn skrev jag ett svar till O.

För det första så skrev han att han satt och tittade på en film med Scarlett Johansson för femte gången. Anledningen till att han skrev det var att han, precis som mina andra ex, inte kan sluta se mig i henne. Jag svarade med att skicka bilder på henne och mig bredvid varandra, så kan han själv se likheterna och skillnaderna. På tal om det så skrev han också att folk tycker att han är lik Henrik Schyffert, men jag protesterade och sa att han är mycket mer lik en yngre Harry Hamlin. Det är första gången jag har sagt det till honom, så jag undrar hur han tar det. Men allt det här är bara ytligheter. Det som fick mig att skriva tillbaka tidigare än jag hade tänkt mig var dessa ord:

"När jag har det svårt och känner mig värdelös och ouppskattad eller vad fasiken som helst, så tänker jag en stund på oss. Det ger mig styrka och hopp. Det ger mig människovärde."

Att jag, som är en sån hopplös röra, kan få någon annan att känna så när det behövs som mest, det gör mig rörd och ödmjuk. Allt handlar inte om vem som får vara tillsammans med vem och på vilket sätt. Det handlar inte heller om att vinna osynliga poäng genom att förneka sig kontakt. Det handlar om att få varandra att må bättre, att ge varandra ett bättre liv.

Så, jag skrev till honom att det är bäst att inte träffas i verkligheten igen. Jag föreslog (med alldeles för många och krångliga ord) att vi håller oss till email och sen kan vi diskutera det där med att prata i telefon med varandra. Kan man ha ett platoniskt kärleksförhållande? Kan man älska någon som mer än en vän men mindre än en partner? Det är upp till oss att ta reda på.

Nu till dagens små poäng:

Aktiviteter utanför hemmet: Regnig promenad till mataffären, solig promenad med L. 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Två promenader med E, lek med ökenråttorna och film. 4 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Telefon med D, promenad med L och brev till O. 3 poäng!

Skrivande: Ett alldeles för långt mail. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Två promenader i byn. 2 poäng!

Dagens summa: 12 poäng! Inte så dåligt som jag trodde!

Dagens mums: Kryddiga lammkorvar och frästa champinjoner!

Dagens poäng 17-18 september 2011

2011-09-19T00:41:00.001+02:00

Hemma igen efter en helg i Västerås. Vilket skönt miljöombyte! VISA-kortet drogs lite för generöst under helgen, men så får det vara ibland när man så sällan tar sig någonstans med barnen.

På lördagen kom vi fram med tåget till ett strålande soligt Västerås. Vi hann äta Thai-mat och handla kläder (hurra för färgade strumpbyxor, vinröda och cerise!) innan det var dags att åka till dopet. Barnens sång var en succé, min sång hördes knappt pga högtalarna, men viktigast av allt var att föräldrarna var glada. Tur att vi hann bli lite hungriga igen, för vi bjöds på en makalös buffé av hemodlade grönsaker och de godaste blåmusslor jag ätit i hela mitt liv. Efter festen var det dags att lämna barnen till Es bästa vän med familj, medan jag och maken åkte till min mormor där vi skulle sova över. I väntan på det fyrverkeri som jag planerade att se strax före midnatt, tog vi en promenad ner till stan för att hyra en film. Det slutade med att vi köpte nio filmer istället... Inte blev det något fyrverkeri heller, för vi somnade framför Harry Potter. Åh, vilket dramatiskt slut på lördagen!

Hos min mormor har jag världens skönaste säng. Alltså var det inte så konstigt att jag sov till 11.30 (och stannade kvar i sängen till 13). Men min mormor, som tycker att det är höjden av lathet att inte gå upp före 7 på söndagar, kom in och gav mig en utskällning. Först skickade hon ut maken ur rummet. Sedan fick jag höra allt ifrån att jag säger fel saker till hur tjock jag är. Jag får alltid höra såna saker av henne, så jag höll huvudet kallt. Men när hon började säga att hon inte kan tro att jag talar sanning när jag säger att jag har problem med mitt äktenskap, då brast det för mig. Jag började gråta floder. Det är inte lätt att gråta framför den hårdaste kvinnan i världshistorien, men alla spärrar försvann. Det är en sak att stå ut med min situation, men att bli anklagad för att ljuga av min egen släkt, där går gränsen. När jag väl fick henne att tro på mig, så sa hon att hon skulle försöka hjälpa mig om hon kan, men då måste jag lova att "tänka på min mans rykte" och låtsas för omvärlden att vi är perfekta vänner. Jag påpekade att jag redan gör det, men då sa hon att jag måste försöka ännu hårdare och "göra avkall på att ha rätt och få min sida hörd av andra". Ja, så ser det ut att vara del av min släkt.

Jag drog en lättnadens suck när vi åkte därifrån för att hämta barnen. Hemma hos Es bästa kompis är det alltid trevligt och avslappnat. Vi åt god, vegetarisk mat och slappnade av i soffan. Men viktigast av allt var att vi var där för att hämta våra nya husdjur: tre svarta små gerbiler (ökenråttor), systrar till varandra. Jag hade känslan av att vi just skaffat den dyraste maten våra katter någonsin kommer att äta... På tåget hem satt jag med buren i knät och tittade på våra nya sötnosar. Nilla, Tove och Melanie heter de och de är verkligen fulla av action! Jag blev lite förälskad.

På tal om förälskelse så tänkte jag på O under helgen. Det var omöjligt att låta bli, när jag var i staden som har minnen av honom överallt. Men på tåget hem så kände jag verkligen hur meningslöst det är alltihop. Han är där han ska vara. Jag skulle få det bättre tillsammans med honom, men han skulle få det sämre tillsammans med mig. Så enkelt är det. Det betyder ingenting för verkligheten att vi inte kan komma över varandra. Jag borde vara upptagen med att fixa mitt liv istället för att tänka på någon jag inte kan få. Och på tal om att vara konstruktiv, här kommer helgens poäng!

Aktiviteter utanför hemmet: Taxiresa, tågresa, restauranglunch, shopping, dop, kvällspromenad, filmköp, filmtittning, övernattning hos mormor, köp av bur, besök hos vänner, tågresa och taxiresa. 13 poäng!

Aktiviteter med barnen: Taxiresa, tågresa, restauranglunch, shopping, dop, besök hos vänner, tågresa, taxiresa och läxor med V. 9 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Packande, köp av nya husdjur och läxläsning. 3 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Dop hos U & M, spontant möte med Y och bebis på stan, utskällning av mormor och skön eftermiddag hos A & V (men inget möte med fyrverkeri-V, som jag hade sett fram emot). 4 poäng!

En stunds pianospelande: Spelade på dopet! 1 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Ringde till banken vars dator hade tappat bort ett konto med 8000 kronor på! Pratade om lånen på huset med mormor. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Kvällspromenad. 1 poäng!

Helgens summa: 33 poäng! Även om man delar det på två så blir det rekord!

Helgens mums: Thai-curry, grönsaksbuffé, mango- och dumletårta, rabarberpaj, pizza, linsgryta, nötter och fruktgodis!

Dagens poäng 16 september 2011

2011-09-16T22:00:00.000+02:00

En hel natt utan en minuts sömn. Fruktansvärt. Jag beklagade mig tidigt på morgonen på facebook och fick ett räddande meddelande på telefonen från världens finaste lillebror. Han erbjöd sig att prata för att göra dagen bättre, men precis då lyckades jag somna litegrann. Sen ringde förstås telefonen konstant. Förutom försäljare så ringde min läkare för att höra hur jag mår. Han är verkligen toppen! Vi pratade om att jag skulle kunna studera som rehabilitering.

Idiotiskt nog hade jag lovat att ta barnen till badhuset idag. Jag som aldrig lovar barn något om jag inte är säker på att jag kan hålla det! Jag var tvungen att göra dem besvikna, för jag hade inte en gnutta energi. Istället blev det en dag i sängen, för att ladda inför morgondagens resa. Jag gör verkligen så lite som jag kan komma undan med just nu. Det är inte ett spännande liv, men livet har kanske varit lite för spännande hittills.

Mitt i natten, när jag inte kunde sova, frågade en kär vän hur det egentligen står till. Hon är en av de som har känt mig och min man lika länge och på grund av det har jag inte berättat hur det egentligen har varit de senaste åren. Men idag skrev jag och berättade så kort jag kunde var som egentligen hänt med mitt äktenskap. Det är så mycket jag bara förtränger för att överleva från dag till dag utan panikattacker och ångest. Hennes svar fick mina ögon att tåras och jag grät, stilla och kort, för första gången på många månader. Hon påminde mig om att jag egentligen borde vara så långt ifrån mitt hus som möjligt och att det är helt omänskligt att stå ut med det jag står ut med. Jag vet ju att jag kan bo hos min mormor från och med imorgon om jag så vill. Jag kan också låna generösa Ds lägenhet en timmes bussresa bort. Men jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt att skiljas från mina barn. Jag vill inte tvingas bort från dem för att jag själv ska må bättre. Men vad för slags mamma orkar jag vara i nuläget? Är det värt att missa en del av sina barns uppväxt för att själv komma på fötter och finnas där för dem senare? Hur mycket är det värt att missa i så fall? Hur lång tid kan jag vara borta från dem utan att det förstör det nära förhållande som jag har med dem?

Frågan det kokar ner till är: Hur mycket är mitt eget liv värt?

För sakens skull kommer här dagens poäng:

Aktiviteter med barnen: Idol, packande för morgondagens resa och övande på deras sång till imorgon. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Förberedelser inför resan. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Ett långt brev till min gamla vän. 1 poäng!

En stunds pianospelande: Träning inför morgondagens dop. 1 poäng!

Skrivande: Ett långt brev. 1 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: Potatissoppa med sourcream & onion!

Dagens poäng 15 september 2011

2011-09-16T00:23:00.000+02:00

Efter en lång, komplicerad dröm om utbrott av ett dödligt virus så vaknade jag alldeles omskakad. Det tog flera timmar att hämta sig från den pärsen. Jag kan räkna de saker jag gjort idag på ena handens fingrar:

Färgade håret. Bort med det Barbie-blonda, in med min egen mörkblonda färg.
Såg på två inspelade avsnitt av Idol med barnen (V tröttnade snabbt men E satt kvar).
Lyssnade på Sting i timmar och gjorde en ny spellista med honom på Spotify.
Åt livsfarliga mängder pannkakor med rårörda lingon och Keso.
Tänkte på O medan jag gosade med en katt.

Med tanke på denna lista, är det ens någon mening med att skriva dagens poäng? Fast en vana är förstås en vana. Så lätt tänker jag inte bryta den.

Aktiviteter med barnen: Idol. 1 poäng!

Avklarade småuppgifter i hemmet: Hårfärgning. 1 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg. 1 poäng!

Dagens summa: 3 poäng!

Dagens mums: Ovan nämnda pannkakor med naturens tillbehör, samt hembakat örtbröd med jordnötssmör!

Längtan

2011-09-15T23:35:00.001+02:00

Det känns som en mörk tyngd av negativa känslor i bröstet. Musiken jag lyssnar på tar mig tillbaka i tiden till när jag var tillsammans med O. Hans miner, hans röst, hans rörelser; allt är så nära att jag kan blunda och känna honom precis intill mig. Jag plågar mig själv med att tänka mig oss tillsammans i olika situationer, lyckliga och fria att vara tillsammans utan några problem. Där, mitt i önsketänkandet, hittar jag min längtan. Det är en längtan efter honom och allt han representerar: besvarad kärlek, ett delat förflutet, djupdykande ner i gemensamma intressen, trygghet, intellektuella utmaningar, underfundig humor och fysisk närhet.

Just bristen på fysisk närhet är en egen källa till längtan. Pulsen slår hårdare och andetagen blir djupare när jag tänker på det som borde vara så självklart egentligen: att älska med någon som jag själv känner att jag vill vara med. Vill jag inte ha den andra personen till 100% så kan det inte kallas att älska ens en gång. Jag tänker på hur det känns när attraktionen och känslorna finns där för båda två samtidigt; vilken storm av åtrå som kan svepa undan världen i en fullkomlig dimma så att allt som existerar med tydlighet är de älskande. Jag har upplevt det och jag ger mig inte förrän jag upplever det igen. Allt annat känns ovärdigt och onödigt. Om det går att välja kvalitet över kvantitet i sexlivet utan att det går alldeles för lång tid mellan gångerna så är det min föresats. Självklart finns det ingen garanti för bra teknik eller fysisk kompatibilitet när man träffar en helt ny partner, men finns det tillräckligt med magnetism från båda hållen så räcker det långt. Attraktion ska jag banne mig ha, Wallah!

Möjligtvis framgår det från stycket ovan att jag inte är helt insnöad på O. Jag förstår mycket väl att jag inte kan hålla andan i väntan på honom, att jag måste vara öppen för att träffa någon annan om jag inte vill vara ensam resten av livet. Jag fick nyss ett email från honom där han skriver att jag kan fortsätta skriva till honom, men att han inte klarar av att skriva själv för att han inte kan tänka klart. Han skriver att han älskar mig, att han inte ångrar något, att han vill fortsätta ha kontakt, men att han känner ett ansvar både för mig och för sin familj. Hela mailet andades ansträngdhet och svårighet. Jag vill ju inte utsätta honom för press som "tack" för allt gott han gjort mot mig i mitt liv och fortsätter göra genom att lyssna och bry sig om. Så en del av de tunga känslorna idag kommer sig av att jag delar hans uppfattning av vår verklighet; att det spelar minimal roll att vi älskar varandra eftersom vi inte kan vara med varandra utan att såra någon annan. Resten av de tunga känslorna kommer sig av längtan och kärlek som inte får utlopp. Men jag tackar för de tunga känslorna och tar emot. Det var ju dem jag var ute efter, eller hur? Nu vill jag bara att de ska bli ännu djupare.

