Svart pedagogik

Det finns en tradition, framförallt inom fundamentalistisk kristendom, som går ut på att barn är födda onda och depraverade och att deras vilja måste brytas ner för att de ska lyda sina föräldrar fullständigt. Den här synen på barn var den vanligaste förr i tiden och det sades att om man sparade på käppen så skämde man bort barnet. Det handlar om att bryta ner barnets egen vilja och skapa en totalt lydig person. "Din vilja växer i skogen" var ett uttryck som vuxna använde när barn uttryckte sig. Begreppet "svart pedagogik" är från början ett uttryck från Tyskland, där den sortens tänkande var vanligt intill alldeles nyligen. I en tysk bok om barnuppfostran från 1700-talet kan man läsa att "de första åren har fördelen att man kan använda våld och tvång. Med tiden glömmer barnen allt de varit med om under den tidiga barndomen. Om man tar bort barnens egna vilja så kommer de alltså inte komma ihåg senare att de någonsin hade en egen vilja."

Den berömda psykologen Alice Miller översatte det tyska begreppet till engelska med benämningen "giftig pedagogik". Enligt henne och andra som forskat i hur detta påverkar barns utveckling så är definitionen på giftig pedagogik att en förälder tror att ett litet barns beteende beror på att barnet har ondska inom sig som måste tvingas ut genom antingen känslomässig manipulation eller fysiskt våld. Utåt sett handlar det om barnuppfostran, men egentligen handlar det om en ursäkt för sadistiskt beteende och ett sätt för föräldern att slippa konfrontera sina egna känslor.

Giftig psykologi innebär dödshot, tillfogande av fysisk och psykisk smärta, totalitärt övervakande av barnet (kontroll av kroppsfunktioner, beteende, lydnad, förbud på att ljuga, etc), tabun mot att röra vid kroppen, nekande till basala behov och ett extremt ordningsbehov från förälderns sida.

Allt detta har jag gått igenom. Jag visste inte förrän nyligen att det var ett sånt vedertaget begrepp. Eftersom jag aldrig har träffat någon annan vars förälder tror att de är besatt av onda krafter så har jag känt att det var något som bara hände mig. Jag kan förklara för vem som helst att jag blev utsatt för fysisk och verbal misshandel, men jag har haft svårt att förklara allt det andra. Framförallt har jag svårt att förklara hur livsavgörande det är för mig att lyckas se mig själv som god och att den önskan ibland går till såna överdrifter att jag inte kan acceptera mig själv när jag har helt normala negativa tankar eller känslor. Att få höra ända sedan jag kunde förstå att jag är född ond har påverkat mig mer än något annat och genomsyrar allt jag gör. Det kan verka som att allt som behövs är att tala om för mig att jag är god, men det är så sjukt att det bara gör att jag känner mig belönad för att jag lyckats vara ett duktigt barn. Jag njuter av att äntligen vara "lydig" och få beröm från de som straffade mig som barn. Alltså blir jag inte fri förrän jag kan stå upp för alla mina sidor och se mig själv som en människa med normala reaktioner; varken en demon eller ett helgon.

Att göra sig fri

Idag pratade jag med min kusin i telefon. Hon sa något som träffade mitt i solar plexus: "Jag brukade leva för att vara i ett förhållande och lät förhållandet och partnern bestämma vilken väg jag skulle gå i livet. Nu är jag på min egen resa och om en partner vill följa med så är han välkommen, men jag har mitt eget liv att leva." Det är ju precis vad jag gjort hela mitt liv - levt för förhållanden och böjt mitt liv så att det ska passa andra, även om jag själv blivit olycklig på kuppen.

Jag trodde att jag gjorde mig fri bara genom att flytta till en egen lägenhet och börja kalla R för min ex-man. Men egentligen har jag bara tagit ett första litet steg på väg mot friheten. För frihet är först och främst ett inre tillstånd och på insidan är jag visst fast i mitt sätt att tänka, känna och vara. Två veckor in i mitt nya liv var jag på vippen att böja mig för omständigheter och återigen bara acceptera livet som det blir utan att kämpa för det jag egentligen tycker att jag är värd. Allt för att binda upp mitt liv på andra personer och göra det som är invant och enkelt för mig: att anpassa mig. Det svåraste för oss som är programmerade att vara medberoende är att känna ett egenvärde och göra helt fristående val som är helt för vårt eget bästa.

Det jag måste göra nu är att måla upp en bild av mig själv i framtiden, baserad på egna ideal och förebilder. Sedan måste jag göra val och ansträngningar som leder till att jag blir den jag vill vara, utan att ramla tillbaka i gamla mönster. Det är en rejäl prövning, men inget som är värt att ha kommer enkelt. Det kan ju verka för människor som haft mer normala liv än jag som att jag redan klarat av massor av svåra saker. Men man måste komma ihåg att jag bara klarat av det jag varit programmerad för sedan barndomen. Nu ska jag ge mig ut på hal is och försöka leva ett liv som jag inte är van vid. Ett liv där jag satsar på mig själv och känner efter vad jag själv vill.

Det finns mycket att säga om hur jag vill vara i framtiden och bloggen är ett bra ställe att måla upp den bilden. Jag kan börja med att säga att om jag har ett förhållande i framtiden, så vill jag att jag ska vara så bekväm, ekonomiskt trygg, lugn och självständig att jag kan bjuda in någon att dela sin tid med mig för att det är härligt, inte för att vi måste klänga oss fast vid varandra för att inte drunkna i livets ström. Det är skönt att vara behövd och skönt att luta sig mot någon annan, men det får inte gå till överdrift. Om jag vill att den visionen ska bli sann så måste jag satsa på mig själv i första hand. Det som är bra för mig är i längden även bra för mina barn, så det bekymrar mig inte.

Hur romantiskt lagd jag än är, så tänker jag att mitt nya jag ska kunna träffa och umgås med människor utan att ha omedelbara tankar på en eventuell framtid tillsammans. Det betyder inte att jag vill gå på dejter till höger och vänster, för dejter handlar ju mer eller mindre om att hitta någon att ha ett förhållande med. Men det finns ju andra sätt att träffas än att gå på regelrätta dejter. Efter så många år med "förhållandets bästa" för ögonen ständigt och jämt så ska det bli otroligt intressant att leva som singel och fokusera på den egna hälsan och utvecklingen. Jag har aldrig varit singel på riktigt, så förvänta er många misstag och snedsteg innan jag hittar formen.

Graviditeterna

Varje kvinna har ett förhållande till konceptet "graviditet", vare sig det handlar om de man gått igenom, de man inte lyckas gå igenom eller de man oroar sig för att gå igenom. Trots att det är något sannerligen universellt så kan det ibland kännas som att man är totalt ensam med sina tankar, känslor och minnen runt graviditet. Men börjar man öppna sig lite så märker man snart att man delar sina erfarenheter med många man har runt sig dagligen. Jag har skrivit förut om några av mina graviditeter och kommer säkert göra det igen, men just idag kände jag för att samla mina erfarenheter på ett ställe och se helheten. Notera att jag inte tänker ta upp graviditeter som slutade innan de knappt hann börja och som jag kanske inte ens märkte av. Det händer ju oftare än man tror.