Dagens poäng 14 september 2011

2011-09-15T00:13:00.000+02:00

Efter lång sömn och flera timmars tänkande och musiklyssnande i sängen, tröttnade jag på mitt sovrum. Min vän L frågade hur jag mådde, vilket jag svarade på med ett långt meddelande. När hon svarade tillbaka att hon inte var så glad själv, visste jag att det enda jag ville göra var att gå hem till henne och se om jag kunde muntra upp oss båda litegrann. Det var skönt att dra på sig riktiga kläder, inklusive finaste kappan och nyaste skorna. Solnedgången var spektakulär i blått, lila, rosa och guld. Luften var klar och ren. Jag gick med händerna i fickorna och kände mig som en riktig människa. Två koppar te och mycket skönt prat senare var jag på väg hem i mörkret. Jag gick sakta, för att det skulle ta tid att komma tillbaka till huset. Världen kändes plötsligt så mycket större än bara mitt sovrum. Jag sa till mig själv att om jag åker iväg och studerar så kan jag få känna den känslan varje dag. Sen blundade jag en kort stund och mindes känslan av att gå bredvid O; hans längd, hans stora steg, hans bestämda hand i min. Det var ett lyckat experiment, för det fick hjärtat att slå lite snabbare! Jag hade imaginärt sällskap hela vägen hem, utan att det störde den riktige O ett dugg. Praktiskt! Under resten av kvällen körde jag min lilla rutin: blogginlägg, mediciner och två kapitel i Jane Eyre. Jag kanske inte får mycket gjort, men "it is a small kind of accomplishment, I suppose", som en annan litterär hjältinna, Elizabeth Bennet, en gång sa.

Aktiviteter utanför hemmet: Hälsade på hos L. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Tittade på "Kitchen Nightmares" med E. 1 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Facebook-brev till L och besök hos densamma. 2 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg och ett brev. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad till Ls hus. 1 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: Den godaste fläskfilén någonsin med sås av öl, grädde och Karl Johan-svamp!

Mot bättre vetande

2011-09-14T22:36:00.001+02:00

I boken "Förnuft och känsla" av Jane Austen representeras de två koncepten av två systrar. Den ena är lite för förnuftig för sitt eget bästa och den andra för känslosam. Riktig lycka når de först när de lär sig av den andra systern. Första gången jag kom i kontakt med historien, identifierade jag mig med den känslosamma, yngre systern. Scenen där hon går ut i ovädret utan ordentliga kläder, bara för att få en skymt av huset där hennes kärlek bor; vilken kärlekskrank tonåring känner inte igen sig i den?

Men nu på senare tid känner jag mer igen mig i den återhållsamma, äldre systern som låter allt gå före sina egna känslor. I boken räddas hon av yttre händelser. Chansen att visa sina känslor kommer till henne, serverad på silverfat. Jag är inte så naiv att jag tror att det kommer hända mig. Hon kände i alla fall något under den förnuftiga ytan och väntade bara på ett tillfälle att leva ut känslorna. Jag, å andra sidan, har problem med att ens känna något. Varje litet känslofrö kvävs under förnuftets asfalt. Om jag ska leva ut några känslor måste jag ju först börja ha dem överhuvudtaget. Då måste jag sluta resonera mina spirande känslor till döds innan de ens börjar växa.

Idag hade jag möjligheten att börja känna något. Genast var förnuftet där och sa ifrån. Men så slog det mig att jag kanske kan överlista mig själv och använda förnuftet för att hitta fram till känslorna! Så här gick min inre dialog:

Jag: "Det börjar kännas som något på insidan... Kan det vara...längtan? Nostalgi? Vemod?"

Förnuftet: "Du vet var de känslorna kommer ifrån. Du tänker på Honom, som vi bestämde att du inte skulle."

Jag: "Men är det så farligt att tänka på Honom då?"

Förnuftet: "Det kommer bara leda till smärta i slutändan. Vem vill känna smärta?"

Jag: "Jag! Jag vill känna smärta! Det är i alla fall en känsla! Det är kanske vägen ut ur tomheten!"

Förnuftet: "Hm, ja, det har du ju rätt i...men kan du inte hitta något annat fokus än just Honom?"

Jag: "Nej, jag kan ju inte det, för inget annat verkar ha någon inverkan på mig."

Förnuftet: "Ja ja, låt gå, fokusera på Honom och känn din smärta. Ha så roligt."

Jag: "Det kanske inte bara blir smärta? På vägen kanske jag får känna fina, bra känslor också!"

Förnuftet: "Du är en obotlig optmist, eller hur? Nåja, glöm inte sen att det var din idé."

Jag: "Så då är vi överens? Jag ska använda mig av mina känslor för Honom för att bli friskare?"

Förnuftet: "Jag fattar inte att jag säger det här, men ja. Kan vi bli friskare så okej."

Enligt principen "Negativa känslor är också känslor" har jag nu alltså börjat utforska de inre regionerna och faktiskt hittat frön till just Längtan, Nostalgi och Vemod. Jag tillåter mig att tänka på Honom, Exet, O (för det är ju O det handlar om, det är han som har hört av sig och fortfarande älskar mig). Jag gör inget dumt som kan påverka hans förhållande, men jag lever ut mina känslor för honom där jag befinner mig. Bring on the pain! Dessutom blev jag starkt berörd idag av feedback jag fick på min blogg. Jag är så tacksam över vänner som hör av sig och berättar att de läser min blogg och blir berörda. Varje vän representerar mängder av minnen och känslor som kommer upp till ytan när jag hör från dem. Det är den bästa oväntade bieffekten av terapin som det innebär att skriva här. Lyckliga jag som är omringad av några av världens bästa, finaste människor! Tack!

Dagens poäng 13 september 2011

2011-09-13T22:43:00.001+02:00

Upp tidigt igen med flickorna på morgonen, den här gången för att hjälpa E göra färdigt matteläxan som bara inte funkade dagen innan. Sen sov jag igen och drömde mardrömmar som vanligt. När jag tog mig upp ur sängen på eftermiddagen så tittade jag på en inspelad film, "The Illusionist", med talangfulle Edward Norton i huvudrollen. Magin och kärleken grep faktiskt tag i mig mer än jag hade väntat mig, med tanke på "den stora tomheten" på sistone. Senare under dagen skickade min goda A-S en länk till Melissa Horns nya sång "Du är nog den". När jag lyssnade på den så kändes det också något långt inne i hjärtat.

För övrigt har jag gått på mit första möte som klassförälder. Det var helt surrealistiskt. Alla där kände varandra sedan de själv gick i skolan och kallade varandra smeknamn som de säkert fick i sexan eller tidigare, av den där 80-talsvarianten man kunde höra i "Dårfinkar och dönickar" (hur bra var det programmet, förresten?): Cola, Manken, etc. Alla körde interna skämt och pratade om hur det var när de själva gick i skolan som våra barn nu går i. Helt otroligt. Jag hade på mig snyggt ögonsmink, en kjol i 40-talsstil, en ny, fabulous kappa och min allvarligaste min. De andra hade träningsoveraller. Tur att jag verkligen inte bryr mig om att passa in mer än man måste. Jag la fram lite förslag och smarta synpunkter och visade att det är business som gäller från och med nu. Kanske är det inte bästa sättet att få nya kompisar, men jag är där för barnens skull, inte min egen.

Aktiviteter utanför hemmet: Möte med föräldraföreningen. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Matteläxa med E, varsin pratstund med båda barnen och bokval tillsammans på kvällen. 4 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Klartecken från kommunen att jag kan flytta till Ds lägenhet om jag vill. Men börjar jag plugga i november så försvinner stödet och jag har inte rätt till mer studiemedel... Så jag måste tänka mig för innan jag gör något. 1 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenad fram och tillbaka till skolan. 1 poäng!

Dagens summa: 8 poäng!

Dagens mums: Nybakat surdegsbröd med diverse goda pålägg!

Förlåtelsen

2011-09-13T21:02:00.001+02:00

För fjärde gången på ett år stod jag utan tak över huvudet, men den här gången var det åtminstone självvalt. Dessutom hade jag en plan. I flera år hade jag jobbat med barn på olika sätt och jag visste att jag hade bra kontakt med barn. Jag var inte heller rädd för att flytta till nya ställen eller träffa främmande människor. Arbetsförmedlingen höll möten för de som var intresserade av att jobba som au pair. På ett sådant möte fick jag höra mycket gott om att jobba i Norge. Språket var lätt att lära sig (och de förstår oss svenskar väl från början), lönen var upp till dubbelt så hög som i andra länder, körkort var inte ett måste och man kunde åka hem till Sverige oftare än om man valde länder längre bort. Sagt och gjort, jag sökte några jobb som verkade rätt för mig och åkte snart för att träffa den bästa familjen.

Pappan i familjen var bankchef med skidåkning som sitt stora intresse. Mamman var ekonomichef på ett stort multinationellt företag och gravid i sjätte månaden med deras tredje barn. Föräldrarna hade träffats under sin ekonomiutbildning i London som de gick tillsammans med nuvarande kungen av Jordanien. De är fortfarande nära vänner med kungaparet. Barnen var en fyraårig flicka som gick halvtid på förskola och en 10 månader gammal son. Familjen bodde i ett fint område i Oslo med otrolig utsikt över fjorden. Vi kom bra överens och jag flyttade hem till dem så fort jag kunde.

Jag hade inte mycket ledig tid, men oftast hade jag en ledig eftermiddag/kväll i mitten av veckan och varannan helg ledig. På mina lediga stunder var jag ute så mycket jag kunde. Jag åkte buss in till centrala Oslo och upptäckte arkitektur, parker och sevärdheter. Ett tag umgicks jag med några andra svenska au pairer, men som vanligt hade jag sällan något gemensamt med mina jämnåriga. Om jag inte åkte in till stan så gick jag långa, långa promenader i olika riktningar från huset. Under dessa promenader hade jag gott om tid att reflektera över de senaste årens tumult. Omgivningarna var bländande vackra, men inuti mig var landskapet härjat och fult. Jag kände mig som en hemsk familjemedlem, värdelös student och katastrofal kärlekspartner. Allt hårt arbete jag gjorde där i Norge, alla hälsosamma vanor och all fysisk ansträngning var på ett sätt mitt försök att rena mig och göra mig själv till en bättre människa.

Under en av mina långa promenader kom jag fram till en stor, vacker kyrka. Jag som bokstavligen vuxit upp i kyrkan var nyfiken på hur den norska statskyrkan skilde sig från den svenska. Förmodligen stod kyrkan tom så dags, men jag har alltid känt mig hemma i gammeldags kyrkor, så jag gick in. Jag hade fel när jag antog att kyrkan var tom. Längst fram vid altaret knäböjde en mycket liten grupp människor inför en präst som talade lågmält till dem. Jag drogs framåt mot dem utan att märka att mina fötter rörde sig. Inte en tanke fanns i mitt huvud på att jag kanske störde dem på något vis. Allt jag kunde tänka på var att få höra vad prästen sa. När jag kom tillräckligt nära för att de andra skulle upptäcka mig, så gjorde de plats för mig att knäböja tillsammans med dem. Prästen vinkade dit mig med en stillsam rörelse. Jag tog min plats under tystnad, böjde huvudet, knäppte händerna och blundade.

De som samlats där för att lyssna på prästen var de anställda i kyrkan. Detta var deras själavårdande möte som de hade en gång i veckan. Men trots att jag bara vandrat in så välkomnade de mig som att de hade väntat på mig. Ämnet för dagen var förlåtelse. Vi sjöng psalmer om Guds förlåtelse. Men den förlåtelse som prästen talade om var vår egen förlåtelse av oss själva. "Ingen kan ta emot Guds förlåtelse om han inte förlåter sig själv först", sa han. Sedan fortsatte han med att ge exempel på saker som vi kanske hade svårt att förlåta oss själva för; både saker vi faktiskt gjort och saker vi egentligen var oskyldiga till. Då brast det för mig. Tårarna vällde fram. Jag grät så att jag skakade, vilket anses ganska opassande i en typisk lutheransk statskyrka om man inte är på begravning. Men jag kunde inte hejda mig. De andra kom fram till mig, kramade om mig och pratade tröstande. Jag fick sitta hos dem och gråta tills det tog slut. Sedan pratade jag med prästen som fick mig att lova att jag skulle börja förlåta mig själv. Det är en process som fortfarande pågår, men jag vet att den processen fick sin stora start den dagen.

Innan jag gick därifrån, frågade jag de anställda om det fanns något jag kunde göra. Det visade sig att de behövde en pianist till en musikal de skulle sätta upp med barn- och ungdomsgrupperna. Jag anmälde mig omedelbart och efter den dagen promenerade jag långt i mörkret en gång i veckan för att repetera med några fantastiska unga killar som själva skrivit musiken. Det kändes otroligt skönt att få ge tillbaka till de som gjorde en så stor sak för mig.

Dagens poäng 12 september 2011

2011-09-12T23:34:00.000+02:00

Jag är tvungen sen igår att göra ett uppehåll i den perfekta sömnplanen, för att ta mig upp med barnen på morgonen. Inte bra. Nog för att jag somnar sen igen efter att de gått, men det är en helt annan sak än ostörd sömn. Dessutom väcktes jag i förtid av ett telefonsamtal som gjorde det omöjligt att somna om på ett bra tag. Det verkar nämligen som att jag kan få pengar av kommunen för att hyra Ds lägenhet när hon inte bor där. Då skulle jag hamna en timme bort från barnen, men jag skulle ha ett eget ställe utan att behöva flytta möbler och sånt. Jag får veta mer imorgon. I övrigt så har jag gjort försök att nå fram till någon slags känslor under dagen, men hjälp av musik och minnen, men tyvärr så nådde jag bara till "lätt deprimerad". Dessutom var jag mest deprimerad över att inte känna något, så det var totalt värdelöst. Nu till dagens poäng som jag fick någonstans mellan de långa stirr- och sovstunderna.

Aktiviteter med barnen: Morgonförberedelser för Hälsoveckans första utedag. Matteläxa med E och pratstunder med båda barnen. 4 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Telefonsamtal från omtänksamma A-S. 1 poäng!

En stunds pianospelande: Mer träning inför dopet. Nu vill de ha en psalm också. 1 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg med minnen från förr. 1 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: Köttfärssås med svarta och gröna oliver! Hjälp vad mycket kött det blivit på sistone...