1. Min första graviditet var med K, fästmannen jag hade innan jag gifte mig med R. Jag var 20 år, rejält underviktig och hade inte riktigt koll på kroppens cykel. Dessutom var jag ganska slarvig med p-pillren jag hade, eftersom jag och K inte hade haft sex på evigheter. Utom då den där enda gången då vi försökte få liv i vårt förhållande... När missfallet startade några månader senare så hade jag inte ens misstänkt att jag var gravid. Jag var så van vid att må dåligt på olika sätt att jag inte registrerade tecknen för vad de var. Dessutom var det första gången och då är man inte lika kunnig. Förmodligen var det inte direkt bra för fostret att jag fortfarande tog p-piller. Jag genomled hela processen hemma utan att ta mig till läkare och det var både skrämmande och smärtsamt. K fick veta samma dag och var lättad över att han inte skulle bli pappa vid 21 års ålder och inte med mig. Det var slutet på vårt förhållande.
2. Min andra graviditet skedde bara några månader senare, när jag fortfarande var 20. Jag hade precis gift mig med R och precis slutat ta p-piller för att jag ville bli med barn. Men enligt tillverkaren av pillrena skulle det ta minst tre månader innan det fanns någon chans att bli gravid. Nej då, samma vecka hände det! Jag var glad och förväntansfull och kunde inte tänka mig att något skulle gå fel. Det gjorde det inte heller. Förutom att jag mådde fruktansvärt illa under hela graviditeten så var allt perfekt. Om jag bara hade vetat om Postafen och Lergigan då, så hade jag till och med sluppit illamåendet! Eftersom jag blev illamående av allt som var det minsta onyttigt, så var jag i toppform när lilla E föddes, efter nio månader på mestadels citrusfrukter, äpplen och grönt te. Efter en perfekt graviditet, perfekt förlossning och med ett perfekt, friskt litet barn i armarna så kändes det som att jag skulle kunnat skaffa tio barn till!
3. Jag ville ha ett syskon till E, eftersom mina syskon är de viktigaste personerna i livet för mig och jag ville att hon skulle få samma upplevelse. Men så fort jag hunnit bestämma mig för att det var viktigt för mig med ett barn till, så började jag få starka smärtor som knivhugg i magen och ner mot ljumskarna. Det verkade inte ha något med mensen att göra, särskilt som jag aldrig hade haft menssmärtor i hela mitt liv (jag vet, ni andra kvinnor vill döda mig nu). Det kom och gick helt oförutsägbart och till slut gick jag till gynekologen. Det visade sig att jag hade stora cystor på äggstockarna och äggledarna som gjorde det i stort sett omöjligt för mig att bli gravid. Läkaren förklarade hur svårt det skulle vara för ett ägg att ta sig igenom. Han kunde inte heller förstå hur jag kunde ha cystorna, eftersom jag tog p-piller som är kända för att förebygga just det. Men som ett mirakel blev jag till slut gravid ändå, strax innan E fyllde 2. Några månader senare stod jag med E på dagis och gick igenom inskolning när missfallet satte igång. Jag åkte till sjukhuset och fick veta via ultraljud att det inte fanns något fungerande hjärta, så det hade aldrig blivit ett barn ändå. Jag fick alternativen att göra en skrapning eller vänta själv hemma och komma på återbesök. Jag hade precis sett mitt döda barn på en skärm och stod inte ut ens med ordet "skrapning". Läkaren rekommenderade inte att vänta hemma, pga smärtor och möjliga komplikationer, men jag var envis. Det fick jag ångra rejält. Det drog upp minnen från mitt första missfall och det kändes igen som att hela livet var på väg att rinna ur mig. Jag klarade mig tack och lov utan feber och andra komplikationer, men jag var i chock. Efter det kunde jag inte tänka på något annat än att snabbt bli gravid igen.
4. Det blev jag. Så snabbt att en del bekanta trodde att det var samma graviditet som pågick ovanligt länge, tills jag förklarade. Även denna graviditet var helt utan komplikationer förutom illamående och nu hade jag upptäckt Postafen. Men jag vågade ändå inte tro att det var sant. Det tog ända till vecka 30 av 40 innan jag förstod att det var dags att skaffa ett större boende, tänka ut ett namn, ta fram bebiskläder, etc. Dagen innan lilla V föddes firade vi Es 3-årsdag på ett lekland. R satte krokben för mig i ett bollhav så jag ramlade rakt på magen och jag hade slagit ihjäl honom om det inte hade funnits barn runtomkring. Jag var RASANDE. För även om graviditeten hade varit fysiskt perfekt, så var inget annat bra. R ville inte ha barnet och jag var helt ensam om att vänta barnet. Jag var stundtals så deprimerad och fylld av ångest att jag ville försvinna från jordens yta. Efter att V föddes försökte jag skilja mig men lyckades inte. När jag tog R tillbaka så var ett av mina önskemål att han skulle sterilisera sig så att jag slapp ta mer p-piller, med tanke på risken för bröstcancer som finns i min släkt. Kanske skulle det även få cystorna att försvinna. Han lovade, men inget hände på flera år. Vi körde på säkra perioder vilket fungerade utmärkt när mina cystor försvann och jag blev helt regelbunden igen.
5. Det dåliga med säkra perioder är att man måste vara väldigt medveten om vad man gör. Efter åratal av total avhållsamhet från alkohol så hamnade jag i dåligt sällskap på jobbet och drack för första gången i mitt äktenskap. Det ena ledde till det andra när jag kom hem och jag blev gravid utan att önska det alls. Efter det helvete jag gick igenom när jag fick mitt andra barn så var det en total mardröm att vara gravid igen med R. Jag grät och ångrade mig så fruktansvärt. Jag visste att vi inte hade råd med ett barn till. Jag som ALDRIG skulle göra en abort i mitt liv såg det plötsligt som den enda utvägen. Jag bokade en tid med en stor klump i halsen och fick träffa en kurator och en läkare. Läkaren konstaterade att det var väldigt tidigt och att jag kunde välja mellan kirurgisk abort (skrapning) eller kemisk abort (ta tabletter och framkalla ett missfall). Efter mina hemska upplevelser av missfall tidigare så var jag snabb att bestämma mig för det kirurgiska ingreppet. Kuratorn fick mig att fokusera på hur mycket bättre livet skulle bli för de barn jag redan hade och det var den tanken jag tog med mig in i narkosen. Ingen annan tanke hjälpte, för alla mina egna skäl kändes så själviska. Men kärleken till E och V fick mig att till och med känna lättnad efteråt.
6. Exakt ett år senare hände samma sak igen. Helvete! Jag kunde inte tro att det var sant. Vi hade till och med avbrutit oss mitt i, men det hade inte hjälpt. Alkohol gör väl att reaktionsförmågan inte är vad den borde vara. Jag var arg på honom och arg på mig själv. Jag övervägde allvarligt att få barnet enbart för att slippa göra en till himla abort. Men vårt förhållande var på väg ner i botten igen och jag hade återigen allvarliga tankar på skilsmässa. Han var arrogant, självupptagen, egoistisk och totalt fast i sitt spelberoende som till och med hindrade honom från att jobba. Jag visste att hela vår ekonomi hängde på mig, att jag kunde dra in pengar genom min egen affärsverksamhet. Och det är inget man kan vara föräldraledig från. Det var denna oplanerade graviditet som till slut fick R att sterilisera sig. Han följde inte med när jag åkte in för att göra aborten. Det var så tidigt att jag inte fick välja mellan kirurgisk och kemisk abort. Det blev automatiskt kemisk abort, det vill säga medicinskt framkallat missfall. Det var utan tvekan det mest obehagliga jag gjort i mitt liv. Trots att jag inte ville ha barnet så skrek hela kroppen och psyket NEJ när jag tog tabletterna och väntade genom illamåendet på att smärtorna skulle sätta igång. Återigen fick jag hålla fast vid att E och V skulle ha ett bättre liv, men jag lyckades inte känna exakt likadant som första gången. Nu kände jag mig mest som en bortskämd snorunge. Jag skämdes inför sjukhuspersonalen och tackade till och med nej till att prata med kurator. Jag blev erbjuden p-piller, men eftersom R steriliserade sig så tackade jag nej till det också.

När jag ser tillbaka så ser jag två av varje: två bebisar, två missfall och två aborter. Det finns bara en kategori jag skulle vilja ha fler av. Såklart. Vid 32 års ålder så är sista kapitlet inte skrivet än.

Föräldraskapet

Jag har inte skrivit mycket här om mina barn, men de som känner mig via facebook eller i verkliga livet vet att de är bland de bästa små varelserna som någonsin befolkat jorden. Naturligtvis SKA man känna så för sina barn, men jag inbillar mig verkligen att det är helt sant, eftersom jag så ofta får höra det från andra och eftersom de inspirerat till så mycket barnskaffande bland andra par. Nu är det ju lite, lite slump inblandad i hur ens barn blir, men det  mesta handlar om gener och miljö (till vilken procent var lämnar jag åt var och en att argumentera för). Eftersom jag står för hälften av generna och kanske minst lika mycket av miljön (som den drivande föräldern bakom deras uppfostran och omvårdnad) så tycker jag att jag har all rätt att vara nöjd med min "insats".

Som en person med en väldigt trasig uppväxt så är det mer än en sak att vara nöjd över. Det är en hederssak och en livsuppgift att ge mina barn en bättre uppväxt än den jag fick själv. Å ena sidan kan man tänka att det inte är så svårt att lyckas bättre än mina egna föräldrar, men å andra sidan får man lov att komma ihåg att det är svårt att bli en bra förälder utan bra förebilder. Mitt i all min otur så hade jag turen att få komma nära några riktiga förebilder: min första skolfröken, min morbror och föräldrarna till två av mina bästa barndomsvänner. Av den första lärde jag mig hur man handskas med ovanligt intelligenta och vetgiriga små barn. Av den andre lärde jag mig att se barn som värdefulla små individer med stora rättigheter. Av det ena föräldraparet lärde jag mig att se barnet som en kapabel person som ska hjälpas ut i vuxenvärlden utan att bäddas in i bomull. Av det andra föräldraparet lärde jag mig värdet av att göra saker tillsammans som familj i olika konstellationer och att gränslös kärlek visas bäst genom att erbjuda trygghet och stabilitet. Men när jag räknar upp förebilder så måste jag också nämna min mormors föräldrar, som stod för allt som gjorde min barndom fin; skidåkning, bakning, pyssel, handarbete, grönsaksodling, fiske, sagor och bus. Aldrig hörde jag ett hårt ord från dem, men ändå visste jag var gränserna gick. Det handlade om ömsesidig respekt. Dessutom hade mina föräldrars vana att konstant lämna bort mig till andra familjer den fördelen att jag fick se hur andra levde. Att få höra nu i vuxen ålder från en del av dessa familjer att de tyckte jag var ett fint, lugnt, väluppfostrat barn som de gärna hade hos sig känns som ett välkommet motgift till min pappas konstanta påståenden att jag var det värsta barnet på jorden.