Tillbaka till O

2011-09-12T20:50:00.000+02:00

Jag kunde inte stanna i Stockholm för alltid efter misslyckandet med det hemska säljjobbet. Min mormor köpte en pytteliten, billig bostadsrätt åt mig på samma gata som min gammelmormor och gammelmorfar. På så sätt kom jag tillbaka till Västerås och kunde hälsa på mina gamla, rara släktingar dagligen. Min pojkvän K hoppade av utbildningen i Hjo och kom hem till Västerås han också. Vi bodde tillsammans i den lilla lägenheten och kände oss rätt små i vuxenlivet. De första månaderna jobbade som jag assistent till en församlingspedagog i Svenska Kyrkan. Men sen fick både jag och K jobb som musiklärare på en mellanstadieskola och vi tog chansen att vara mer tillsammans. Jag jobbade även som lärarassistent i ämnena matematik, engelska och svenska som andraspråk.

När sommaren kom så kom även Ks bandmedlemmar hem till Västerås från sina skolor. Ks bästa barndomsvän J var hemma hos oss nästan varje dag och sov ofta över på nätterna. Istället för två kompisar och en tjej, eller ett par och en vän, så blev vi som tre i ett förhållande som alltid hängde ihop. Det dröjde inte länge förrän J började sitta väldigt nära mig och hålla mig i handen när vi var ute och gick. Vi pratade allt mer med varandra. K visade inte på något sätt att han tyckte det var fel. Tvärtom verkade han glad att jag kom bra överens med hans vänner som var sån stor del av hans liv. Men så kom dagen då jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag var mer attraherad av J än av K. Jag visste precis vad det berodde på också: J påminde otroligt starkt om mitt ex O, både till utseende och personlighet. Jag tog den svåra vägen och berättade för K hur jag kände. Han blev helt förkrossad och det var slutet både på vårt förhållande och hans vänskap med J. Vi hade inte gjort något annat än att hålla varandra i hand, men vi visste alla att det var känslorna och sveket som räknades.

Så fort det var slut mellan mig och K, förväntade sig J att han och jag skulle bli ett par. Han hade säkert dåligt samvete, men tydligen inte lika starkt som jag. Det var så sorgligt att det var slut mellan mig och K, men mest av allt mådde jag dåligt över att ha förstört en livslång vänskap och gjort det omöjligt för ett lovande band att fungera ihop. Jag klarade av att kyssa J några gånger, men inte mer än så. Inom kort gjorde jag klart för honom att jag inte kunde träffa honom alls.

Varken jag eller K hade råd att bo kvar ensam i lägenheten, så min mormor hyrde ut den i andrahand. K flyttade hem till sina föräldrar, men jag hade ingenstans att ta vägen. Jag sov en natt på soffan hos min mamma, som irriterat gjorde klart för mig att jag inte kunde bo där. Men så fick jag ett telefonsamtal jag aldrig hade väntat mig. Det kom från Os exfru, P. Hon hade fått höra av min mamma att jag flyttat till Västerås och att det var slut mellan mig och K. Nu bad hon mig att gå över gården och hälsa på O. Jag kunde inte tro mina öron! Hon berättade att O inte varit sig själv sen jag lämnade honom. Enligt henne var det mycket värre än när hon hade skilt sig från honom. Han lät lägenheten förfalla. Almanackan på väggen visade fortfarande samma månad som när jag gick därifrån över ett år tidigare. Han var allvarligt deprimerad och P sa att om jag inte kunde tänka mig att muntra upp honom för hans egen skull, så kunde jag väl åtminstone göra det för barnens skull. Jag tittade upp från telefonen och ut genom fönstret. Där såg jag honom, i sitt eget kök. Han tittade på mig som att han inte kunde sluta. Jag gick över på en gång.

Jag blev helt överväldigad av hur känslosam O var när jag kom in till honom. Allt han kunde göra först var att upprepa för sig själv att jag hade kommit tillbaka till honom. Jag hade också längtat efter honom, men det gick lite fort för mig. Vi satt tillsammans i soffan som vi hade gjort vår första natt tillsammans och bara pratade och kramades. Jag grät och berättade någon slags komprimerad version av hur hemsk jag hade varit mot både K och J. Jag kände mig hemsk och inte alls värd all kärlek som O överöste mig med. Sent, sent på natten somnade jag i hans armar. När jag vaknade nästa morgon så hade han satt sitt guldhalsband runt min hals som ett tecken på att jag var hans igen. Han bad mig flytta in hos honom samma dag och det gjorde jag. Jag var hemma igen och den här gången hade jag exfruns välsignelse och barnens odelade glädje.

För första gången i mitt liv var jag helt trygg, älskad och omhändertagen på alla sätt. O samlade ihop sig helt fantastiskt och blev allt jag någonsin kunde önska mig i en partner. Han gav mig fria händer att göra vårt hem till mitt eget och inte en skugga av hans hem med P. Vi åkte på middagar hos hans föräldrar. Jag följde med till Stockholm när han jobbade där så vi kunde gå tillsammans och shoppa och äta. Vi hade mysiga hemmakvällar både med och utan barnen. Jag blev helt accepterad som en tredje förälder och tog barnen till första dagen i deras nya skola, deras händer i mina. Både O och P var överens om att jag kunde hantera barnen på ett helt annat sätt och det var jag som lärde dem att städa sina rum till exempel. Allt borde ha varit underbart.

Det är inte förrän i år som jag har förstått vad som egentligen hände. Mitt i detta fina liv blev jag nämligen djupt deprimerad för första gången. Jag kunde ligga i timmar och bara stirra på en vägg. Ibland rann tårarna utan förvarning. Gradvis klarade jag inte heller av att O rörde vid mig. Jag gick och la mig lika tidigt som barnen och låtsades sova när han kom till sängen. Nu vet jag att människor som gått igenom så mycket elände som jag hade gjort vid det laget ofta klarar att hålla ihop sig själva tills de hamnar i fullständig trygghet. Då släpper man taget. Men det visste jag inte då. Jag kände mig bara som världens uslaste, mest otacksamma, bortskämda snorunge. Ju sämre jag mådde, desto mer omtänksam blev O. Ju mer omtänksam han blev, desto sämre mådde jag. I min depression började jag leta efter fel hos honom så att jag kunde skylla på något på utsidan istället för att titta inåt i mig själv. Men han var perfekt...ända tills en natt, när han tröttnade på att jag låtsades sova. "Jag gör ju allt för dig. Det minsta du kan göra är väl att röra vid mig?" Allt det sjuka, allt det ledsna inuti mig exploderade som en vulkan. I mitt huvud vändes hans ord så att de betydde "ha sex med mig som betalning för att du får bo här", vilket var långt från sanningen men alldeles för nära mitt tidigare liv. Jag flög upp ur sängen, drog ihop några av mina saker och gick över till min mamma mitt i natten. Nästa dag, när jag kom över till O, försökte han prata med mig, men jag bara tittade bort och hävde ur mig hårda ord om honom. På insidan försökte jag vara hård och tänka att det snart skulle vara över om jag bara kunde såra honom tillräckligt.

Jag har hatat mig själv i åratal efteråt för det jag gjorde då. Vi pratade inte på nära ett årtionde. Sen skickade jag ett mail där jag förklarade mig och bad om ursäkt på mina bara knän. Hans svar var fullt av förståelse och förlåtelse. Efter det hördes vi inte av på tre år till...förrän nu.

Dagens poäng 11 september 2011

2011-09-12T00:28:00.001+02:00

Jag börjar känna mig håglös. Om jag inte tog antidepressiva så skulle jag säkert sjunka ner i depression just nu. Jag hittar inget att hålla fast vid. Allt jag vill göra är att ligga stilla och lyssna på musik. Det enda som känns lite spännande är tanken på att plugga i Västerås i vinter. Då har jag någonstans att gå, människor att träffa, saker att göra och en anledning att ha andra kläder än morgonrock. Kraften jag fick av min poängjakt börjar avta, om den inte har avtagit helt redan. Men jag slutar i alla fall inte skriva dagligen. Det är det enda som ger mig någon slags rutin i vardagen just nu, så det vill jag inte vara utan. Dagens poäng är få...

Aktiviteter med barnen: Tröstande av V som kände sig ensam. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Samtal med D, alltid bra och uppiggande. 1 poäng!

Skrivande: Ett långt email. 1 poäng!

Dagens summa: 3 poäng! Jag är förvånad över att jag ens fick ihop till det.

Dagens mums: Moussaka, tsatsiki och mörk choklad med havssalt!

Dagens poäng 10 september 2011

2011-09-11T00:48:00.001+02:00

Förutom att ungarna stoppade i sig chips och O'boy medan jag låg och sov, så känns det rätt okej att gå igenom dess två veckor av medicinerad sömn. Om man sover 14-15 timmar i sträck på en sån liten dos så måste man bara erkänna att kroppen behöver det. Jag får nästan inget annat gjort, men det är inte heller meningen. Jag ska ju inte somna av trötthet utan av sömnighet, minns ni det?

Men en sak har jag gjort som jag inte tänkte berätta först. För några dagar sedan anmälde jag mig till ett par högskolekurser som börjar i november och igår blev jag antagen. Kurserna går i Västerås, så det skulle innebära att jag skulle bo där fyra dagar i veckan. Jag vet inte om jag är redo för heltidsstudier, men jag har egentligen inget att förlora på att försöka, utom lite pengar för kurslitteratur. Den ena kursen är en kurs i engelsk litteraturhistoria och jag har redan en av böckerna på listan hemma: "Jane Eyre" av Charlotte Brontë. Så nu lägger jag Narnia, Weaveworld och Dark Tower-böckerna åt sidan ett tag för att läsa denna klassiker. Jag började ikväll och det drog upp mycket känslor att läsa om ett barn som blir slaget, inlåst och utstött. Tre kapitel räckte för idag.

För övrigt har jag ätit godis tills jag nästan kräktes och tagit en lång, härlig promenad med L som slutade i en heldränkt, lerig fot. Tack och lov för en fin brasa att värma sig framför när man kommer hem igen!

Aktiviteter utanför hemmet: En tur till Tempo för godisinköp och en promenad längs vattnet med L. 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Godisköp och mysande framför teven (Flintstones och Kitchen Nightmares). 2 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Ett jättelångt, bra samtal med min kloka bror och en promenad med L. 2 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Två promenader. 2 poäng!

Dagens summa: 9 poäng!

Dagens mums: Morotsbröd med pepparsalami, grapefruktjuice och mörk choklad med chili!

Jag och min frontallob

2011-09-10T22:06:00.001+02:00

Vem är bästa vän med sin hjärna? Om den kräver antidepressiva och antipsykotika bara för att fungera någorlunda normalt så kanske man inte tycker att den är så toppen. Men jag gillar ändå min hjärna för att den fortsätter att förvåna mig. Den kan ta nästan hur många smällar som helst (inte bokstavligen, men bildligen talat). Den har ett fantastiskt minne. Den har en spatial (det betyder "rumslig") intelligens som kommer väl till pass när man spelar Tetris, packar flyttkartonger och gör meningslösa IQ-test på nätet när man har tråkigt. Men sen i onsdags har jag sneglat lite misstänksamt på min frontallob, också känd som pannloben.

Min psykiater påpekade vid två tillfällen under mitt senaste läkarbesök att jag fungerar ovanligt. Båda dessa ovanliga funktioner går att spåra till just frontalloben.

Ovanlighet nummer 1:

Min förmåga att sätta förnuft över känslor. Enligt min läkare har jag tagit detta till en extrem nivå som inte är hälsosam. Här har jag fått beröm från både släkt och långtida vänner för att jag "lugnat ner mig" jämfört med hur jag var som tonåring och barn. Min mamma är så glad för att jag är så lugn och lätt att resonera med. Det är en enorm förändring från mina konstanta utbrott tidigare i livet. Jag har känt mig storsint och utvecklad som klarat av att förstå och förlåta de personer som gjort mig illa i livet. Jag har trott att jag har valt bort ilska, sorg och upprördhet. Men nu kommer min läkare och påpekar det jag vet är sant, men som jag vägrat se som ett problem: Jag kan inte känna ilska, sorg eller upprördhet ens om jag ville. Detsamma gäller för andra känslor såsom glädje, kärlek och upprymdhet. Det är enkelt för mig att verka saklig och förnuftig, för jag har helt enkelt inget val. Jag har stängt ner känslorna för att överleva. Hur ofta har jag inte blivit anklagad av min man för att vara känslolös? Jag har protesterat, för det låter som att jag skulle vara en elak, ond, iskall människa. Det är jag inte. Jag bryr mig väldigt mycket om att andra ska ha det bra. Men jag har tydligen inget att sätta emot när andra mår bra på min bekostnad.

Nu säger min läkare att det är ett akut läge; att jag har stängt ner känslorna så länge att det kan bli svårt att rädda dem. "Jag förstår inte ens att du klarar av att gå hem till ditt hus när vi är klara här, men jag vet ju egentligen hur du klarar av det", sa han. Just det, för att jag helt enkelt vägrar känna efter hur det egentligen känns. Han menar att jag inte har en chans att tillfriskna om jag inte flyttar ut, kommer bort och bor själv. Jag både längtar efter att bo själv och känner mig orolig för att klara mig på egen hand. Men det spelar ingen roll. Han har ju rätt. Jag känner känslolösheten som ett stort "ingenting" på insidan. Det är en stor omställning att sluta se känslolösheten som att jag har lyckats med något. Jag måste nu börja se det som att något livsviktigt fattas. Annars kommer jag aldrig bli en hel människa. Mina utbrott när jag var yngre var normala, hälsosamma reaktioner på det jag gick igenom. Min brist på utbrott nu är det sjuka, det ohälsosamma. Självklart vill jag inte ha utbrott av känslor, men jag vill ha känslor överhuvudtaget. Någonstans där i frontalloben sitter de och gömmer sig: känslorna.

Ovanlighet nummer 2:

Jag minns mina drömmar varje dag när jag vaknar. Det normala är sömnamnesi, att man inte kommer ihåg något från sömnen. Men jag tillhör de få människor som kommer ihåg drömmarna i vaket tillstånd, flera år efteråt. Jag vet när jag har en dröm igen som jag haft förut. Dessutom är jag ofta medveten om att jag drömmer när jag gör det och kan i vissa fall styra i drömmarna. Lucid dreaming, kallas detta fenomen. Det är inget konstigt eller övernaturligt på något sätt. Det är helt enkelt så att frontalloben, som hos normala människor stänger ner under REM-sömnen, fortfarande är påkopplad medan jag drömmer. Alltså är mitt "dagminne" påkopplat samtidigt som drömmarna spelas upp och allt får namn, registreras och arkiveras precis som händelser under vaken tid. I mina drömmar har jag dock känslor, starka känslor. Vad det än är som blockerar känslorna i vaket tillstånd, så finns den blockeringen inte där när jag sover.