När man är lugn, har gott om tid på sig och barnen är på gott humör så är det lätt att vara både rar och pedagogisk. Det är när man är stressad och har gnälliga, protesterande ungar som man går på ryggmärgsbeteende istället för sin genomtänkta uppfostringsmetod. I de situationerna måste vi med trasiga barndomar stanna upp och snabbanalysera vårt beteende. Låter vi som våra egna föräldrar är det dags att hålla munnen stängd, armarna längs sidorna och fundera ett par sekunder på hur vi egentligen vill låta. För mig är det min största stolthet, att jag i 99% av fallen lyckas vara den sortens förälder som jag helst vill vara, även i svåra situationer. Den sista procenten slipper ingen förälder undan. Jag är dessutom omåttligt stolt över både min morbror och min syster som åstadkommit detsamma i sina föräldraskap. Vi och våra barn är levande bevis på att man inte är slav under generationer av elände. Alla har ett val och kan bryta den onda kedjan. Att våra barn sedan fötts in i en släkt där inte alla människor är lämpliga att umgås med kan vi inte göra något åt, men vi kan glädjas åt de många fantastiska släktingar som finns (ta till exempel mina barns alla härliga mostrar och morbröder!) och ta hand om varandra, vi som strävar mot något bättre. Kanske, bara kanske, är vi som har en trasig uppväxt mer medvetna om de val vi gör som föräldrar? Om man ser på det riktigt positivt så kanske jag till och med har mina problem att tacka för att mina barn har det så bra idag.

Här och nu

Det nya livet har börjat. En del nya liv börjar med buller och bång, andra betydligt tystare. Från att ha tänkt nästan dygnet runt på hur jag skulle ta mig ur mitt äktenskap (känslomässigt, praktiskt, ekonomiskt), så har jag nu landat i ett oändligt lugn. Det förflutna svider inte längre och framtiden oroar inte. Det räcker så bra med att sova i min sköna säng, bada i musik och laga god, vegetarisk mat. Jag håller det fint och städat omkring mig, rör på kroppen varje dag, umgås med barnen mer än tidigare och håller kontakten med mina vänner. Det har bara gått en vecka, men det känns som att jag skulle kunna leva så här många, många veckor till utan att tröttna.

Om ett par veckor åker jag till Stockholm och Västerås. Det är den enda spänningen jag behöver ha; en liten resa att se fram emot. Precis innan jag åker får jag veta om jag ska vara arbetssökande, sjukskriven eller både och den närmaste tiden. Oavsett vilket så känns det som att jag för första gången i livet har förutsättningarna för att bli av med stressen, ångesten och mardrömmarna. Jag ska lyssna på min läkare och ta det så lugnt jag kan. Att bo ensam och klara av ett balanserat och hälsosamt vardagsliv känns som en tillräckligt stor arbetsuppgift just nu.

Lugnet före stormen?

Jag menar inte att vara cynisk, men kan det verkligen kännas så här lugnt utan att något stort och obehagligt är på väg?

Allt jag gör är att vänta på flyttdagen. Jag kan inte förbereda mig mycket mer än jag redan har gjort. Det finns nog massor av saker som borde sägas mellan mig och R, men varje gång han kommer och säger att vi måste prata, så slutar det med att han ändrar sig och ser på teve istället. Det skulle vara bra om vi kunde prata om lite praktiska saker, som t.ex. vem som ska betala för vad efter att vi separerat. Men när det gäller känslor så tror jag att han har det största behovet av att prata. Själv har jag bearbetat allt jag kan bearbeta före själva flytten, så jag tänker inte ta upp något om inte han gör det. Det känns så himla ofruktsamt att prata om känslor när han (enligt honom själv) fortfarande är kär i mig och jag redan har lagt allt utom rent vänskapliga känslor bakom mig. Vad ska vi säga? Vad kan vi komma fram till? Det vore självmord för mig att stanna hos honom. Alltså måste jag gå. Han får hitta ett sätt att komma över sina känslor. Ingen har någonsin slutat vara kär i någon genom att den de är kär i finns på plats dygnet runt.