Nattetid: alldeles för aktiv frontallob. Dagtid: blockerad frontallob. Eller enkelt uttryckt: I sömnen lever jag ut de känslor som inte får någon plats när jag är vaken. Jag har helt enkelt genomgått en egenhändig lobotomi på dagtidshjärnan. För det är just frontalloben man opererar vid en lobotomi. Lobotomipatienter är likgiltiga med svårigheter att organisera tillvaron känslomässigt och tidsmässigt.

Det känns som att jag och min frontallob måste ta ett allvarligt snack.

Dagens poäng 9 september 2011

2011-09-09T23:44:00.002+02:00

Oj, vad har jag gjort idag egentligen? Sovit, ätit god mat, lyssnat på musik, tittat på film, gosat med katterna och hängt med ungarna. Det låter väl som en bra, om än poängfri dag? Nej, snart får jag ta mig samman och tänka på att tjäna ihop poäng lite mer aktivt! Fast målet var ju inte att få saker gjorda, utan att få upp humöret. Och humöret är uppe, inga problem.

Aktiviteter med barnen: Pratat, gosat och sett dem leka vikingar. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Telefonsamtal med L. 1 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg och översättande av en massa schlagerlåtar. 2 poäng!

Dagens summa: 4 poäng! Men sämre dag kan man ha!

Dagens mums: Hemmagjorda hamburgare, nachos med het dipp och hembakade cookies!

Den bästa julen

2011-09-09T21:54:00.001+02:00

De allra bästa jularna har jag egentligen haft med mina barn. Inget går upp mot att se deras glädje när man har kämpat för att göra helgen magisk! Men då och då tänker jag på den bästa julen jag hade innan jag fick E och V.

Det var julen 1996. Jag var fortfarande tillsammans med O (vi bodde tilsammans vid det laget) och han hade bestämt sig för att världen helt enkelt fick acceptera att han var tillsammans med en 17-åring. Kanske tänkte han att folk skulle förstå om de bara fick lära känna mig, eller så skulle de se hur bestämd han var och på det sättet förstå att jag var värd att kämpa för. För att visa att han menade blodigt allvar med vårt förhållande, bjöd han med mig att fira jul hos hans föräldrar. Jag borde ha varit dödsnervös, men med O vid min sida fanns det inte utrymme för nervositet. Jag tog reda på i förväg vilka som skulle finnas där (Os föräldrar och hans två bröder plus en av brödernas partner) och köpte julklappar till alla för de pengar jag hade tjänat ihop själv. Det skulle bli en riktig familjejul och jag var plötsligt del av familjen!

Min egen familj har väldigt starka traditioner runt jul och det var inte populärt att jag skulle fira jul någon annanstans. Jag argumenterade att jag snart var vuxen och att det var dags att frigöra mig, men min mamma ville väl hålla kvar mig så länge som möjligt. Just jul och födelsedagar är hennes stora sentimentala stunder när det gäller familjen. Dessutom skulle ett firande med Os familj innebära att jag missade både julafton med henne och juldagen med pappa, vilket skulle leda till gräl såklart. Inget de sa skulle kunnat få mig att ändra mina planer. Dagen före julafton satt jag och O i bilen på väg till Eskilstuna som planerat.

När vi kommit fram till Os föräldrahem blev vi visade till vårt rum. Varje bror hade ett eget rum för sig och eventuell partner fint iordninggjort. På julaftonsmorgonen smög föräldrarna runt och delade ut godis och serietidningar för att "vi barn" skulle ha något att göra medan vi väntade på julmat och julklappar. Det var så roligt att se O bli som en liten pojke igen, han som alltid var så vuxen och ansvarstagande. Vi låg på våra sängar och myste medan vi hörde de andra fixa saker i det fina, dekorerade huset. Under dagen hann jag prata lite med Os föräldrar och bli visad runt huset av O. Jag fick en mycket helare bild av honom som jag fortfarande är tacksam för.

På kvällen, när vi öppnade julklappar, var alla förvånade över att jag hade presenter till dem allihop. Det var roligt att se att jag hade valt så bra saker till var och en. Alla gav presenter till höger och vänster, men O väntade till sist med mitt enda paket från honom. Jag vet inte vem som höll andan mest, jag eller Olles mamma, när han lämnade över ett fyrkantigt litet paket som visade sig komma från en guldaffär. Visst hade han visat på alla sätt inför sin familj att han menade allvar med mig, men jag var inte beredd att se hans mamma få en hjärtattack ifall asken visade sig innehålla en ring. Tack och lov innehöll asken ett vackert par guldörhängen med gnistrande stenar istället. Jag förstod vad det betydde för O utan att behöva någon närmare förklaring.

En av Os bröder jobbade inom spelbranschen. Han hade med sig något som vi aldrig sett förut: ett Playstation. 3D-spel var alldeles nytt och det fanns bara ett fåtal spel gjorda för Playstation, men han hade med sig alla spel som gjorts dittills. Jag fick äran att vara den första att prova. Det betydde mycket, med tanke på att det stod tre spelsugna, teknikälskande bröder på tur. Ett av spelen hade en egyptisk pyramid och en kvinnlig hjälte på omslaget. Jag var tvungen att prova det! Det var svårt att vänja sig vid 3D-tänkandet och spelet kändes nästan överväldigande realistiskt, men jag älskade det. Spelet hette "Tomb Raider", kvinnan hette Lara Croft och det var början på ett äventyr som kom att ändra hela mitt liv ett par år senare.

Vi var helt fast, O, jag och bröderna. Os mamma försåg oss med mat och godsaker långt in på natten medan vi spelade så kontrollerna glödde. När juldagen drog mot sitt slut var vi långt ifrån färdiga med det roliga. Det var underbart att se O skratta och skämta med sina bröder. Dessutom hade en av bröderna visat ultraljudsbilder på sitt första barn vid julmiddagen, så stämningen var hög för alla. Os föräldrar frågade oss om vi ville stanna längre. Självklart ville vi det allihop! Vi hade inte kläder med oss för mer än ett par dagar. Västerås var såklart inte långt borta, men ingen ville åka hem. Istället åkte vi ner på stan och handlade helt nya kläder på mellandagsrean. Känslan när jag gick genom ett snöigt Eskilstuna centrum, upplyst av juldekorationer, hand i hand med O som var så stilig i sin vinterrock...det är en känsla jag kan ta fram igen när som helst och njuta av. Den känslan höll i sig resten av julen och hela vägen hem i bilen. En känsla av perfekt samhörighet och lycka.

Dagens poäng 8 september 2011

2011-09-08T23:35:00.001+02:00

Sömn, underbara, medicinerade sömn! Jag sov 15 sköna timmar med bara minimalt med mardrömmar. Det här skulle ju egentligen vara en av mina aktiva dagar, men med gårdagens läkarbesök och föräldramöten så unnar jag mig att ta detta som en vilodag istället.

Aktiviteter med barnen: Jag hann gosa och mysa och prata med båda. Dessutom såg jag "En julsaga" med V som kröp ihop i mitt knä av skräck. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Lekte frisör som vanligt och klippte en massa hår. 1 poäng!

En stunds pianospelande: Tränade på "Handens fem fingrar" inför en namngivningsceremoni nästa helg. 1 poäng!

Skrivande: Två blogginlägg (nåja, ett blogginlägg och ett brev, egentligen). 2 poäng!

Dagens summa: 7 poäng!

Dagens mums: BLT-nattsmörgås med serranoskinka istället för bacon!

Genrep

2011-09-08T23:21:00.000+02:00

Kära Ex!

Det finns så mycket jag vill säga till dig. När man inte har något jobb så hinner man tänka alldeles för mycket på en dag. Men jag vet hur det skulle bli; jag skulle säga alldeles för mycket. Jag har försökt att bara hålla orden i huvudet, men det går inte. Tankarna är för stora, tar för mycket plats. Jag måste se det jag tänker framför mig så att jag kan sortera bland känslorna och infallen. Alltså skriver jag detta som du aldrig kommer läsa, i hopp om att få fram någon vettig tanke som jag faktiskt kan skicka till dig en dag.

Jag undrar vad vi har för plats i varandras liv. Du älskar mig, jag älskar dig. Du tänker jämt på mig, jag tänker jämt på dig. Vi gjorde slut av anledningar som inte längre finns. Ingen av oss känner sig färdig med den andra i det här livet. Jag är tillgänglig och fri att önska mig ett liv tillsammans med dig. Du säger att om du blir "oväntat ensam" så är din enda plan, din första tanke att söka upp mig och göra vad som helst för att få mig, hur länge du än måste vänta. Just nu skulle du inte behöva vänta en sekund. Jag skulle vara din omedelbart. Men du är inte singel. Du kallar det du har för ditt drömliv-minus-mig. Du säger att du inte vill byta bort det. Jag vill inte heller få dig till att byta bort det. Du vill ha mig, men inte så mycket att du vill byta bort det du redan har. Det är förståeligt. Vem vill bryta upp en fungerande familj med allt vad det innebär? Du lägger vårt varande som kärlekspar på ödet, eller snarare på din nuvarande partner. För det är det du menar, eller hur? När du säger "oväntat ensam" så menar du "om hon lämnar dig av någon anledning som känns så osannolik att du inte ens kan förutspå den". Om jag skulle vänta på dig så skulle jag alltså också lägga mitt liv i hennes händer. Otänkbart. Jag måste ha mer kontroll över mitt liv än så. Jag är värd mer än att vara någons B-plan.

Alltså behöver jag ha ett liv som inte går ut på att vänta på dig. Men medan jag lever det livet så kvarstår frågan: Vilken slags kontakt ska jag ha med dig? Ingen kontakt alls? Det kanske vore det enklaste, om inte det lättaste. Vi klarar oss ju några år utan kontakt, det har vi bevisat. Men vi tänker på varandra och dras till varandra som magneter. Om vi redan tänker på varandra och längtar efter varandra så stör det ju ändå vardagen. Då kanske det är bortkastat att inte ha någon kontakt alls? Dessutom är livet kort. Att gå runt och förneka sig något som båda längtar så starkt efter känns som ett enormt slöseri. Eller är det jag som rationaliserar för att jag inte orkar leva helt utan kontakt? Jag blir galen på att skärskåda mig själv och mina egna motiv!

Låt oss säga att vi har kontakt, vilket vi ju också har just nu. Då kan vi ju börja med att fastslå vilken slags kontakt vi inte vill ha. Ingen av oss vill ha en klassisk kärleksaffär bakom din partners rygg. Jaja, jag vet, vi har redan en kärleksaffär bakom hennes rygg i och med att vi älskar varandra utan att hon vet om det. Men du vet vad jag menar: hemliga möten, sex i smyg, kodade sms och allt det där. Du vill inte svika henne. Jag vill inte vara den andra kvinnan. Ingen av oss vill göra det som finns mellan oss till något smutsigt. Alltså är det bäst att inte träffas i verkligheten. För vi kan ju inte gärna skaka hand när vi träffas igen efter så lång tid. Nej, det blir en kram och redan där är den fysiska barriären nedriven. Jag kommer vilja hålla dina fina händer och när du pratar kommer jag bara tänka på att kyssa din mun. Jag ger upp i förskott, det är redan ett förlorat slag.

Då återstår kontakt på avstånd. Du gav mig ditt telefonnummer och sa att jag kunde ringa när som helst, att jag alltid kunde prata med dig. Det kan man ju säga till någon som bara är en god vän. Men skulle jag kunna ringa upp "bara som en vän" och prata litegrann om det ena och det andra? Jag tror inte att jag skulle kunna slappna av såpass. Underskatta inte kraften i att höra varandras röster. Det triggar minnen och känslor som betyder mer än orden man får fram. Jag tror att du egentligen visste det också när du gav mig möjligheten att ringa dig...och kanske längtade efter att känna den kraften. Vi kommer aldrig vara "bara goda vänner" och det vet du. Så vad finns mellan vänskap och kärleksaffär? Ska vi ta några år för att lista ut det? Om vi levde i ett vakuum så skulle vi kunna göra det. Men allt vi skriver till varandra påverkar oss och till slut kommer det påverka hur du är i ditt förhållande med din partner. Om jag vore självisk så skulle jag kunna sitta här på avstånd och se dig gå igenom den självuppfyllande profetian om att bli "oväntat ensam". Hon skulle lämna dig, men du skulle ha gett henne orsaken. Det kanske inte känns lika smutsigt som att bli upptäckt mitt i en ångande kärleksaffär, men det är inte heller lika nobelt som att göra ett rakt val. Eller så har vi kontakt ett tag och tröttnar på det när vi inte kan få ut något av det än att höra gång på gång vad vi känner för varandra, förlora oss i gamla minnen och artigt förhöra oss om hur det går för den andra i ett liv som vi inte är del av. Kanske vi lyckas avsluta det hela innan hon får reda på något?

Om jag har tänkt rätt så handlar det om ett val mellan två saker:

1. Att bryta kontakten helt, antingen för livet eller tills vi båda är fria samtidigt.

2. Att hålla skriftlig kontakt på avstånd, för livet eller tills något förändras som antingen avslutar kontakten eller ger oss tillfälle att vara tillsammans.

Tills jag hör från dig igen kan jag ju alltid låtsas att jag valt alternativ 1, för att känna hur det känns. Men jag vet att du kommer att skriva igen och då måste jag välja på riktigt. Vad jag än skriver till dig då, så blir det i alla fall kortare än det jag skrivit nu.

Kram, Hysteria

Säljsekten

2011-09-08T17:28:00.001+02:00

Jag var 18 år, hemlös och arbetslös. Den enda i släkten jag kunde prata med var min släkting i Stockholm. Hennes inställning var att skolan var värdelös och att det var bättre att jobba sig fram i livet; skaffa erfarenheter och kontakter. Jag använde betaltelefonen på Hjo folkhögskola för att ringa henne och en dag ringde hon upp mig på den för att berätta om en jobbannons hon klippt ut åt mig. Om jag fick jobbet kunde jag bo hos henne på en soffa.

"Easy Music" hette företaget som hade kontor i Solna och sökte nya försäljare. Jag la mina sista pengar på en tågbiljett till Stockholm, lånade en kavaj av min släkting och dök upp på anställningsintervju. Innan jag fick komma in och träffa chefen, fick jag fylla i ett personlighetstest. Nu vet jag att just det testet jag fyllde i är vanligt bland säljchefer som vill veta hur de bäst ska påverka sina säljare att jobba hårdare. Som ett duktigt litet får fyllde jag i alla mina personlighetsdrag och gav bort nyckeln till mina svagheter.

Jag var förvånad över hur unga alla var på kontoret. Ännu mer förvånad blev jag när jag fick träffa chefen. Han berättade själv att han var 25 år (äldst på arbetsplatsen) och visade sin dyra klocka, sin dyra sidenslips, sina dyra skor och en bild på sin dyra bil. Självklart ville jag tjäna pengar, men van som jag var att leva på ingenting så uppskattade jag andra värden i livet. Hans skryt stod mig bara upp i halsen. Men jag log snällt och låtsades vara imponerad. Han berättade att jobbet gick ut på att sälja CD-skivor, men att det inte spelade någon roll vad vi sålde. Mitt jobb var att sälja, om det så var en påse luft. "Förra månaden sålde vi parfym under ett annat firmanamn. Nu är det CD-skivor. Jag vill veta att du är med nästa gång vi byter vara." Jag berättade om mina framgångar som försäljare av skönhetsprodukter och fick jobbet.

Redan nästa morgon var det dags att vara på plats 7 på morgonen. Jag var för ung för att ifrågasätta något, så jag gjorde bara som de sa och tog in allt det nya. Vi inledde med ett två timmar långt peppmöte. Jag var en av fyra nya säljare som försökte hänga med i det nya snacket ("juice" betydde "bra", t.ex.). Vi delades in i team som skulle tävla mot varandra, med varsin teamledare vars kvalifikationer var att de arbetat där längre och sålt bra. Vi skulle sikta på att själva bli teamledare. Vi fick ställa oss upp och beskriva det lyxliv vi ville få i framtiden och sen göra planscher med bilder på lyxbilar, lyxvillor, pooler, båtar etc. Jag ritade in min pojkvän K i planschen och fick skäll. "En bra säljare har inte tid med förhållanden! Det får du ha när du dragit dig tillbaka med dina rikedomar!"

Efter två timmars "pepp" var jag helt slut, men då var det dags att hoppa in i bilar med sin teamledare och åka till dagens säljområde. I bilen fick vi våra instruktioner: Vi skulle bära runt på en låda CD-skivor med blandade låtar i olika genrer (typ Absolute-skivorna). Skivorna skulle säljas för 100 kr styck, eller 200 kr för tre skivor. Våra tilltänkta kunder var "alla vi träffade" - folk på gatan, butiksinnehavare, verkstadsarbetare, you name it. För varje skiva vi sålde skulle vi sätta ett streck på kartongen. Strecken skulle jämföras under hela dagen med de andras streck, vilket ledde till antingen beröm eller skäll från teamledaren. Raster var inte tillåtna och inte heller lunch. En bra säljare skulle ha en chokladbit i fickan på morgonen så han inte slösade tid på att gå in i en mataffär under arbetstid. Det var iskallt ute, men vi var tvungna att klä oss i finskor, kostym med slips för killarna och så liknande kostym som möjligt för tjejerna. Visade man att man frös så fick man rådet att gå fortare och sälja mer för att hålla sig varm. Jag hade lovat min släkting att vara hemma så nära 18 som möjligt, men klockan var närmare 20 när vi kom tillbaka till kontoret. Då var det dags för ett möte till, för att belöna de som sålt väl och bestraffa de som sålt sämre eller ingenting. Gula lappar delades ut. På lappen man fick stod summan som man tjänat ihop under dagen, vilken var en bråkdel av det man sålt för. Jag frågade hur jag skulle få mina pengar och fick veta att chefen betalade ut kontant mot de gula lapparna, men att han kunde välja att hålla inne lönen om man inte skötte sig tillräckligt bra. Jag var dödshungrig och hänvisades till Coca-Cola-automaten på kontoret. Det var den drycken alla överlevde på. Jag hade inte ens tillräckligt med pengar för att köpa en läsk, så jag drack vatten på toaletten istället.

När jag väl kom hem till min släkting var hon jätteorolig. På mötena hade de sagt att "vanliga" människor inte skulle förstå oss "framgångsrika" människor och att vi bara skulle strunta i deras förlorarattityder. Det snacket gick inte riktigt hem hos mig, men efter ett tag började man bete sig efter den regeln för att överleva jobbet. Jag sålde ganska bra. Jag har alltid haft lätt för att prata med främlingar. Dessutom var jag musikkunnig och kunde verkligen plocka fram rätt skivor till rätt person. Men strax fick jag skäll även för det. "Du ska inte stå och prata om innehållet på skivorna, du ska bara bestämma åt dem vad de vill ha och sen dra vidare innan de kommer på att de är missnöjda!"

Jag skulle kunna berätta mycket om vad som hände under min tid på det jobbet, men jag hoppar till min sista dag. VId det laget hade alla de andra som började samtidigt som jag redan slutat. Nämnde man någon av de som slutat fick man bara höra "jävla avhoppare" av teamledare och chef. De som slutade var svaga förlorare som aldrig mer skulle nämnas. In med nya killar och tjejer bara! Jag var pressad till mitt yttersta den dagen då jag kände att jag inte längre orkade. Jag gick runt i en galleria och hoppades att jag inte skulle stöta på min teamledare. Jag smög in på en toalett och grät förtvivlat, men jag vågade inte stanna därinne, eftersom jag kunde bli rapporterad av någon av de andra säljarna om de kom in och upptäckte mig där. Till slut gick jag ut i gallerian och letade tills jag såg två damer som såg snälla ut. De satt på en bänk och jag satte mig bredvid dem. De frågade mig varför jag grät och jag berättade alltihop för dem. Det var deras upprörda stöd som fick mig att våga gå till min teamledare och säga upp mig på sekunden. Men så lätt var det inte att sluta där. När vi började arbeta där, tog de våra ID-kort eller körkort ifrån oss och sa att de behövde kopiera dem. Men vi fick inte tillbaka korten (förutom teamledarna som körde bilarna). Om man ville säga upp sig var man tvungen att be om sitt ID tillbaka och för att få det så fick man först gå in till chefen och förklara varför man slutade. Då utsattes man för utpressning, skräddarsydd utifrån pappret man fyllt i innan man började. Jag hade själv sett chefen göra detta mot några andra och pendla mellan "deras bästa vän" och "deras värsta fiende" inom loppet av några minuter. Morot och piska. Allt för att de skulle fortsätta jobba.

Jag åkte ensam tillbaka till Solna, eftersom jag var förbjuden att åka med de andra säljarna i bilen. Jag kom så långt som bron över tågspåren innan jag stannade upp och bara tittade mot kontorsbyggnanden. Jag var livrädd för att gå in. Då hände ett litet mirakel. En mindre olycka inträffade med ett pendeltåg och plötsligt fylldes hela stationsområdet av folk, ambulanser och brandbilar. På avstånd såg jag chefen och de andra från kontoret komma utspringande för att titta på olyckan. Snabbt passade jag på att smita genom folkmassan, rakt förbi chefen och in på det olåsta kontoret. Som i en dröm, med bultande hjärta, drog jag ut lådan med ID-kort och snappade upp mitt eget. Kopian de hade gjort tog jag också med mig. Jag hann precis ut ur byggnaden innan de kom tillbaka. Några pengar fick jag aldrig för mitt hårda arbete, men jag kände mig ändå så lycklig över att slippa därifrån.

Några veckor senare satt jag hemma hos min släkting och tittade på TV när en dokumentär om just detta företag visades. En reporter hade gått under-cover som anställd och avslöjat de sektliknande metoderna, de dåliga arbetsförhållandena och sexismen som flödade. Jag var nära att kräkas när jag såg min teamledare (och länge kunde jag inte höra någon prata med hans dialekt utan att få ångest). Långt innan dokumentären visades hade dock hela verksamheten flyttat för att återuppstå någon annanstans, men nytt namn och andra varor. Ibland ser jag annonser på arbetsförmedlingen som ser precis ut som deras och undrar vilka stackars ungdomar som utnyttjas just nu. Men med tanke på att mobiltelefonföretagen tagit över mycket av deras metoder så kan ungdomar ramla dit även om det är ett välkänt företag. Dock inte mina barn. Aldrig mina barn.

Dagens poäng 7 september 2011

2011-09-07T21:37:00.000+02:00

Ännu en natt med dålig sömn. Men nu ska det minsann åtgärdas, med läkarens rekommendationer! Alltså ska jag nu proppa mig full med lugnande mediciner och hoppa på sömntåget när det går förbi, istället för att ligga och grubbla på livets problem. Gäääääääsp!

Aktiviteter utanför hemmet: Ett läkarbesök och ett föräldramöte (där jag typiskt nog blev klassförälder). 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Poppande till Elektropop med V. 1 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Betalade för skolfoton. 1 poäng!

Skrivande: Bloggande. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Lite promenerande blev det hit och dit. 1 poäng!

Dagens summa: 6 poäng! Inte mycket till vilodag, men inte så stressande heller.

Dagens mums: Biff à la Lindström!

Hos farbror doktorn

2011-09-07T13:23:00.001+02:00

Semestertiderna är över, så idag hade jag mitt första läkarbesök på två månader. Min psykiater är toppenbra! Först ändrade vi min medicinering för att jag ska slippa viktuppgången. Det tackar min garderob för... Sen sjukskrev han mig på heltid två månader till. Jag får ju ingen sjukpenning, så det gör ingen skillnad ekonomiskt, men det känns bra att ha ett papper på vad jag klarar av (eller inte). Det gör det lättare för mig att ta det lugnt.

Som tur är har min läkare sömnstörningar som specialitet. Nu har jag fått ett sömnprogram som jag ska gå igenom för att omprogrammera mig. I åratal har jag somnat av trötthet, inte av sömnighet. Jag har utmattat mig så hårt att jag somnat samma sekund som huvudet träffat kudden. Nu när jag inte är helt förbi av trötthet i slutet av dagen så saknar jag tekniken för att "fånga sömntåget". Till en början ska jag bli sömnig med hjälp av mediciner, men till slut är det meningen att jag ska kunna somna av mig själv.

Till sist pratade vi om det viktigaste: hur jag faktiskt mår. Han är ju inte nöjd med att jag fortfarande bor med min man. Helst hade han sett att jag redan flyttat ut när jag kom dit idag. Det är ju bara ekonomin som står i vägen, så han tog på sig att ringa några samtal och försöka fixa ekonomisk hjälp åt mig. Han säger att de omständigheter jag lever under egentligen är outhärdliga, men att jag står ut genom att undertrycka alla känslor och bara leva på förnuftet. Han vill rädda den lilla känslomänniskan som finns kvar någonstans därinne, men då måste det göras något snabbt. Sist jag kände riktiga, starka känslor var för 2-3 år sedan. Men jag var tvungen att lägga lock på de känslorna och sedan dess har jag varit lika känslolös som jag var i flera år innan.

Den här överlevnadsstrategin, att stänga av känslorna helt, förklarar varför jag bara känner skuggan av mina egentliga känslor för det ex som just nu upptar mina tankar. I alla år sedan vi gjorde slut har blotta tanken på honom gett mig så starka känslor att jag knappt kunnat andas. Men nu, när jag har den kontakten med honom som jag längtat efter, så bara vet jag att jag egentligen känner kärlek...men jag kan inte känna den på riktigt. Ingen höjd puls ens en gång. Han är kanske inte det lämpligaste föremålet att ha känslor för, men jag skulle vilja känna något för någon. Jag vill bli fri och leva ut alla känslor som finns någonstans djupt nere: ilska, sorg, glädje, kärlek. Men då måste jag först bli fri från min livssituation. Det kan vi kalla Plan A.

Dagens poäng 6 september 2011

2011-09-06T22:18:00.000+02:00

Äntligen fick jag sova! Okej, det krävdes ett par doser lugnande medel, men nu känner jag mig mer som en del av det mänskliga släktet. Det var det värt! Jag upptäckte att jag var lite hård mot mig själv igår. Jag skulle ju gett mig själv ett poäng för bloggandet jag gjorde, "När jag inte tog studenten". Alltså får jag ett extra poäng för skrivande idag istället. Men bara så ni vet, så var det hela TVÅ poäng istället för ETT igår. Jätteskillnad.

Aktiviteter utanför hemmet: Promenad till Tempo. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Promenad med V, pratstund med båda och Idol på kvällen. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Middagshandlande. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Telefonsamtal med L, pm-skrivande till många på fb som väntade på svar. 2 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Laddat mobilen, amorterat på huslånet. 2 poäng!

Skrivande: Ett blogginlägg som säkert fått flera läsare att undra över min moraliska kompass (är det inte ett under att jag ens har en sådan?)... Dessutom extrapoäng för gårdagens skrivande. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Promenaden. 1 poäng!

Dagens summa: 12 poäng!

Dagens mums: O'boy! Extra fin jordgubbskräm, grekiska färsbiffar och hemrårörda lingon!

All you need is love

2011-09-06T19:25:00.001+02:00

Nej, kärlek är inte allt man behöver. Men kanske man kan få allt man behöver genom kärlek? Enligt Maslows behovstrappa (vilken jag har mängder av invändningar emot, men det tar vi inte här) så har vi fysiska behov, trygghetsbehov, kärlek- och gemenskapsbehov, uppskattningsbehov och självförverkligandebehov. Tillfredsställandet av dessa behov underlättas ju avsevärt om man har någon som älskar en och vill ge en allt man behöver.

Men vad ingår i kärlek? Räcker det att någon säger "jag älskar dig" och menar det? I så fall skulle ju förhållanden på distans vara framgångsrika i betydligt högre utsträckning. Men att känna det och uttrycka det i ord är en början.

Kärlek är också att dela glädje och sorg med varandra. Det går att göra på distans, särskilt nuförtiden med alla moderna kommunikationsmedel. Men tycker man att kärlek också är att dela vardagen med varandra, då är det något som saknas om man inte kan vara nära varandra, sova bredvid varandra, äta tillsammans, etc. Delar man glädje och sorg så förväntar man sig kanske också att ens älskade ska finnas tillgänglig i alla lägen; släppa allt han har för händerna om det krisar och komma störtande. Då underlättar det att befinna sig på samma ort...