När jag tänker närmare på saken så förstår jag lite varför jag inte kan tro att det ska kunna vara så här lugnt att separera från R. Jag ser att han anstränger sig till tusen för att inte vara som förr, men minnena och de inbyggda försvarsmekanismerna sitter i ändå. Det jobbigaste är att han blir så sårad och tror att jag väljer att bortse från hans försök att ändra sig. Jag ser. Jag lovar. Men det får mig inte att vilja stanna kvar och det får mig inte ens att slappna av helt. Jag har sett honom göra enorma förändringar förut, men de har aldrig hållit när han väl utsätts för tillräckligt mycket press eller när han börjar slappna av (och så är det väl för oss alla?).

Jag har sökt stöd hos experter på kvinnofrid inför separationen. Deras varning är enhällig: var extra försiktig och uppmärksam runt separationen, för det är då de flesta råkar mer illa ut än vanligt. Alltså slappnar jag inte av helt och hållet trots att det verkar som att R kontrollerar sig själv.

De gånger jag har försökt lämna R förut så har det fått värre och värre konsekvenser för varje gång. Första gången (som jag har beskrivit här i bloggen tidigare) så ledde det till att han grät och bönföll mig att stanna. Andra gången ledde det till att han utnyttjade mig sexuellt i sömnen gång på gång, vilket ledde till ångest, rädsla för beröring och stora sömnsvårigheter för mig. Om jag försökte fly så följde han efter mig tills jag gav upp och kom tillbaka till sovrummet. Jag flyttade på deltid till Västerås, men barnen beklagade sig över att han inte tog hand om dem och var elak mot dem. Dessutom hotade han med antingen flytta utomlands eller att ta livet av sig och säga till barnen att jag var skyldig till att de inte längre hade någon pappa. Så jag gav upp och flyttade hem igen.

Tredje gången jag försökte göra mig fri så hade jag egentligen aldrig kommit tillbaka till R förutom att vi bodde tillsammans. I hjärtat kände jag mig redan skild. Det var ju bara pga ren utpressning som jag hade återvänt. Men när jag vågade visa honom att jag inte ansåg mig bunden till honom som äkta man längre, så slog den stora svartsjukan till. Han läste allt han kunde i min dator och min telefon. Han satt bredvid mig varje gång jag använde datorn och flyttade efter om jag flyttade mig, även när vi hade gäster hemma. Han förhörde mig om exakt vart jag skulle och vilka jag skulle träffa där. Han förbjöd mig att åka iväg och fira jul med mina släktingar eller bjuda hem dem till oss. Han lyssnade i en annan lur varje gång jag använde hemtelefonen. Han väckte mig mitt i natten och förhörde mig om saker han hittat i min mobiltelefon och vägrade låta mig sova varken på dagen eller natten tills jag var helt förstörd av sömnbrist. Han förföljde mig genom huset och tvingade upp dörrar för att komma åt mig så att han kunde stå böjd över mig och hota mig. Han sa alla elaka saker han kunde komma på för att han "ville se mig gråta för att se om jag kunde lida lika mycket som han". Han skickade bilder på sig själv från jobbet där han stod och grät inne på toaletten, för att jag skulle förstå att det var mitt fel om han fick sparken när jag gjorde det omöjligt för honom att jobba.