Sex och annan fysisk närhet är det som tar ett nära förhållande från djup vänskap till ett kärleksförhållande, förutom i vissa undantagsfall. Återigen behöver man vara på plats fysiskt för att kärleksbegreppet ska vara komplett. Eller är det tillräckligt att vilja ha fysiskt umgänge, även om man aldrig har det? Kanske, men i längden blir förhållandet, eller snarare människorna i förhållandet lidande av bristen på fysisk närhet.

För att summera så borde ett bra kärlekspar känna kärlek; uttrycka sin kärlek; dela glädje och sorg (och kanske vardagen); finnas för varandra när det krisar; ha fysisk närhet med varandra.

Jag menar inte att påpeka genom detta hur jobbigt det är med distansförhållanden. Nej, jag har något helt annat i åtanke. Jag tänker på konceptet att vara älskad av någon som är tillsammans med någon annan. Kan man ha ett kärleksförhållande med någon som lever med en annan? Få se:

Kan man uttrycka sin kärlek till varandra? Ja. Kan man dela glädje och sorg? Ja. Kan man dela vardagen med varandra? Nej. Kan man finnas där för varandra när det krisar? Inte utan att riskera det andra förhållandet. Kan man ha fysisk närhet med varandra? Ja, om man har samvete till det.

Svaret är i stort sett "ja, man kan ha ett kärleksförhållande med någon som lever med någon annan", men det är knappast hälsosamt. Man lever med stressen att kanske bli upptäckta och den ena tar risken att förlora sitt första förhållande. Dessutom måste man klara vardagen utan sällskap och konstant längta efter varandra. För att inte tala om det dåliga samvetet som kommer av att gå bakom någon annans rygg!

Man kan ju välja bort hela grejen. Eller kan man? Det är det jag undrar. Hur många har inte besvarade kärlekskänslor för någon, trots att de själva eller den andra är upptagna? De kan ju välja hur långt de ska gå, till vilken nivå de ska leva ut sina känslor...men de kan inte sudda bort det faktum att känslorna finns från båda håll.

Själv undrar jag just nu om man kan leva med detta slags kärlekförhållande:

Uttrycka sin kärlek till varandra? Ja. Dela glädje och sorg? Ja. Dela vardagen med varandra? Nej. Finnas där när det krisar? Förmodligen inte. Fysisk närhet? Nej.

Räcker detta? I så fall, hur länge? Är det dessutom meningslöst att ha ett så halvhjärtat förhållande, när man ändå går bakom en annans rygg samma sekund man erkänner att man älskar någon annan? Får man en guldstjärna i himlen för att ha älskat någon utan att ha rört vid varandra?

Jag vet bara två saker just nu:

1. Jag vill aldrig mer vara "den andra kvinnan" och inte heller locka någon att riskera det han redan har.

2. Det är för sent att önska bort känslorna som redan uttryckts från båda håll.

Om någon läsare har åsikter, goda råd, förmaningar, likadana problem eller välmenade klichéer på lager så är detta rätt tillfälle att leverera dem. För det är väl intressantare att diskutera detta än att bara sitta och hålla allt för sig själv?

Dagens poäng 5 september 2011

2011-09-05T21:38:00.001+02:00

Jag kan verkligen inte sova. Natten till igår låg jag vaken till 7 på morgonen och natten till idag låg jag vaken till 5. Inte kan jag sova på dagen heller. Som mest glider jag in i en väldigt grund sömn med drömmar som känns mer som hallucinationer eftersom verkligheten läcker in. Trots sömnbristen så är hjärnan helt klar. Alldeles för klar. Det känns som att jag skulle kunna tugga mig igenom en hög doktorsavhandlingar i varierande ämnen utan att bli trött. Men ändå vill jag inte göra någonting. Inte sedan jag fick mail från ett av de ex som jag beskrivit här i bloggen. Jag är knockad av innehållet och innebörden. Han har inte ens läst bloggen och ändå är det som att han har läst vartenda ord. Så här många år senare är vi fortfarande helt samspelta. Jag får inget gjort. Jag tänker bara på hans mail, igen och igen.

Aktiviteter med barnen: Idol. Go Alexander Bard! 1 poäng!

Dagens summa: 1 poäng. Suck.

Dagens mums: Rotfruktsgratäng med marinerad rostbiff (förlåt, Köttfri Måndag, men den var över från igår) och grekisk bakelse med honung och rosmarin.

När jag inte tog studenten

2011-09-05T15:11:00.004+02:00

Samtidigt som jag gick ut tvåan i gymnasiet, tog min nya pojkvän K studenten. Han var en fantastisk musikalisk begåvning och hade möjlighet att följa med sina bandmedlemmar till någon av de bästa musikutbildningarna i landet. Men jag såg min chans att lämna Västerås, familjen och O bakom mig genom att flytta med K. Alltså fick jag honom att begränsa sitt val av utbildningar till de på orter som fungerade praktiskt för mig att flytta med till. Ks föräldrar blev vansinniga när han tackade ja till en medioker musikutbildning på folkhögskolan i Hjo, för att jag skulle kunna gå sista året på musiklinjen i Skövde, en kort bit därifrån. Jag hade bott i Skövde som barn och kände mig tillräckligt hemma där för att hitta någon att bo inneboende hos.

En av mina nya klasskompisar kände en medelålders kvinna som ville hyra ut övervåningen i sitt stora hus nära skolan. Det fanns inget piano där, så mitt övande blev lidande, men det skulle det snart blivit ändå. Jag hade behövt öva mer än någonsin, för min nya skola hade jazz- och folkmusikinriktning istället för klassisk inriktning som jag var van vid. Dessutom krävdes det att alla elever spelade tre instrument istället för två, så jag la till fiol till pianot och sången. På grund av missar i schemaläggningen när jag gick i ettan i Västerås, så hade den nya trean jag gick i redan läst klart en hel del kurser som jag inte var färdig med. Alltså fick jag ett specialschema, där jag gick med både treorna och tvåorna. Vid sidan om skolan ledde jag en barnkör i en liten kyrka utanför Skövde (vilket jag även gjort i Västerås) och var också ungdomsledare för en grupp konfirmander. Någonstans i allt detta hann jag åka fram och tillbaka till folkhögskolan i Hjo för att hälsa på K så ofta som möjligt.

Trots att jag var 18 och fick mitt eget studiebidrag, så gav jag fortfarande hela bidraget till mamma, som vi alltid haft det. Hon ville inte ge upp bil och bostadsrätt för att få rätt till socialbidrag, även om vi hade behövt det. Vi levde långt under existensminimum. När jag flyttade till Skövde så fick jag inackorderingsbidrag och det var det jag använde för att betala hyra, mat och resor. Det räckte inte alls till, så jag började sälja skönhetsprodukter på den lilla fritid som återstod. Jag var en duktig försäljare och klättrade snabbt till tredje bästa säljaren i landet. Tur var det, för det dröjde inte länge förrän min mamma ringde och krävde att jag skickade hem mer pengar än jag redan gjorde. Hemma i Västerås mådde nämligen en av mina systrar uruselt. Hon bröt ihop och klarade inte att gå i skolan längre. På grund av det fick hon inte längre något studiebidrag. Det påverkade även underhållet min mamma fick från pappa och bostadsbidraget minskade. Det fanns aldrig en tanke på att jag skulle säga emot mamma. Jag var så otroligt van att inte ha några egna pengar och att se hennes hushållsekonomi som det högsta målet.

Nu jobbade jag inte bara för att få extra pengar, utan för att ha råd med hyra och mat. Stressen var enorm och jag somnade ofta i skolan av ren utmattning. Jag hann inte med läxor och instrumentövningen kom konstant sist. När jag inte hade råd med mat så levde jag bara på skolmaten. Mitt i allt detta så blev jag sjuk. Jag kunde inte behålla maten i kroppen. Hur mycket jag än åt så gick jag dramatiskt ner i vikt. Som lägst vägde jag bara 46 kilo, vilket är skinn och ben för en kroppslängd på 167 cm. Jag svimmade ofta och orkade knappt släpa mig fram och tillbaka till skolan. Alla lärare varnade mig för att jag låg dåligt till. Min pojkvän K började falla för en tjej på sin skola. Jag orkade inte leda barnkören och fick lämna över till en klasskompis.

En dag kom jag hem tidigare än planerat för att jag var så dödstrött. Jag klev rakt in i en väldigt naken sexscen mellan husets ägarinna och en man som definitivt inte var hennes make. Han var nämligen stationerad i utlandstjänst flera månader till. Hon blev rasande (och rädd, skulle jag tro) och kastade ut mig. Hon ljög och sa att jag inte hade betalat hyran. Jag hade aldrig fått några kvitton när jag betalade henne kontant, så jag kunde inte bevisa motsatsen. Vem skulle jag ens ha bevisat den för? Polisen? Hon kastade ut alla mina ägodelar i trädgården, där regnet snabbt förstörde böcker och noter. Jag kastade mig på telefonen och ringde det enda numret jag kunde komma ihåg utantill till någon som kunde hjälpa: min lågstadiekompis mamma. Hon kunde inte komma på en gång, så jag satt i trädgården med mina saker i regn och tilltagande mörker. Till slut kom hon med bilen och vi lassade in mina saker. Men hos henne kunde jag inte bo. Jag bad henne köra mig till det enda ställe jag kunde komma på: Ks rum på folkhögskolan. Det var otillåtet att ens ha övernattande gäster, men Ks rumskompis var schysst och sa inte ett ord om att jag gömde mig där.

Ett tag klarade jag av att kliva upp och ta bussen 6 på morgonen för att hinna till skolan i Skövde. Men ganska snart kom dagen då jag gick in till rektorn för musiklinjen och förklarade (mot hans godhjärtade protester) att jag bestämt mig för att hoppa av gymnasiet så att jag orkade jobba och skicka hem pengar till min familj. Och så tog min gymnasieutbildning en lång omväg.

Dagens poäng 4 september 2011

2011-09-04T22:20:00.001+02:00

Nej, jag är fortfarande för omtumlad och okoncentrerad för att skriva ordentligt. Allt känns så trivialt.

Aktiviteter utanför hemmet: En promenad runt byn med rara gäster och en kvällspromenad med barnen till pizzerian. 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Fika, promenad till lekplats och båthamnen, pizzaätande på restaurang. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Städning inför gästernas ankomst. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Samtal med D och besök av barndomsvännen J med superfin familj! 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Två promenader. 2 poäng!

Dagens summa: 10 poäng igen!

Dagens mums: Äppelmoskaka och en fin Quattro Stagione med extra kronärtskocka!

Allt är mitt fel

2011-09-04T01:18:00.005+02:00

Mitt i natten är det svårt att tänka klart. Känslorna tar över och känslorna säger att jag inte förtjänar att lägga fram förklaringar och ursäkter till hur mitt liv sett ut. Jag känner fortfarande ibland att allt är mitt fel. Att om jag bara betett mig annorlunda så... Om jag inte hade varit en sån dryg unge. Om jag inte haft så korta kjolar. Om jag inte...

Stackars män, de kan ju inte hjälpa sig själva. Män, pojkar, fäder...

Antingen så tar jag på mig all skuld själv, eller så ser jag igenom det hela en kort stund och tänker att det inte är mitt fel. Men då kommer den stora sorgen istället, den som är alldeles för nära släkt med bitterhet. Är det kanske inte lättare att ta på sig skulden själv, än att vara utlämnad åt hjälplös bitterhet?

Det enda som hjälper mot bitterheten är förståelse, förståelse, förståelse. Men ibland är jag dödstrött på att vara så förstående. Varför får jag inte tycka att en del människor har tillåtit sig att bete sig som monster på min bekostnad? Varför måste jag förstå deras psykiska sjukdomar, deras uppväxter, deras kulturer, deras svagheter?

Förresten så hatar jag att vara ett offer. Det känns nästan bättre ibland att tänka att allt är mitt eget fel. Då äger jag i alla fall mitt eget liv. Om jag låter dem göra mig till ett offer så har de fortfarande ett finger med i spelet och det kan jag bara inte stå ut med.

Men om man inte tillåter sig vara ett offer så får man inte heller någon förståelse eller sympati från andra människor... Offerfällan. Så fort jag skriver så fastnar jag i dess skarpa tänder. Till och med nu.

Dagens poäng 3 september 2011

2011-09-03T23:32:00.000+02:00

Vilodag var det beställt och vilodag fick jag. Barnen var ute på skoj med vänner hela dagen och jag släpade mig ur sängen 15.30, helt borta i huvudet av drömmar om Titanic, judeutrotning och hästridning. Strax efter uppvaknandet läste jag ett mail som kastade omkull mig alldeles. Jag har väntat hela dagen på att känna mig samlad igen, men jag kan allvarligt inte tänka en klar tanke. Alltså blir det inget skrivet idag förutom detta. Men några saker lyckades jag göra trots känslokaoset:

Aktiviteter utanför hemmet: En tur till Tempo och en promenad till L. 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Lördagsgodishandlande med V, rumsstädning med V och läsning av vikingasagor för båda på kvällen. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: En maskin kläder tvättad, alla kläder bort från mitt sovrum och sådär en miljon udda strumpor ihopparade. 3 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Ett akutbesök hos L som verkligen kan konsten att lyssna. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Lite gång hit och dit i byn. 1 poäng!

Dagens summa: 10 poäng! Högt för en vilodag ändå!

Dagens mums: Rött te vid namn "Hönan Agda" hemma hos L, lent och gott!

Dagens poäng 2 september 2011

2011-09-02T22:08:00.001+02:00

Mmm, träningsvärk! I love it! Idag känner jag att jag lever! Barnen sover över hos kompisar och jag tänkte sitta stilla och titta på skräckfilm efter skräckfilm, men trots att musklerna gärna skulle vila så vill hjärnan inte slå sig till ro! För mycket härligt syre i blodet, antar jag. Vad jag än gör med all sprudlande hjärnkraft ikväll så får det vara utan poäng, för jag orkar inte vänta längre på att skriva dagens poäng!

Aktiviteter utanför hemmet: Två turer till Tempo, en vända på stan, någon kilometers promenad och en tripp till badhuset. 5 poäng!

Aktiviteter med barnen: Lek och simträning på badhuset, promenad och presenthandlande. 3 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Handlande av tråkiga saker som kattmat och toalettpapper. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Träffade A-S på badet och pratade i telefon med L. 2 poäng!

Skrivande: Mer minnesbloggande, som utlovat. 1 poäng!

Fysisk aktivitet: En promenad till Tempo, en språngmarsch till Tempo, en lång promenad och 550 meter bröstsim på badhuset! 4 poäng!

Dagens summa: 16 poäng! Det tangerar det tidigare rekordet! Jag älskar redan "varannan dag aktiv"!

Dagens mums: Knallröda äpplen från trädgården, samt pannkakor med jordgubbar, keso och hemgjort äppelmos!

Krossat hjärta

2011-09-02T21:26:00.003+02:00

Det går inte att beskriva i detalj. Det går nästan inte att beskriva alls. Det som följde den där natten i september var ett och ett halvt år av praktiskt och känslomässigt kaos.

Självklart insåg O mycket snabbare än jag att det inte var lämpligt att ha något slags förhållande. Vem kommer hem från krogen och har sex med barnvakten? Även om det finns folk som gör det, så fortsätter man definitivt inte på det spåret. Bara åldersskillnaden: han var dubbelt så gammal som jag (16 och 32). Vad skulle folk säga? Inte för att någon skulle få reda på det. Absolut inte. Särskilt inte min mamma, hans granne. Eller ännu värre, hans exfru P, som ironiskt nog var den som tog mig för att skaffa p-piller ett par år tidigare. Nej, vi hade allt emot oss och han var den första att inse det.

Jag, å andra sidan, struntade blankt i vad andra tyckte. Visst brydde jag mig om att O själv var obekväm med situationen, men annars så hade jag inga invändningar mot att vara med honom. Åldersskillnad? Vad var 16 år jämfört med de 25 som skilde mellan min pappa och hans nya fru? Vad min mamma tyckte? Det hade jag slutat bry mig om för längesedan. Antingen stod hon vid sidan av och lät min pappa göra onda saker mot mig, eller så låg hon sjuk medan jag försökte ansvara för både mig själv och småsyskonen. Det ena kunde hon hjälpa, det andra inte, men det spelade ingen roll för mig. Jag kunde inte längre se henne som en förälder som hade något att säga till om i mitt liv. Vad P tyckte? Okej, P var en stenhård brud som man gärna ville ha på sin sida och aldrig som fiende, men mina känslor för O gjorde det värt att ta sig an henne också.

Hur det än var med alla problem så kunde vi inte hålla oss ifrån varandra. Jag misstänker att det berodde till stor del på min envishet (underskatta aldrig en förälskad tonåring), men han kunde inte säga nej heller. Länge var det bara på nätterna jag var hos honom, men det blev snart dagar också. Med O hade jag några av de bästa stunderna i mitt liv. Vi var tillsammans, O och jag och barnen och de var ju redan vana vid mig. Men han slutade inte gå ut på krogen. Medan han var ute satt jag oftast hemma själv hos honom med alkohol tillgänglig. Det var början på mina dryckesvanor som inte blev så goda. Jag väntade och väntade på att han skulle komma hem och när han gjorde det så slutade det alltid på ett av två sätt: antingen med glada kyssar, sex och sömn...eller med att all hans ångest kom fram och han försökte göra slut på det vi hade. Otaliga gånger stod vi i hans hall och grät bägge två medan jag gick därifrån "för sista gången". Oftast tog det bara ett eller två dygn innan vi var med varandra igen. Då var det som att 99% av allt stod rätt till i världen och den där sista procenten kunde dra åt helvete.

Men ibland var vi ifrån varandra längre än så. O var övertygad om att det bästa för mig vore att gå och vara med "de andra 16-åringarna". Leka med mina vänner, hitta en pojke att vara med, allt det där. Jag uppskattar verkligen tanken, men den som läst så här långt bland mina minnen förstår att jag tyckte att det skeppet hade seglat. Om jag hade kunnat prata med honom då så kanske han hade förstått att jag var säkrast när jag var med honom. Med honom var jag trygg, omtyckt, och glad. Utan honom var jag utsatt för övergrepp, depression och självdestruktivitet. Det var helt omöjligt för mig att berätta för O vad mina släktingar utsatte mig för. Jag kände mig så smutsig. Dessutom ville jag inte pressa honom att vara tillsammans med mig bara för min skull. Jag såg ju hur han försökte vara med andra tjejer (vilket krossade mitt hjärta i småbitar) och jag tyckte mer och mer att han förtjänade ett liv utan mig.

Till slut kom jag till en punkt där jag bara bestämde mig för att hitta någon i min egen ålder. Det här låter kallt och elakt, men jag försökte styra upp mitt liv. Jag tittade mig omkring i närheten, det vill säga skolan. Jag prövade att känna något för en kille i taget (och jag gick igenom några stycken kan jag lova). Jag gick på en misslyckad dejt med en kille i min klass som blev helt vansinnig för att jag inte ville ligga med honom på en gång. Efter flera månaders letande bestämde jag mig för K, han med Stingskivorna från "Outsider i onödan". Jag vet inte hur jag vågade närma mig honom, men desperation ger mod, antar jag. Han gick i klassen över mig och skulle snart ta studenten. Han hade aldrig haft en flickvän före mig. Aldrig ens kysst någon, visade det sig. Jag skäms över hur lätt det var att använda min sexualitet för att få honom dit jag ville, när han egentligen var kär i någon annan.

När jag gjorde det klart för O att jag träffat någon annan kom den stora chocken. O, som aldrig sagt "jag älskar dig", kunde plötsligt skriva det om och om igen i brev efter brev efter brev. Jag vägrade svara i telefonen. Min mamma höll mig borta från dörren när han plingade på. "Du har äntligen chansen till ett normalt liv med en riktig pojkvän!", sa hon, och för en gångs skull så lyssnade jag på min mamma. Men brevskrivandet fortsatte. Jag läste och läste och ville bara springa över till honom. "Han saknar bara att ha sin egen fanclub nu när du plötsligt inte finns där längre", sa mamma. Det gjorde ont att höra, men jag försökte hålla fast vid den tanken och koncentrera mig på K, min helt nya, helt riktiga, helt vanliga pojkvän (som inte hade en aning om vad han gav sig in på).

Så tog det slut mellan mig och O. För den gången...

Dagens poäng 1 september 2011

2011-09-01T22:27:00.000+02:00

Som väntat efter gårdagens hålligång så sov jag till tre på eftermiddagen. Från och med nu är min nya strategi "Varannan dag aktiv, varannan dag vilande". Det ska bli intressant att se hur det funkar! Jag har alltså inte ett dugg dåligt samvete för att jag sov så länge idag. Särskilt inte med tanke på morgondagens planer...

Lite hann jag med idag i alla fall. Här är resultatet:

Aktiviteter med barnen: Gissningslekar och teater. 1 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Diskat två gånger. Städat Vs garderob. Vikt ett berg med ren tvätt ute på verandan. Lagt in tvätt i alla garderober. 5 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Telefonsamtal med L. 1 poäng!

Skrivande: Bloggade äntligen ett nytt minne (och är på gång med flera sammanhängande efter det). 1 poäng!

Fysisk aktivitet: Ändlöst springande upp och ner för trappen. 1 poäng!

Dagens summa: 9 poäng! Bra poäng för en s.k. vilodag!

Idag är det första dagen i september, så det passar perfekt att börja med något nytt i bloggen! Från och med nu tänker jag skriva ner lite mumsiga saker jag har ätit under dagen, för framtida inspiration åt mig själv eller andra.

Dagens mums: Pasta med gräddig skink- och spenatsås, samt blåbärspaj med glass!

Början på den stora kärleken

2011-09-01T20:58:00.000+02:00

Samma år som jag började gymnasiet, skilde sig våra grannar. Det var ett par som var lite yngre än min mamma, alltså ca 15 år äldre än jag. Det var frun, P, som ville skiljas. Under de år vi bott på samma gata hade hon och mamma blivit goda vänner och vi hjälpte henne flytta ut vid nyår när jag fortfarande gick i nian. Hennes man, O, var förtvivlad och förbannad. Från köket i vårt radhus såg vi rakt in i köket i hans radhus, där han gick sent på kvällarna och smällde i köksskåpen i sin ensamhet. Som nyskilda människor i 30-årsåldern ofta gör, drog både P och O ut på krogen med sina vänner i stor utsträckning. Då var det väldigt praktiskt att ha en grannvän med tre tonårsdöttrar som kunde sitta barnvakt. Jag är äldst, så det var oftast jag som satt barnvakt åt deras två små barn (en pojke och en flicka).

En av dessa barnvaktskvällar förändrade mitt liv. Det var i september, så nio månader hade förflutit sedan skilsmässan och jag hade precis hunnit börja gymnasiet. Just den kvällen satt jag barnvakt hemma hos O, på andra sidan gården från min mammas hus. Alltså var jag inte orolig över att behöva ta mig hem sent, trots att O redan var ett par timmar försenad. Jag låg i soffan och tittade på videofilm utan ljud, för barnens skull, när han kom smygandes in i vardagsrummet. Mitt hjärta slog en volt. Jag hade tittat i smyg på honom hela sommaren, men inte ens vågat tänka på honom som något annat än Ps exman (och alldeles för vuxen för att lägga märke till mig på något sätt, även om han bara var fyra år äldre än D). Men nu när vi var ensamma så betedde han sig som att jag var vilken annan vuxen som helst som hälsade på hemma hos honom. Han kommenterade filmen, bjöd mig på kaffe och slog sig ner bredvid mig i soffan. När filmen var slut satte han på musik på sin fina stereoanläggning och pratade om musiken på ett sätt som till och med fick mig att känna mig nostalgisk, trots att det egentligen var musik från hans generation, inte min. Jag tog in vartenda ord, varenda ton, varenda min i hans livliga ansikte. Jag hade aldrig sett honom så passionerad! Från musik gled konversationen över till böcker, eftersom vi satt precis vid bokhyllan. Det visade sig att vi hade precis samma smak i böcker och han tog fram flera böcker som han rekommenderade. Vi satt bredvid varandra, närmre och närmre, medan natten sakta gick mot gryning. All trötthet var som bortblåst, både för honom och för mig. Det kändes otroligt att upptäcka att en person som funnits så nära, så länge, visade sig vara en perfekt vän!

"Måste du gå hem? Blir din mamma orolig?", frågade O. Jag försäkrade honom att jag brukade sova över hos P när jag satt barnvakt där och att det knappast gjorde någon skillnad om jag gick hem just då eller ett par timmar senare på morgonen. Han erbjöd mig att sova på soffan några timmar. Men jag hann knappt tacka ja förrän vi befann oss i en sån där Perfekt Stund. Morgonfåglarna sjöng utanför, den första solstrålen lyste in över våra huvuden, mina mörkblå ögon och hans stålgrå ögon möttes och vi drogs ihop i en äkta filmkyss. Jag var helt andlös efteråt och han verkade inte heller kunna räta ut tankarna. Han drog mig närmre intill sig så att jag satt lutad mot honom med hans arm runt mig. Han strök mig över håret och kysste mig på huvudet medan vi satt i tystnad ett tag. När jag väl vågade titta upp på honom igen så ledde det bara till ännu en kyss. Jag gav mig hän och vågade för första gången dra fingrarna genom hans tjocka, mörka, vågiga hår. Utan ett ord ställde han sig upp, tog mig i handen och drog upp mig från soffan. Han frågade med ögonen och mina svarade ja. Vi kysstes hela vägen in i sovrummet. Jag hann bara tänka den vaga tanken att det var Ps före detta sovrum innan lusten och förälskelsen tog över helt. Vi älskade snabbt och hett. Tiden rann ifrån oss och han hade känslan som föräldrar har av att hans barn snart skulle vakna. Jag låtsades sova ett tag på soffan innan jag gick över gården och åt frukost i mitt eget hem. Men innan jag gick, bad O mig komma tillbaka på kvällen den dagen så vi kunde prata om vad som hänt.

Hade jag tänkt ordentligt och vuxet då så hade jag bara sett problem, men jag hade lyxen att vara sexton år och nyförälskad. Allt jag kunde tänka på var att träffa O igen.

Dagens poäng 31 augusti 2011

2011-08-31T22:31:00.001+02:00

Precis som jag hade tänkt mig så blev det en riktigt aktiv dag idag! Känslan av att vara ute i solskenet med något viktigt att göra gav enorm mersmak. Jag ville inte tillbaka hem igen, men eftersom jag var tvungen så hittade jag på saker att göra på hemmaplan för att fortsätta hålla igång. Jag vet att jag inte orkar med ett vanligt jobb, men jag längtar verkligen efter att ha en uppgift, någonstans att gå på dagarna, en god anledning att kliva upp på morgonen. En inkomst skulle inte vara dumt heller...

Men tills jag är ute på arbetsmarknaden igen, håller jag mig aktiv och positiv med mina poäng. Låt oss se dagens skörd!

Aktiviteter utanför hemmet: Promenad i solskenet. En tur till stan. Hjälpte V cykla. 3 poäng!

Aktiviteter med barnen: Cykelträning med V. Klassisk filmstund med båda barnen - The Goonies (Dödskallegänget)! 2 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Soffområdet städat. Matsalsbordet städat. Diskade. La in kläder i garderober. Tog bort Es sommarkläder. Organiserade alla skor i huset. 6 poäng!

Ekonomiska uppklaranden: Betalning av 10 kubikmeter ved som kom idag. Beställning av barnens skolporträtt. 2 poäng!

Fysisk aktivitet: Ett par kilometers promenad. Springande efter Vs cykel. 2 poäng!

Dagens summa: 15 poäng! Heja mig!

Dagens poäng 30 augusti 2011

2011-08-31T01:09:00.001+02:00

Hundratals sidor lästa... Det var underbart att vara riktigt uppslukad av en bok och bara pausa för att fixa ätbara saker eller hänga lite med barnen. Imorgon har jag desto mer att göra, så en riktig vilodag före dess var välbehövlig. Nu till dagens poäng:

Aktiviteter med barnen: Mys med keso, mango och bär. En lång bus- och gosstund med två helvilda ungar. Mutor, emla-salva och "Den siste luftbändaren" för att få upp Es igenvuxna öronhål. Sing-along till Grease. 4 poäng!