Så kom dagen då jag bestämde mig för att ta tillbaka min frihet genom att åka till Stockholm och träffa nya vänner som han inte kände (men som han var allvarligt svartsjuk på). Dagen innan jag åkte så gav jag med mig och hade sex med honom för att göra honom nöjd. Det skulle jag aldrig ha gjort. Han hade nämligen bestämt sig för att försöka vara "mer dominant" för att han trodde att det var det jag ville ha från honom. Jag visste det redan när vi började, men jag tänkte att jag kunde klara det om jag bara stängde av alla känslor och tankar. Den första varningsklockan skulle ha ringt när jag föreslog ett säkerhetsord ifall det skulle börja kännas fel och han viftade bort mitt förslag med orden: "Vi känner ju varandra så väl ändå, vi klarar oss utan". Jag trodde att jag kände R, men jag skulle snart bli motbevisad. Efter ett kort tag stod det klart att det inte skulle handla om någon slags njutning eller respekt för mig. Han behandlade mig brutalt och själviskt. Jag grät och ville be honom att sluta, men jag fick inte prata. Han gjorde mig så illa och höll fast mig så jag fick panik. Jag gick in i den sortens katatoniska tillstånd som man kan hamna i när man blir våldtagen, där man bara går med på vad som händer för att det ska ta slut så fort som möjligt. Då började han prata. Med den elakaste, hårdaste rösten jag någonsin hört honom använda (och då har jag hört mycket från honom), började han kalla mig för hora och slampa, säga att jag njöt av att bli dåligt behandlad och anklaga mig för en hel rad otrohetsaffärer. Han plågade mig för att jag skulle svara ja på alla hans anklagelser och jag såg i hans ansikte att det som hade börjat som ett skådespel nu var på blodigt allvar. Jag var livrädd. När han var klar så gick jag därifrån på skakiga ben och gjorde rent mig själv. När jag kom in i vardagsrummet så satt han där som kungen av universum. "Är du nöjd?", frågade jag. Ja, han var nöjd. Det "kändes bra att han fick mig att gråta och han skulle gärna göra det igen." Jag stod där och kände mig död på insidan. Min blick var sårad, min röst var kall som graven, men han märkte ingenting utan fortsatte bara att titta på teve.

Strax därefter hamnade jag i ett akut tillstånd av depression och panikångest, vilket ledde till att jag inte hade något annat val än att låta honom ta hand om mig medan jag bara låg still och inte kunde röra mig. Jag var tvungen att förtränga allt han gjort mot mig och acceptera honom som min skötare. Medan jag låg där och var beroende av honom för att överleva, inledde han ett förhållande med en av mina vänner. Där började 2011 för mig. Tack och lov att det året är över. Nu är det 2012 och jag flyttar ut om två dagar. Jag blir fortfarande förhörd om vilka jag ska träffa och min telefon ringer flera gånger om dagen när han är på jobbet. Men annars är det lugnare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag vill bara njuta av lugnet, men jag vågar inte riktigt.

Oundvikligt gräl

Precis när jag sagt till en vän att jag och R grälat ovanligt lite under våra 12 år tillsammans så kommer det såklart: ett stort gräl. Så hemskt, så dumt, så jobbigt...och så oundvikligt. Det är ett år sedan jag blev så sjuk att jag inte längre kunde röra mig. På det året har vi gått igenom lika mycket svårigheter som under de tidigare 11 åren sammanlagt, känns det som. Men vi har inte pratat ut om det. Jag har levt i min värld, där jag är på väg att skilja mig och går hos psykiater för att bearbeta och förstå vad som händer i mig. R har levt i sin egen värld som jag inte kan ta på mig att beskriva, men den har inte varit samstämmig med min. Varje gång min verklighet har gjort sig påmind (t.ex. genom att jag tittar på en egen lägenhet) så har han dragit sig undan som för att behålla sin egen version av verkligheten. Men nu kolliderade våra världar och konfrontationen var ett faktum.

Det har tagit mer än en timme för min puls att återgå till det normala och för ansiktet att sudda bort den arga minen. Nu kan jag tänka lite klarare istället för att bara höra saker vi sa, om och om igen. Jag försöker att se bortom alla dumma, elaka och ogenomtänkta saker han sa och tänka att det egentligen handlar om sårade känslor. En hel del beror på missförstånd också, som hade kunnat undvikas med bättre kommunikation. Tyvärr är god kommunikation inte alltid möjlig, t.ex. när man är svårt sjuk. Allt är egentligen bara så himla sorgligt.

Men tro nu inte att vi hade ett så fantastiskt ovanligt gräl att allt vi sa bara går att vifta bort med lite god vilja och ett trollspö. När jag väl tänkt bort de saker som går att bortförklara och ursäkta, så är det fortfarande några saker som stör mig och som kommer ta mer än en timme att komma över. Jag är säker på att detsamma gäller för honom, för jag sa också en hel del saker som är både plågsamt sanna och svåra att svälja.