Färdiglästa böcker: "The Drawing of the Three" av Stephen King, bok två i Dark Tower-serien. Tur att jag har mycket annat att läsa så jag slipper frustrationen över att jag inte beställde del tre samtidigt... 1 poäng!

Dagens summa: 5 poäng!

Dagens poäng 29 augusti 2011

2011-08-29T21:37:00.000+02:00

Premiär för nya poängkategorier! Det känns som att det är på tiden att jag belönar mig själv för ett par saker till som jag gör. Den första kategorin: Ekonomiska uppklaranden (räkningsbetalande, viktiga telefonsamtal o.dyl.). Den andra kategorin: Skrivande (skönlitterärt skrivande, minnesskrivande, debattskrivande, online och offline...utom "Dagens poäng"). Den tredje kategorin: Fysisk aktivitet (i den utsträckning jag klarar av, jag känner att det är dags att försöka lite igen).

För övrigt har dagen handlat om hemgjort äppelmos, de bekvämaste mjukisbyxorna jag fått i hela mitt liv (tack, R!) och drömmar om Pierce Brosnan som förförisk konsttjuv.

Men nu till dagens poäng:

Aktiviteter med barnen: Sing-along till Mamma Mia för tusende gången! 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Uppmuntrande av L som för en gångs skull behövde mig litegrann. 1 poäng!

Skrivande: Nytt projekt påbörjat i datorn, idé nedskriven. 1 poäng!

Dagens summa: 3 poäng!

Dagens poäng 28 augusti 2011

2011-08-29T00:14:00.002+02:00

Aha, så mycket festande tål jag nu. Lite zombiedans och charader = en dag i sängen med en bok. Det var i alla fall en glädjens dag för barnen som fick tillbaka Disney Channel. Hur många poäng får man för att man står ut med ledmotivet till Hannah Montana och förinspelade skratt i flera timmar?

Aktiviteter med barnen: Nanny McPhee 2 med barnen och ett evighetslångt tröstande av E vars ena hål i örat har vuxit igen. 2 poäng!

Dagens summa: 2 poäng! Mer spännande än så blir det inte idag...men jag ligger bra till efter de senaste dagarnas poängregn, tycker jag.

Dagens poäng 27 augusti 2011

2011-08-28T00:58:00.001+02:00

En jätterolig dag eftersom det var A-S 40-årsfest! Jag bröt ihop en liten stund av trötthet och ledsenhet under festen och fick sitta och gråta i ett rum, men A-S kom och muntrade upp mig på sitt alldeles egna, fina sätt. Resten av tiden var det god mat, kul sällskap, dans och partylekar. Vi fick med oss A-S dotter hem på övernattning också, så vi tog en mycket prisvärd taxi hem. Skönt! Dagens poäng är festrelaterade:

Aktiviteter utanför hemmet: 2, 5 kilometers promenad genom blixtar och dunder. 40-årsfest! 2 poäng!

Aktiviteter med barnen: Promenadsällskap, plats vid barnbordet under festen (bästa platsen!), discodans, gosstund i soffan och partylek! 5 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Bidrog starkt till viktuppgång och försämring av tandhälsa för A-S och hennes gäster med vår kalaspuffspaj och rockade loss på dansgolvet med alla roliga vänner! 2 poäng!

En stunds pianospelande: Klinkande medan jag väntade i taxikön. 1 poäng!

Dagens summa: 10 poäng! Tack A-S med gäster för det!

Dagens poäng 26 augusti 2011

2011-08-26T22:58:00.001+02:00

Idag tog orken slut. I två veckor har jag dagligen skrivit av mig mina minnen av den första halvan av mitt liv. Ja, inte alla mina minnen förstås, men de som fortfarande gnager på insidan och varken är för korta eller för långa för ett blogginlägg. Det har varit positivt, för det känns verkligen som att jag drar ut minnena som Dumbledore och lägger bort dem i en skål där de kan simma runt utan att störa mig, tills den dag jag kanske vill titta på dem igen. Om jag hade blivit mer och mer deprimerad av att skriva hade jag slutat helt, men det har varit en positiv upplevelse. Alltså tänker jag fortsätta skriva.

Men just idag är jag som sagt slut. Jag kan inte gå på som en robot. Allt jag tar upp läcker in i mina drömmar och det börjar bli riktigt rörigt. Dessutom kommer så många gamla känslor upp, både när jag skriver och när jag går igenom gamla foton. Idag var jag på väg att skriva om ännu ett ex, men jag tror att jag nått maxgränsen för hur många ex man orkar återuppleva på så kort tid. Dags för en paus; dags för eftertanke och bearbetning.

Dessutom har jag fått starka reaktioner av vänner som läser det jag skriver. Jag var så inne i mig själv att jag inte tänkte på hur min blogg påverkar den som läser. Jag är så tacksam över att ha sällskap av de finaste personerna som någon gång gått igenom mitt liv och nu klickar på mina länkar, en del dagligen. Kanske mina vänner också behöver en paus?

Jag tänker i alla fall ge mig själv mina poäng dagligen, för det håller mig uppe. På tal om det:

Aktiviteter utanför hemmet: En tur till mataffären med barnen. På inköpslistan: alla sorters socker som finns. 1 poäng!

Aktiviteter med barnen: Jag höll först V, sen E sällskap när de visade hur bra de blivit på TV-spel. Vi skrev recept och handlade till det goda. Sen jämförde vi Lady Gaga och Madonna och analyserade deras låtar. Det ledde till att jag lärde ut lite ackordspel på pianot. På kvällen bakade vi tillsammans. Efter det lärde E mig och V en ny sång som jag tog ut på pianot. Till sist lärde jag barnen spela den nya sången. Kvällen avslutades med tröstning av E som drabbas av plötslig nedstämdhet utan förvarning...stackarn... 9 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Jag erkänner. Idag tog jag bort de sista, söta påskkycklingarna. Jag älskar ju alla fina, färgglada små prydnader som barnen gör! Jag förberedde också vår present till morgondagens 40-årskalas hos A-S. 2 poäng!

Underhåll av vänskaprelationer: Lånade ut finskor till L som ska på dop. Pratade lite livsfilosofi med A-S som kom förbi med 9 kilo äpplen att göra mos av. 2 poäng!

En stunds pianospelande: Två, faktiskt! Först lite Lady Gaga/Madonna, sen lite pianolektion med barnen. 2 poäng!

Dagens summa: 16 poäng! Många flugor i en smäll när man har sina fina ungar som sällskap i allt man gör... Mesta poängen hittills! Inte undra på att jag är trött!

Dagens poäng 25 augusti 2011

2011-08-25T23:58:00.000+02:00

Dagen slukades upp av bildtagning/redigering, datoranvändande och dokumentärtittande. Inte så produktivt, men skönt att bara låta kroppen vila. Den gör så ont ändå, även när jag inte rör mig. Fick jag några små poäng? Ja, men bara tack vare yttre faktorer, dvs goda vänner som hör av sig även när jag fastnar framför en skärm.

Avklarade småprojekt i hemmet: Mängder av foton på plats i fotoalbum, snyggt och prydligt. 1 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Miniräddning av L i knipa, kort besök av A-S som hämtade dotter och samtal med D som inte har det lätt. 3 poäng!

Dagens summa: 4 poäng!

Two-night-stand (eller Klassresan 2)

2011-08-25T20:54:00.002+02:00

En av världens sanningar är att man ska akta sig för vad man önskar sig, eftersom det kan slå in. Det syrliga i den sanningen kommer sig förstås av att när man väl får det man önskar sig, så visar det sig ofta vara annorlunda än man förväntade sig.

I slutet av nian förväntas man ha någon slags klasskassa och göra en resa med det som finns där. Eftersom min klass var en musikklass som lussat ihjäl sig varenda vinter på företag och andra ställen, så hade vi en rejäl slant att göra av med. Resan gick till Gotland, men inte i slutet av nian, utan i slutet av sommarlovet, precis innan gymnasiestarten. Jag tycker fortfarande att det var en lysande idé! Vi gladdes ändå tillräckligt åt att sluta grundskolan utan att ta resan precis vid avslutningen och på detta sätt blev det inte ett sånt stort avsked. Dessutom var det roligt att träffa alla igen när nästan hela sommarlovet gått.

Sista kvällen på klassresan flödade en del alkohol (trots närvaron av fyra klassföräldrar). Det stojades rätt friskt i en av stugorna vi hyrde. Mot kvällen bestämde sig klassen för att dra in till Visby en sista gång före avfärd. Kvar blev tre personer: jag, H (killen jag nämnde i Klassresan 1) och en kille till som ville gå och lägga sig tidigt. Överväldigade av minnen, hormoner och konjak hamnade jag och H på soffan i stugans vardagsrum. Vi hade ingen aning om när de andra skulle komma tillbaka och den andre killen låg och sov i rummet intill med bara en tunn vägg emellan. Tyst, tyst gled vi ner i soffan, jag ovanpå honom. Kläder åkte av och under tysta skratt hände det som jag hade tänkt på i flera år. Det var första gången för honom, men definitivt inte för mig, vilket nog var tur med tanke på hur diskreta vi var tvungna att vara och hur smal soffan var. Efteråt låg vi kvar länge innan han gick till sitt rum och jag stannade kvar på soffan (istället för att gå till min egen stuga).

Dagen efter gjorde H ungefär vad de flesta bakfulla 15-åriga pojkar skulle gjort i hans ställe: undvek mig hela resan hem från Gotland. Det var en besvikelse för mig, men jag försökte komma ihåg att jag var van vid vuxnare sexpartners än så. Väl hemma tog gymnasiet vid och H började inte i samma skola som jag. Vi sågs inte igen förrän fem månader senare, vid nyår.

Vid det laget var jag i ett nytt förhållande som var väldigt av och på. Just vid nyår var läget "av", pga min dåvarande partners behov av att gå ut och festa utan en minderårig flickvän... Jag satt och surade hemma hos min mamma i min finaste, nyaste klänning. Midnatt hade redan passerat för längesedan. Jag roade mig med att ta kort på mamma som sov, mammas pojkvän som sov och min syster som sov. Då ringde telefonen! Döm om min förvåning när det var H som ringde! Han befann sig några gator bort och firade nyår i en kompis föräldrafria hus. "Kan du inte komma hit, snälla?", frågade han (och jag smälte). Jag hittade inte dit, så han kom halvvägs i snön och hämtade mig. Jag lämnade en lapp hemma på köksbordet men mer än så brydde jag mig inte. Jag var fri och skulle äntligen ha det nyårsfirande jag förtjänade!

Huset vi kom fram till innehöll den typiska blandningen av hålögda tonåringar, högljudd musik, snus, cigaretter och öl. Själva festen hade tydligen redan dött ner, men vad brydde jag mig om det? H tog mig i handen och ledde mig in i vardagsrummet. Vi stod stilla mittemot varandra med ungefär en centimeters mellanrum medan musiken dränkte allt annat. Han bad om ursäkt att han just hade provat snus, annars skulle han ha kysst mig. Efter en kort stund bestämde han att vi behövde mer privatliv än vardagsrummet kunde erbjuda, så vi gick in i ett arbetsrum med en säng och låste dörren. Jag var fullt medveten om att det var ett bootycall, men det gjorde mig ingenting. Varför skulle det göra det, förresten? Jag hade ringt honom själv om jag hade vågat. Den här gången hade vi tid och lugn att vara lite mer avslappnade och avancerade. Jag hade riktigt kul.

När vi vaknade morgonen efter märktes det på en gång att det var sent på morgonen, eftersom solen lyste in mitt i mörkaste vintern. Ändå var det ingen av oss som rörde en muskel. Jag låg kvar på hans arm medan vi pratade. "Så här skulle jag kunna stanna för alltid", utbrast H nöjt. Jag instämde, men jag visste förstås att verkligheten skulle sätta in förr eller senare. Fina killar som H blev inte tillsammans med såna tjejer som jag. För att jag inte skulle ramla i fällan och få mitt hjärta krossat, så krossade jag det själv i förebyggande syfte. Precis som D brukade fråga mig, frågade jag H: "Så...finns det någon särskild i skolan som du är intresserad av eller som är intresserad av dig?" Han ryckte till när jag frågade, som att det var en konstig sak att säga när vi låg där tillsammans utan kläder. Jag hade säkert ett helt annat tonfall också eftersom jag redan dragit ner ridån för fantasivärlden. "Tja...det finns en tjej som jag är intresserad av...hon är cool." Jag frågade vad hon hette och fick veta. Jag önskade honom lycka till med att få henne. Sedan låg vi kvar ända tills H kom på att han hade lovat sin pappa att åka skidor. Det kändes bra att se hur ovillig han var att gå därifrån, även om jag visste att jag självmant förstört allting (om det nu fanns något att förstöra).

Nästa gång jag såg H var ett par månader senare, på en fest. Han var där med sin nya tjej. Japp, tjejen han hade nämnt på nyårsdagens morgon. De passade jättebra ihop.

Dagens poäng 24 augusti 2011

2011-08-24T23:35:00.000+02:00

För alltid ska denna dag kommas ihåg som "Dagen då Hysteria förvandlade sin kamera till scanner och sina fd klasskompisars facbookupplevelse till en fasa". Om det är för långt så kan vi bara kalla den för "Skolfotodagen". Sedan jag började blogga mina minnen så har dessa gamla foton cirkulerat i min hjärna. Nu finns de på facebook till oallmän beskådan, för den som tycker att min blogg har för lite bilder.

Arbetet med fotona tog sådär 8 timmar, så jag hann knappt något annat idag. Få se om vi har några poäng idag...

Aktiviteter med barnen: Fotokavalkad med skratt, pekande och igenkännande av både E och V. 1 poäng!

Avklarade småprojekt i hemmet: Kajsa Varg-middag som blev fantastiskt god! Dessutom lite pli på fotoalbumen. 2 poäng!

Underhåll av vänskapsrelationer: Besök av L, samtal med D (förlåt att jag pratade med mat i munnen, det var så gott!)... 2 poäng!

Dagens summa: 5 poäng! Nåja, man får väl offra sig för underhållningen...