Det ena jag har svårt att komma över är en upptäckt som kom som en chock, men som förklarar en hel del. Jag fick nämligen veta att R har gått omkring i ett år och trott att jag har gjort saker som jag inte gjort. Han läste en privat novell som jag skrev, där jag provade att skriva som mig själv och blanda verklighet med fantasi. Det var aldrig meningen att han skulle läsa den och jag blev upprörd när jag fick veta att han hade gjort det, men jag kunde inte ana att han skulle anklaga mig i sitt inre för att ha gjort allt jag skrev. Alltså har han tyckt att han är bättre än jag för att han kan förlåta mig för upprepade otroheter med en rad olika män, medan jag är så hemsk att jag inte kan förlåta honom för saker han gjort mot mig, saker jag inte skrivit om än här i bloggen. Dels är jag upprörd för att han bara gått och trott de sakerna om mig utan att ens ta upp dem eller ifrågasätta dem. Dels är jag upprörd för att han beter sig som att han är så mycket bättre än jag. Det var precis det jag ville undvika när jag gifte mig med honom; att leva med en partner som konstant trycker ner mig och påpekar vilken tur jag har som har en så fantastisk partner som är så mycket bättre.

Nästa sak jag har svårt att komma över är Rs syn på sig själv som ett totalt hjälplöst offer och mig som någon slags elaksinnad förgörare. Hela hans språk är fullt av sånt som "när du fick mig att". Alltså fraser som indikerar att han inte kan stå till svars för något han känner eller gör, medan jag medvetet är ute efter att göra honom illa. Jag vet var detta kommer ifrån. Han lever kvar i rollen som offer sedan barndomen och kan inte fatta att jobbiga saker bara händer ibland, trots goda intentioner. Nej, det måste vara någon som är ute efter att skada just honom. Jag är oändligt trött på att han tvingar in mig i sitt lilla rollspel där han redan bestämt vilken roll jag ska ha. Kan någon snälla förstå exakt hur mördande svårt det är för mig att bli sedd som "den onda" när jag tillbringat hela mitt vuxna liv med att komma över indoktrineringen från barndomen då jag fick höra just att jag var ondskan själv! Eller hur svårt det är att leva med någon som konstant går in i rollen som hjälplöst offer, precis som min mamma alltid gjorde mot mig! Jag...är...inte...en...ond...människa. Och jag kan inte leva med någon som får mig att känna mig så. Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag sist önskade någon annan människa illa. Än mindre kan jag minnas när jag faktiskt medvetet gjorde någon annan illa med flit. Det går inte ihop med den jag har kämpat mig till att bli eller hur jag ser på världen. Ingen ska få ta det ifrån mig.

Det sista som jag inte kan komma över är att R inte kan förstå hur mycket han har skadat mig. Han undviker, han trivialiserar, han bortförklarar, han gör vad som helst för att slippa ta in sanningen: att hans beteende mot mig ledde till djup depression, ångest, panikattacker, sömnsvårigheter och rädsla för fysisk kontakt. Det låg gamla saker i botten som också orsakade detta, men det var han som utlöste allt. Till skillnad från R så tror jag inte att andra gör saker mot mig för att vara onda och beräknande. Jag tror att det finns förklaringar till allt han gjorde som sträcker sig ända från "ouppklarade trauman i barndomen" till "usel självkontroll". Men ond, det är han inte. Snarare är han en man som tillåter sig att gå över gränser när han är desperat och känner att han förlorar kontrollen över sitt liv. MEN: min hjärna kan inte göra skillnad på olika uppsåt. Det kan bara någon göra som bedömer saker i efterhand, utan känslor inblandade. Allt min hjärna vet är att jag blev förföljd, terroriserad, och utnyttjad trots att jag grät, sa nej och bad honom sluta. Min hjärna låter mig inte längre somna om jag inte är totalt utmattad. Min hjärna låter mig inte lita på honom någonsin igen, hur mycket han än säger att han förändrats. Min hjärna kräver extrem övertalning för att jag ska kunna låta honom röra mig. Men detta förstår inte R. Om han förstår det innerst inne så erkänner han det inte. Han håller fast vid att jag kan välja att bara förlåta, glömma och gå vidare tillsammans med honom, om jag bara vore en tilräckligt bra person. Lika bra som han.

Jag är ledsen att allt har gått så fel. Jag är ledsen att jag inte kan hålla ihop min familj. Men jag är glad att jag har modet att tro på ett bättre liv där jag kan börja bli hel. Jag är glad att jag orkar kämpa för att få det livet, trots att R går emot mig. Jag är ledsen att jag inte kan få hans förståelse för vad jag går igenom. Men jag är glad för att jag snart kan sluta bry mig om det.